Dikter ur Hur han sa dekadens och hon föll

LYRIK. Linda Bönström är född 1983 i Grums, statsvetare och gymnasielärare. Medgrundare till musiksajten MONO och regelbunden skribent i Opulens magasin bland annat. Dikterna ingår i samlingen Hur han sa dekadens och hon föll.

Utom i kärlek

Jag är fullständigt lojal i allt
utom i kärlek.
Jag väljer sida, spottar och bits mot oförrätter som inte ens är mina
men de känns ju så
eftersom jag är fullständigt lojal i allt.
Men att tro mig när det gäller kärlek, det gör ingen längre.

Att vara fullständigt lojal i allt gör att jag håller huvudet högt
— mycket kan jag anklagas för men inte för svek
om det inte rör sig om hjärtat förstås.

Då gömmer jag samma huvud hos vem som helst
som lovar att jag inte kommer känna mer än för stunden.
Sådana vem som helst har det funnits gott om, men när de blivit någon
måste jag gå, säger jag till mig själv
för jag är fullständigt lojal i allt
utom i kärlek.

Du får inte ge mig för mycket, jag ber om allt du är, kräver mer än rimligheten anslår.
Det återkommer, för mig allt så nytt, påslakan i paket.
Slutet är lyckligt, jag ser bara slut, gråter i förtid.

Vankar av och an, söker strid, jag vill ju så hemskt gärna tvingas att välja
sida.
Så du kan se
jag är fullständigt lojal i allt.
Jag står i ditt hörn men jag tror inte du ser mig
så jag vill röra om i grytan, komma ridande som din slagskämpe, bära dina drömmar
som inte slår in.

Istället har jag tvättid, i verkligheten är kärleken tillfälligheter, ett samråd som kan brytas upp,
ett möte som kan sluta abrupt, en hållning som kan förändras, ett möte som aldrig sker, och alla andra ord som kräver fullständig lojalitet hos den som står i ett hörn och väntar på att få bevisa
sig omskapad.

Hur han sa dekadens och hon föll

Hans händer, så nära i ögonvrån och gräset svidande grönt
fingertopp mot fingertopp, fingeravtryck, ett framtida DNA.
Han tände hennes cigarett och de pratade milt, ingen strid på kniven (hon klädde av honom), ingen varg i hönsgården (hon inspekterade hans tänder) och ingen gick hungrig i hans värld (han dukade picknick i skymningen).

Han sa dekadens och hon föll (och medan hon tumlade neråt i vackra spiraler förstod hon att resa sig aldrig mer skulle vara möjligt).

Nu var det inte menat
(fast han sa att han väntat på henne)
nej inte och ändå var allt ett ja.
Där inget var menat var bara ett ja möjligt
och allt som kunde ges gavs således.

Så han skrev brev och hon höll dem ömt precis under revbenen, hjärtat spratt till, Ekelöf minsann, Tranströmer likaså. (kom till mig, saknaden är stor).
Hon var ett epicentrum.

Han frågade om ånger.

I mörkret sade hon god natt,
jag älskar dig
och han tänkte på ånger medan tystnaden blev brutal.
(kniven kom från ingenstans, vargen hade fått käftar och hungrig på hans kärlek var hon utsvulten)

Allt som kan falla
föll, trots att ingen menade något, ingenting, aldrig. Tillgängligt blev en tyngd.
Det som kunde ges hade givits och nu,
nu var det inte menat.