Helgläsning: Sagor och myter i omtolkning

Prosa & poesi/Kultur
”Sagor”. Digital illustration: Opulens.

PROSA Per Klingberg doktorerar i litteraturvetenskap vid Örebro universitet och skriver kulturjournalistik och essäistik. Texterna vi publicerar idag är ett utdrag ur ett större projekt där Klingberg i korta prosastycken utforskar och omtolkar sagor och myter, inspirerad av författare som Angela Carter, Lord Dunsany och Willy Kyrklund.

 

 

Flodgud

Texterna i serien Helgläsning är våra sista publiceringar på fredagar. Ett återkommande inslag av längre texter som får avsluta Opulensveckan.

Knack knack och det är en flodgud som söker härbärge för kvällen. Knack knack, men knappt hörbart, som vore gästen rädd för att dörren ska göra honom illa. Kanske blir det så när man har varit på väg länge. Och nu har jag alltså en flodgud på min tröskel, med ringar under ögonen och ökensand i hår. Han stammar fram något på ett språk som aldrig fixerats ens i kilskrift, vädjar med gester till en himmel som har tömts på allt utom kondensstrimmor. Kanske är det så flyktens språk alltid har låtit. Tomt och obegripligt. Kanske har steget över tröskeln — vattensjuka gympadojor mot välkomstmatta — alltid varit så tvekande, blicken alltid haft lika svårt att hitta ett föremål att förankra sig i. Han sa aldrig vilket panteon han hade tillhört och jag tror någon hade gjort honom illa. För var skulle han annars ha fått sina märken ifrån. Hade det funnits ett fall från maktens höjder? Världen är allt som är fallet och nu tillhör du världen, lilla flodgud; du visste det förstås inte innan, men världen det är allt det som vill dig illa. Kanske hade han varit en krävande gud, svartsjuk och snar till vrede. Sådant är svårt att uttyda när någon hukar över mikrovågstinad lasagne. Förmodligen borde den stått inne längre. Men han sa inget och jag ville inte ta ifrån honom hans tallrik. Vi sa inte mycket till varandra alls faktiskt och vad fanns det egentligen att säga. Djup höll käften mot djup och slafsade svultet i sig lasagne. Han tog tacksamt emot kaffe på maten, förstod varför jag flyttade in värdesakerna till mig innan jag släckte. Någon gång på morgonen, vid femsnåret, var han åter på väg, vart han nu var på väg, bara en ryggtavla som långsamt försvann in i morgondimma ovanligt tjock som i en rökmaskin. Det var väl egentligen läge för att vara sentimental, men är inte sentimentalitet som vått ylle ändå, äckligt och inte till nytta för någon. Han bar en sjavig luvtröja som jag hade envisats med att ge honom, med ringar under ögonen och rörande i mitt pulverkaffe hade jag insisterat. Se det som en votivgåva hade jag sagt, men ärligt talat, vad kunde väl han hjälpa mig med? Det är sagt att visheten bara är det som får dina sår att sjunga.

Och jag hoppas du blir vis. För du har många sår du lilla gud.

Vägvisare

Trollkarlen doftade av tobak och fuktig vadmal. Av trygghet. Och någonstans under allt detta, den fräna doften av äventyr. Det var så självklart att det var han som en dag skulle vidga din värld. Det var som han sa, så som han viskade i sprakande skymning. Att det fanns mer. Att du var mer än bara smaken av rova och enahanda sysslor, gödselstacken bakom svinstian där nässlorna blommade. Och varför skulle han inte föra bort dig som en tjuv om natten, förekomma de förföljare han varnat dig för. Du hade ju en roll att spela, profetior att uppfylla. Du visste inte mycket om världen men en dag skulle den kröna dig. Det var så. Det var så det var sagt.

Det nervösa livet på vägarna, frusna nätter under en darrande asp, månen som växer och månen som avtar. Smaken av rova i gryningen. Också detta hade kunna blivit enahanda, men så fanns ju trollkarlen vid din sida. Han pekade ut världen med ett finger som aldrig darrade, lade landskapen tillrätta. Världen sveptes in i torftig trygghet och ändå fanns ju äventyret alltid där. Så som källådern måste rinna under öknens dyner. Av förföljarna såg du själv aldrig ett spår men han kunde läsa tecknen för eran räkning. En bruten pinne vid lägerelden, lodjurets tassavtryck i snön: det var sådant som betydde att det åter var tid att färdas på småvägarna. Aldrig hann dom ikapp, men ni fick inte ta några risker. Du hade varit en av de sista och du skulle bli till den främsta. Du var kallad till storhet och mörker.

I gryningen väcker han dig omilt och det är bråttom. Ni samlar ved i famnen, han vallar dig framför sig som boskap. Gläntan är öppen och ljus och han har efter bästa förmåga rest ett offeraltare under natten. Det ser sorgligt och provisoriskt ut, hans kniv har blivit trubbig. Till att börja med spjärnar du emot men kanske är det bara ytterligare ett inslag i ceremonin. Du är kallad till storhet och mörker.

