Liv i Kosmos: Mondus Verba

Prosa & poesi.
Mondus Verba. (Illustration/copyright: Igor Wombolowski)

RYMDCIVILISATIONER. Den här veckan berättar Max Melgar om planeten Mondus Verba som bokstavligen befolkas av litterära gestalter.

Allt som våra sinnen kan uppfatta har enligt Platon en motsvarighet i en idévärld. En triangel har en motsvarighet i en värld av idéer, men till skillnad från hur den ser ut i vår ofullkomliga värld är triangelns form perfekt i idévärlden. Vår verklighet kan aldrig överträffa det som existerar i idévärlden, för den riktiga verkligheten – där allt är fullkomligt – finns bara i själva idévärlden.

Hur det än förhåller sig med den saken, så kan man på goda grunder hävda att Platon missade det faktum att varje litterär idé och fantasi finns även materialiserad i en annan värld. Alldeles riktigt. Vi talar om den säregna planeten Mondus Verba som bokstavligen befolkas av litterära gestalter som universums skapande varelser har hittat på.

På planeten – för att nämna några namn som är framsprungna ur människohjärnorna på jorden – finns, och detta är faktiskt sant, följande gestalter livs levande: Shakespeares ångestfyllde Hamlet, Goethes Mefistofeles som är en del av en kraft vars lott är att alltid vilja ont och alltid verka gott, Nasarets Jesus som aldrig gjorde uppror mot sin Faders vilja, Strindbergs Indras dotter som yttrade att det var synd om människorna. Nämnas kan också Melvilles monomane kapten Ahab och Sartres Roquentin som är uppslukad av sin känsla av äckel inför tillvaron. Och gränslöst fler därtill.

För varje dag som går fylls planeten på med 10 000-tusentals litterära fantasier som härstammar från universums myriad av skapande hjärnor. Det finns gott om utrymme på planeten då dess storlek är lika imponerande som vår sol, dock inte lika varm som den utan genomsnittstemperaturen är behagliga 31 grader året om. Nämnas ska i detta sammanhang att planeten har, trots dess enorma gravitationskraft, den finurliga egenskapen att anpassa miljön till de litterära figurernas naturliga omgivning; det är som om planeten var en formbar dröm där allt svävar och finner sig till rätta. Det finns en avgränsad skog för Rödluvan och vargen, och det finns en källare för Pär Lagerkvists ondsinte dvärg, och så vidare.

Allt är liksom redan uttänkt innan figurerna pluppar upp på planeten Mondus Verba. Vem som tänkt ut det hela är oklart men det ryktas om att ett mäktigt galaktiskt råd kommer att sända ut en spaningsexpedition för att utröna planetens hemligheter. Ja det finns många frågor att besvara, som till exempel om det ens är möjligt för de litterära gestalterna att fly från planeten eller åtminstone träda ut ur sina av upphovsmännen skapade roller. En annan fråga som är förknippad med det nyss nämna är hur gestalterna förhåller sig till de klaustrofobiska aspekterna som en eventuellt evig rollfångenskap innebär; att så att säga ofrivilligt tillbringa sin tillvaro i en evig loop.

Och här vill jag runda av med en annan spännande fråga som ska utredas av den utsända expeditionen. Frågan lyder:

Hur står det till med odödligheten?

Kan de litterära gestalterna dö? Denna fråga ställs på sin spets när Odysseus, då han efter ett skeppsbrott lyckas ta sig i land på ön Ogyia och träffar den undersköna Kalypso. Hon ger honom ett löfte om odödlighet och evig ungdom förutsatt att han stannar kvar på ön som hennes gemål. Men vad har löftet om odödlighet för värde i en värld där ingen kan dö? Om Odysseus i sin djärvhet och nedstämdhet – efter att ha varit sju år på ön – önskat att få träda ut ur livet så hade ett löfte om att få dö förmodligen ha varit mer intressant.

MAX MELGAR
info@opulens.se
Anmäl dig här för att bevaka Max Melgars artiklar:

 

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr