Helgläsning: Återanvänd riktning och återsådd

Prosa & poesi/Kultur
Montage: C Altgård/Opulens. Bildkälla: foto, Per Alvsten.

LYRIK. Dikterna Per Alvsten skrivit utspelar sig i en avskalad värld, levande men utan att vara för mänsklig. Man kan kalla den föremålsrealistisk. Det är en reducerad tillvaro, därför att den är överfull av sig själv — ett välutvecklat nät av relationer utan innerlighet.  

 

 

Per Alvsten är författare och scenkonstnär, bosatt i Luxemburg. Han har skrivit och iscensatt en mängd kortfilmer och performanceakter med det litterära film- och performancekollektivet Teater ONT, i samarbete med Niklas Åkesson. Tidigare drev de performancescenen Klubb ONT i Malmö, och de har uppträtt runtom i Skandinavien och Tyskland. Per har tidigare publicerats i antologier och tidskrifter, bl.a. Svensk Slam, Ordkonst, Minotauren, Babel och Serum och även skrivit artiklar för bl.a. Kvällsposten.

Återsådd

Återanvänd riktning

Skylten står på en upphöjning, tillräckligt likt en sprucken sanddyn, men består av lager på lager av lera, mull och jord där allt dråsar, snarare faller ned eller på plats.

Det är en rund, inplastad i blått och gråsilverskylt. Streck som på en tiger men i fel färger, och liksom den duger inte heller zebran som jämförelse.

 

De sneda skyltstrecken är tejp: Inklädnadsränderna viks över ytteränden i början och når väldigt snabbt slutändan eller ändkanten – alltså slutet; därnäst en ny färg, tejp som fästs och vikts; i övrigt kan det sägas vara fullständigt rakt, helt enligt analytiska filosofers svettigt vilda logiska önskningar.

 

Längre upp från gräset, vanligt djävla gräs, som inte nämnts ännu, — tills nu, då det både tiger och ligger still på upphöjningens sagolikt antropomorfa hjässa.

 

Grönt gräs ja, och väntande som om något trolskt komma skall.
Eventuellt mer, större kanske?

 

Nästhögst sitter, fastskruvat, nitat omknipet, ditnaglat, ett blått cirkelformat skylthuvud. Alldeles nytt så långt, inte alls tilltufsat av verklighetens förbirusande och därmed plötsliga förförisk instannande nedbrytning – lager på lager av determinerande rörelser.

 

I skyltens blå ocean håller sig en pil flytande.
Åt höger pekar den, vilket är rätt väg att ta, så till vida man inte följer anmaningen ovankrönt, att korsa övergångsstället i stället och lämna allt bakom sig — allt, ja.

 

Och sedan stanna eller trampa vidare på andra sidan.
Motsatsen är givetvis möjlig, reversibelt i all sin lättjefulla rörelsefrihet.

 

 

Återsätt, återsatt

Grävskopor som står stilla
Flyttas gärna till ställen
Där man kan använda dem

 

Stora och tunga, mycket i dem ska fungera
Och gör det.

 

Förs iväg på släpvagnar, fastsurrade i kedjor av hårt stål
Vilket precis som det är tänkt, är fastsvetsade i släpets gjutna del,
Svettskanten är utsträckt och synes mjuk och fjäderlen

 

Kranen gungar
Det syns för den är så hög och man kan tro att skopan
Ska falla ned och ha sönder en människa.

 

Rondeller är svåra, skapar kraftiga svängar
Skyltarna är där
Liksom de som råkar finnas på plats, sitter, står nedtryckta och uppsatta
Eller hänger vid sidan om (medan en och annan typ strosar förbi, kanske stannar upp och ser på).

 

 

Åter väderlekt

Ett hjul flimrar förbi,
Ekrar
Nog var det en cykel alltid

 

Metallglansen som slungades ut från ekrarna
Om jag nu verkligen såg den och dem
Kanske var det illusionen av luft och det bakomliggande (inget annat än gatan — grå, de vita färgade strecken, ingen trafik som dirigerades av sig själv — detta vilket politiker och teoretiker kallar den osynliga handen)

 

Som om det fanns, vad som finns eller borde finnas?

 

Alltså ekrarna skär upp och sveper runt.
Nått trampas fram och annat läggs under.
Kan vara följsamt, men även inte.

 

Som den man är, genetiskt och kulturellt, faller liknelserna på oss som: Snö, kallt regn, eller sensommarsandvirvlar och getingsvärmar om det inte är augustimyrornas flykt förstås, kanske även morgonhungern om man är nattmänniska…..vad kan inte,
och det här är kanske viktigt, ställas ut i ljuset och ringas in vare sig det går eller ej?

 

Alltså
liknelser: Ekorrhjul, ekonomins hjul som rullar på, statistik, kostcirkel, solpåväderkarta i den närmaste framtiden, gudabilder från antikens Egypten eller om då vardagens mynt tvingas vara runda förstås – vilket de ju är, – alternativt, precis som de barnsligaste orden, sett ur ett vuxenperspektiv, vem är inte ute och cyklar?

 

(huvudfotingens allt vidare eller vildare, således hotande framfart, innan olyckornas väderfront påträffas, alltså rullar in)

 

 

Återspritt

Grävskopor har väldigt långa armar

Inga muskler skiner där

Det skopihopupprafsade hälls ut över marken, som måste planas ut, ungefär som på bättre organiserade utställningar – exakt så, som exempelvis på Prado, Centre Pompidou, Moderna Museet, Tate Modern eller MOMA.

 

I hytten en man (eller) kvinna (eller) både och (eller) ingetdera, som drar i spakarna och flyttar jord, gräs, sten, bök, skräp, bråte, sladdar, avfall, lik, eller bara lera.

 

Det sker både innan regnet ska falla och efter.

 

I sin egen takt
Vackert och ordnat enligt konstens alla regler

 

 

Återut

Teglet äter sig fast in i marken, gräset (nej, borttaget), trädrötter (nej det fanns inga, ju), jorden (en del, i form av en rektangulär grop lika mycket åt parallella håll och i mindre antal fall helt vinkelrätt, så sett på så sätt)

Det kallar vi hus

 

Rinner det inte väldigt mycket?

 

Rappet ligger tätt inpå
Håller ut

 

Mitt i smeten ett unikt fönster
Bredvid ett likadant
Dropplinjer, kan det vara men likväl smuts
När det inte blandats till ren skit

 

Ramen av trä och innehållslöst glas
Håller in

 

Linjer kryper väldigt mycket hit och dit, men också i samma riktning
Håller upp det hela, som sutte det ihop

 

Så håller det på, stuprännan är målad, lite väl dåligt pålagd färg; den spricker ju fan upp och faller av fjolårslöven klibbar och sväller runt insektkroppar, vingarna försvunna och runt allt den där luften (vår allas) som inte är annat än ren och klar, i det kustnära ljuset, brutet i regnets första droppar som bryter mer och mer, tills man kallar det ett mörkt avbrott, och fönstren stirrar; huset står våning på våning med väntande väggar, att kännas vid när de putar ut så där fint och teglet sitter, snarare har satt sig lite mysigt tillbakalutat, som om vore det hemtrevligt, en eldhärd som brinner, medan lyckan rinner ner i jorden strax under himlen, men tänk va, så annorlunda det vore, funnes det en tydlig och mycket vass kant där?

Texterna i serien Helgläsning är våra sista publiceringar på fredagar. Ett återkommande inslag av längre texter som får avsluta Opulensveckan.
PER ALVSTEN
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Tidlös filmpoesi

FILMPOET. Det är inte konstigt att Anna Eborn jämförts med namn som
Gå till Toppen