Körord för utmattade kroppar

Prosa & poesi
Illustration: Robert Nyberg

SLÄPPTEXT. På fredag släpps Föreningen Arbetarskrivares nya antologi Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. Releasefester kommer närmaste tiden hållas i såväl Stockholm som Malmö och Göteborg. Körordet är uppbyggt av meningar lånade från antologins texter och sammanflätade av redaktörerna Henrik Johansson och Anna Jörgensdotter.

Det började med arbete.
Det började med insikten om att det inte går att klassresa från sin kropp.
Första dagen är nyckeln. Då får man absolut inte sova för länge.

Men man kan aldrig glömma hur man gör sig osynlig eller farlig, vilken blick som betyder att någon vill äga dig eller vilka ord som skyddar dig från knytnävar.
Lojalitet kan vara att sträcka på sig på fotografier som sprids på internet.

En sluten värld, där alla förväntades ställa upp för varandra och där cheferna med aggressiv ton och nedlåtande kommentarer fick en att göra som de ville.

Hatet mot min arbetsköpare visste inga gränser.

Kastmärket i pannan.

Mittemot en stressad allmänläkare som har ögonen klistrade på datorskärmen gäller det att framställa sina kroppsfunktioner på ett sätt så att personen på andra sidan skrivbordet anser att det är värt att göra något åt problemet.

Det gäller att veta vart man vill när man sitter där, man ska veta allting själv, fast aldrig låtsas om att man vet, då går det käpprätt åt helvete, direkt.

Du föds naken och med hjärnan oskyddad.
Det finns ord för sådana som dig.
Du måste inte acceptera.
Du börjar röka fastän du inte tål det.
Du är entalet
bland
flertalet.

Du talar om din kropp som om den saknar betydelse. Tänk om din avdelnings röda siffror hänger ihop med din kropps förfall?

Mitt i leken skiftas våra roller
Men du, du är snäll du, öppnas knytnäven upp till kramhand,
och på sekunden byter vi placering i rummet.
Du är en av de tusentals arbetande händer, runtomkring, som finns där i arkivet.

Biljetter klipps i givakt framför brinnande minnen.

Det gäller att lirka med dom som om dom vore av glas.
De njuter på något sätt av att bonda med sina klienter genom att behandla oss som betjänter.
Vi ska ha en begravning, säger de. Vi ska begrava den här arbetsplatsen. Alla ska få säga vad de känner.
Efteråt pratar de inte om det. Det gör för ont. Är för skamligt. De som rusade ut ur rummet slapp påföljd trots arbetsvägran.

Jag har blåmärken över hela mina ben.

Varje sommar lär jag upp dom, varje sommar vet jag att nästa gång jag ser dom låtsas dom att dom inte känner igen mig.
Ögonblicket när jag släppte förhoppningen om en förestående klassresa är kanske det mest förlösande i mitt liv.
Jag har ett skosnöre i fickan och ett behov av att reparera min själ.
I slutändan har jag alltid funnit mig själv lågt värderad, utbytbar och knappast viktigare än någon annan massproducerad skruv i maskineriet.
Jag blir mitt monster, ett ensamt monster mitt i natten.
Efter den dagen har jag suttit här.

Kroppen har ljud.

Sista stunden på jorden vill hon inte tillbringa värnlös i ett rum kvavt av folk som skäms över henne.
Hon hade nog läst varenda bok i småbarnspedagogik som fanns.
Hon gick hem och drack sig full.

Vi ska ta upp det på morgonmötet idag.
Vi tror det är naturligt hur huskropparna separerar folk från folk
Vi är organiserade efter valuta.
Vi klär oss i dessa kroppars arbete.

Vi den namnlösa massan, härstammande från dessa listor, det ändlösa antalet, tusentalets anonymitet.
Mobboffret, skolkaren, den misslyckade diversearbetaren och skrubbsupande, sparkade skolvaktmästaren.
Det är vi som är den absoluta ekonomin.
Vi är förutsättningen.

Det måste vara sant eftersom motsatsen inte går att bära.

Man gör ändå sitt bästa och försöker överleva till dess något förändras.
men jag tror
hela stan
drömde i natt
om att vara mer värda

Vi är en enda stor
meditation
över människovärdet

Det provocerande i att få höra att vi ska sätta gränser. När det egentligen är andra som istället borde öppna sina gränser. Känslan av att den här världen inte bär, inte kan härbärgera allt lidande. Och inte våra kroppar heller.

Kroppen ska repetera kroppens rörelser, kroppen ska göra vad den kan, göra vad den ska. Jag ska låta den göra det, tvinga den, vi ska tvinga dem att gör det de ska.
Arbetskroppen insydd i vårdkroppen arbetarklass, ordklass femininum
De som måste sjukskrivas, avskrivas från samhället. De besvärligt utarbetade
Hon ska töja, stretcha, böja.
Hon kan lappa och lappa och lappa. Det är hon bra på, det har hon tränat på i generationer. Det är att drömma som är svårt och nytt och främmande.

Vi ska hålla oss längst ner och svälja skiten från stuprören. En vacker bild till nästa Powerpoint.
Ibland kunde han inte komma ifrån att företaget av snålhet behöll gamla irrationella arbetsmetoder och uttjänta trånga byggnader.
Det kan sägas att alla människor är jämlika, det kan sägas flera gånger.
Runt omkring pågick våren för fullt. Aprilsolen sken från en nästan helblå himmel.
Jag vet inte hur länge det är tänkt
att jag ska hålla för det här.

Ingen märker något.
Ingen saknar mig.
Om jag inte säger nåt så får jag kanske jobb nästa månad med.
Det här konstanta underpresterandet skapar en stor börda för oss när vi planerar jobb. Vi sitter ju i samma båt.
Jaha, du trodde du kunde bli någon annan,
kanske till och med bli någon,
bara för att du tog dig loss från den plats
som du aldrig kunnat andas i.

Uppe på taggtråden, som krönte det höga stängslet en bit bort, satt två skator. De turades om att flyga ner och rycka i en krokig pinne som satt fast i ett buskage nedanför.

Vi var generalister. Vi var utbytbara.
Vi var specialister. Alla skulle fördjupa sig.
As soon as you’re born they make you feel small
Ett slott till mig,
ett ruckel till dig.
Bakom ögonlocken sprejar mitt tonårsjag i eldskrift: STATEN FUCKAR MED MIN HJÄRNA.
Något går sönder i oss alla när ett samhälle arbetar så hårt med att stänga ute vissa människor.

Du var med mig på Rockarspsvägen
när våra drömmar råkade snudda vid varandra
och min bröstkorg hävde sig på ett overkligt vis.

Jag tar mod till mig, stryker ömt hans orakade kind.
din kropp är ingen maskin,
du är inte utbytbar i denna världen
Jag lovar dig, ingen ska få ta vår nyfikenhet.
Jag har funderat på klassresor och detta att vi är i en helt annan position än våra mammor, med andra privilegier och möjligheter.
Rösterna som hördes och som sa, att såhär ska vi inte ha det. Varken idag eller imorgon. Att dom enda som kan ändra på det här, det är vi.

HENRIK JOHANSSON
ANNA JÖRGENSDOTTER

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Advent

NOVELL. Två gånger har Hanna-Linnea Rengfors varit pristagare när Opulens anordnat novelltävling.

Ögon

LYRIK. Else-Britt Kjellqvist är en välmeriterad poet och författare. Här presenterar vi

Högstadiet

NOVELL. I en kristallklar och koncis novell skildrar Björn Muda skolans värld.
Gå till Toppen