Hur ser vi ut egentligen?

Konst.
Orlan porträtterad av Fabrice Lévêque,1990. (Bildkälla: Foto: Fabrice Lévêque / Wikipedia)

MANIERISM. Ida Thunström reflekterar över hur människor avbildas i den digitala eran och ser likheter med den kortlivade manierism som uppstod på 1500-talet. Om detta och olika kroppsnormer handlar hennes krönika.

Redan dagen efter att fotoutställningen Alla är vi nakna öppnat på Malmö Stadsbibliotek i förra veckan, gick en man in och vandaliserade den. Utställningen utgörs av helporträtt, av 18 olika människor. Två bilder med kläder på, och två utan. Det är lika enkelt och okonstlat som det är fint. Utställningen vill göra oss uppmärksamma på hur vi alla egentligen är precis likadana, eller snarare, att vi egentligen alla är totalt olika: det kallas att vara människa.

Men någon tyckte tydligen att det okonstlade gick för långt, och kände sig tvungen att skära bort snoppen från en av bilderna. Detta alltså i Sverige, år 2022. I Malmö av alla ställen. Mycket märkligt. Det är lätt att göra jämförelser till pajasen Rasmus Paludans ”politiska” projekt. Eller fundera över hur nättidningen Fria Tider tänkte när de kallade utställningen ”kulturmarxistisk” (ett för fotografen Andreas Paulsson främmande begrepp), men jag avstår. Istället lyssnade jag till ett panelsamtal på Stadsbiblioteket. Samtalet handlade, med Paulssons utställning som utgångspunkt, om Kroppsnormer – följsamhet och motstånd. Erik Galli, mannen bakom dokumentärserien Under kniven var där, för att tala om plastikoperationer. Det visade sig bli en givande konversation.

Bakom alla ord om klädmode och silikonläppar pågår en berättelse om äkthet och yta, och jag slungas (i tankarna) tillbaka till en gammal kär diskussion om bild och autenticitet. Ännu en gång rör det sig om människans relation till sig själv som bild. Debatten slutar aldrig vara relevant, utan tycks dra sig än längre in under huden. Så långt att vi börjar ta till kniven för att nå det där som vi kallar ”perfektion”.

Självklart greppar jag genast denna möjlighet att få ta upp det digitala fotografiets blotta existens som revolutionerande (läs förödande) för vår bild av oss själva. Att det perfekta förblir en hägring hur mycket vi än anstränger oss borde vara en väl förankrad sanning i oss alla. Ändå undrar man.

Det tog ett tag innan jag började notera alla märkligt manipulerade självporträtt som dök upp på sociala medier. Det som inletts med smickrande filter tycks ha eskalerat totalt, och övergått nästan i ett slags standardiserat låtsasansikte, med bland annat större ögon och högre kindben. Även glitter involveras. Och det där med digital manipulation skapar magiska möjligheter. Möjligheter som inte ligger längre bort än en nedladdning av en app på telefonen, och det är bra. Möjligheter ska vara där för alla.

Resultatet förbluffar. Det påminner mig om den kortlivade konststilen ”manierismen”, som uppstod i 1500-talets Europa efter att centralperspektivet visat konstnärerna hur man avbildar verkligheten med tillräcklig tillfredsställelse. Manierismen drar former och gestalter en liten smula längre än en representation av verkligheten kräver. Överdriver detaljer för att skapa dramatik (och skönhet) i bilderna. Långa slanka halsar blir lite för långa, lite för vackra. Man skulle kunna säga att den perfekta avbildningen passerade sanningen, kanske av nödvändighet; konstens uppgift är ju trots allt att tänja på gränser. Men när det blir måttlöst, och gränsen mellan lek och allvar kommer för nära inpå oss som individer, är det kanske mindre sunt. Det perfekta utseendet är en norm, helt enkelt, och därmed faktiskt ganska tråkigt.

Stöd vår engelskspråkiga satsning!

Plastikoperationer i sig behöver däremot inte alls vara tråkiga. ”All my work is against the standard of beauty”, har den franska konstnären ORLAN sagt. Hon bestämde sig för att dra samhällskritiken så långt (in) det bara går. 1990 inledde hon det pågående konstprojektet La Réincarnation de sainte Orlan, där hon genomgår plastikoperationer (främst i ansiktet) för att likna olika kvinnor i kända konsthistoriska porträtt. Bilden av kvinnlig skönhet genom tiderna, helt enkelt. Den normsättande manliga blicken.

Det finns en obehaglig sanning i ORLANs bilder. Något aggressivt men samtidigt närgånget och extremt sårbart i hennes konkretisering av ett evigt samhällsproblem. Det ger en annan slags känsla autenticitet; i förvrängningen ligger också sanningen om oss själva och samhället vi lever i.

Mindre aggressiv autenticitet får vi av den nederländska konstnären Rineke Dijkstra. Få lyckas blottlägga vår mänskliga sårbarhet som hon. Stora porträtt, fotografier och filmer, av människan i sin allra renaste, mest sårbara form. Jag tänker till exempel på hennes serie Young Mothers från 1994, med bilder av kvinnor direkt efter en förlossning, hållande de alldeles precis nyfödda bebisarna mot sina nakna bröst. Det är okonstlat, nära, och helt fantastiskt. Verkligheten när den är som bäst.

IDA THUNSTRÖM
ida.thunstrom@opulens.se

Ida Thunström är konstnär. Vid sidan av sitt konstnärskap har hon regelbundet varit aktiv som konst- och litteraturrecensent och publicerat konstrelaterade texter för olika tidningar, främst kulturmagasin. Ida kommer ursprungligen från Stockholm och är verksam både inom och utanför Sverige.

Det senaste från Konst

Med bilen som konsthall

PUNKATTITYD. Maria Johansson har träffat Stockholmsbaserade Konsthall 323 som använder sig av
0 0kr