Jättehjärta

Jag har ett hjärta, men jag har gömt det, likt jättarna i alldeles för många sagor har jag burit det ut ur min bröstkorg på det att ingen må göra mig illa, gömt det undan på en plats jag själv inte kan minnas och precis som för jättarna i alldeles för många sagor så kommer de finna det och göra mig gruvligt illa. Inte för att jag är ett hot inte för att jag är ond utan för att sagorna kräver det kommer dom driva nålar i mitt hjärta trycka det så hårt mellan sina händer att det brister och rinner som svart sörja mellan de unga kungabarnens fingrar, därför att sagorna kräver det och de är värda att göra någon illa, vem som helst, eftersom de är unga och vackra och jag inte längre är det. Jag kommer ha åldrats ovärdigt och oroligt, blivit grövre, som sagornas jättar när de blir gamla och vissa söndagsmorgnar när jag ställer ut grillen, röjer undan och gästerna ännu inte är i sikte så ska jag unna mig att tro att jag kommit undan, att det gått så lång tid att ingen längre kommer hitta mitt hjärta, det dammiga skabbiga jättehjärtat, inmurat bakom mexitegel i någon trött villaförort eller begravt där ett barns döda kanin egentligen skulle legat, vilande under ett valhänt hemmasnickrat kors och ett felstavat namn. Men sagornas unga vackra dom slutar aldrig leta, för dom är världen bara en plats fylld av varelser dom är värda att göra illa och så som i sagan om ynglingen som spelade kort med talande katter, spände fast dom i ett skruvstäd och flådde dom så ska de göra mig illa. Jag hade ett hjärta och jag gömde det, jag vet inte varför jag tog på mig jättens öde, och jag borde inte tänka på det jag lagt undan för jag vill inte veta var det finns och när gästerna kommer ska jag försöka acceptera domen så vuxet och värdigt det nu går, en fruktansvärd smärta längre bort än jag kunde ana kommer bosätta sig i min bröstkorg och jag tänker bestämma att det angår någon annan, le med ett leende som inte övertygar någon tänker jag se er i ögonen, försäkra er att allt står rätt till, det är ingenting, ingenting alls, jag ska bara ta en liten promenad.


Sirensång

Sireners sång fanns men du tänkte inte låta dig luras. Det fanns en kväljande längtan, söt som fermenterad frukt. Till dimma, till irrvägar, till stunder sköra som tomtebloss i höstmörker. Och du gjorde dig obeveklig, hård. Du ville vara pilen som knappt avlossats förrän den träffat mitt i prick, kulturhjälten som plötsligt stod där i farstun och som med en bekymrad rynka i pannan noterade all skit dom ställt med i din frånvaro innan du kavlade upp ärmarna och satte igång. Räfst och rättarting, ordning och reda på torpet.

Du kavlade upp ärmarna och du kavlade aldrig ner. Sirenerna sjöng men du skulle hem. Dagarna blev till kvartalsrapporter och blodet har sedan länge torkat under dina spruckna naglar. Sorgen rinner inte rik ur någon afton och först nu förstår du. Det var horisonten som var ditt hemland men de frestade och du lät dig frestas. Nu är du Kung Ingen och din krona är av törnen.

Hemland 

Hades, det är inte de andra, det är då ett som är säkert. Man nedstiger, beredd på att häpna över att döden redan slagit ned så många. Men här är ju ingen. Svart sol, porlande bäck. Blek sand som kanske en gång ägde färg. Och här är jag.

Och här händer inte mycket. Man odlar en orosrynka i mörkret, så nära ett kainsmärke man kommer. Man sluter sina ögon, lyssnar på bäcken som porlar, och när man öppnar dom igen har evigheten gått och mänskligheten är ett minne blott. Eller så är dom kvar, jag vet inte. Jag är här och här händer inte mycket.

Det vore frestande att se det här som ett straff, eller åtminstone en konsekvens, av att jag gjorde det jag gjorde. Att jag avslutade. Men sanningen är ju att jag var här redan långt innan jag kom hit. Någon hörde sig för om matlådan du hukade över, något med broccoli och havregrädde svarade du, men det är ju damm som är din näring, lera är din mat. Det är den instagram-vänligaste av dagar, någon öppnar en folköl och en corgy slickar din hand. Men en svart sol lyser över det hela och någonstans porlar en bäck. Vi har slagit ut vår picknickfilt över Hades och de ser det inte. Jag steg ned och fann mig själv, redan hukande vid stranden.

Och här händer alltså inte mycket, inte ens en färjkarl än en gång. Men ibland är det som att något djupnar i mörkret, eller så blir jag bara uttråkad och låtsas, i alla fall kryper jag ihop under min mantel och borrar kinden min mot sand. I underjorden intar jag fosterställning. Som om här fanns någon att söka skydd från. Som om här fanns någon att söka skydd hos. Men här är ju bara Hades, här är ju bara jag. Och bäcken porlar vidare, svart sol lyser över blek sand som kanske en gång ägde färg. Hukande vid stranden inväntar jag min egen ankomst.

PER KLINGBERG
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen