Liv i Kosmos: Cannibalus Galaxus

Prosa & poesi.
Monstergalaxen Cannibalus Galaxus så som konstnären Igor Wombolowski upplevde den i en mardröm efter att ha läst Max Melgars text. (Illustration/copyright: Igor Wombolowski)

RYMDCIVILISATIONER. Den som tror att kannibalism bara förekommer i djurriket tar grundligt miste. I denna veckas avsnitt av Liv i Kosmos berättar Max Melgar om en monstruös kannibalgalax.

Om någon till äventyrs tror att kannibalism endast förekommer bland djur så misstar sig denne å det grövsta. För ett decennium sedan fylldes rymdstationen 10PS dataskärmar av otaliga dramatiska filmsekvenser som visar hur den enorma galaxen Cannibalus Galaxus bokstavligen slukar allt som kommer i dess väg. Galaxen är 100 gånger större än Vintergatan och med dess spiralarmar sveper den fram likt en gigantisk bläckfisk i det gränslösa rymdhavet.

Naturligtvis finns det andra galaxer som slukar mindre galaxer men i fråga om denna magnumgalax så finns det något otäckt medvetet och övernaturligt i dess rörelser, med andra ord: Det finns inget matematiskt deterministiskt i dess framfart och rotationer; algoritmen med dess uppsättning av instruktioner – i den mån det finns en sådana – är mycket svårbegriplig och varje enskilt matematiskt objekt som man kan härleda ur till exempel stjärnornas, planeternas och gasmolnens rörelser är behäftade med sådana udda egenskaper som återigen vittnar om att galaxen styrs av en nyckfull om än målmedveten vilja.

Cannibalus Galaxus är nu under konstant uppsikt av olika intergalaktiska rymdstationer, vars huvudsakliga uppgift är att fånga upp signaler från de yttre delarna av galaxens armar för att på så sätt komma underfund med de medvetandeströmmar som förmodligen far fram och tillbaka mellan galaxens centrum och dess perifera områden. Självfallet är sannolikheten extremt liten att fånga upp sådana signaler i ett så vansinnigt stort monster till galax. Likväl fortsätter man tålmodigt med det arbetet, och faktum är att man har uppfattat och dechiffrerat en signal som vittnar om en avancerad form av intelligens. Det är en signal som avsändaren troligtvis har haft för avsikt att den skulle fångas upp av de observerande rymdstationerna. Signalens budskap är följande:

Mitt namn är Cannibalus Galaxus och det är jag som styr galaxen… ni kommer att dö.

Budskapet går inte att missförstå:

  1. Jag har ögonen på er.
  2. Försvinn.
  3. Jag är farlig.

Vi talar alltså här om en stridslysten galax med ett medvetande som skräcker sig minst 15 miljoner ljusår och som vill sluka samtliga av universums himlakroppar. I dess långt framskridna megalomani kommer den systematiskt samla allt ljus till sitt svällande centrum. Men inte bara allt ljus utan även allt medvetande som existerar i det väldiga kosmos.

Detta faktum har fått filosofen Pensarama från planeten Xorkos att skriva en pamflett fylld av tankar om hur man ska få Cannibalus Galaxus att upphöra med sin interstellära massaker. Pamfletten kokar ner i tre frågor som han hoppas kunna få svar på av självaste galaxen i fråga. Här ska bara inflikas att vår filosofiskt sinnade tänkares förhoppning om att universums mest vidsträckta medvetande skulle besvara eller ens lyssna på frågorna är milt sagt befängd, för att inte säga förryckt. Hur som helst, ska de aktuella frågorna enligt tänkarens egna anvisningar skickas ut via ett specialutvecklat frekvensmodulerande radiovågsteleskop och hans önskan är att detta bör göras skyndsamt.

Pensaramas frågor till galaxen lyder:

  1. Om din drivkraft är att bli det största och enda medvetandet i universum, och om du lyckas med det, vad är då behållningen med att ha ett medvetande som endast kan kommunicera med sig självt?
  2. Om din drivkraft är att sluka allt, vad händer då med dig när allt som går att uppsluka redan är uppslukat?
  3. Om du är ensam nu, vad kommer du då att vara när allt som omger dig inte längre finns?

Hur förnuftiga dessa frågor än må vara, så finns det förmodligen väldigt få, om ens några, exempel i universums historia där en bekymrad filosof med sina frågor har avstyrt en annalkande katastrof, och mycket talar för att Pensarama inte är något undantag. Och i den mån Gud ingriper i universums historia så finns det goda grunder för att misstänkta att skaparen gärna ser ett slut på allt elände som kommer ur den del av skapelsen som vi kallar den fria viljan, eller bättre uttryckt, att när allt tar slut så får den kosmiske Guden möjligheten att kalibrera om den ondska som den fria viljan förutsätter, för att därefter återigen – kanske för hundrade gången – dra i gång sitt vidunderliga creatio ex nihilo.

MAX MELGAR
info@opulens.se
Anmäl dig här för att bevaka Max Melgars artiklar:

 

 

 

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Liv i Kosmos: Banko

RYMDCIVILISATIONER. I denna veckas avsnitt av Liv i Kosmos berättar Max Melgar
0 0kr