Konstkritikens rädsla för sann skönhet

RELATIVISM. Det finns något tvivelaktigt med konstkritiken. För vilka anspråk gör konstkritikern när denne uttalar sig om att ett konstverk är vackert? Ett sanningsanspråk? Eller är det så att man har upphört att tala om sanning i fråga om det som är vackert?

Jag ger mig av men kommer tillbaka

ANTIPOET. ”Om sin likvaka instruerade han före sin bortgång att han ville ha med sig sina fotbollsskor, sin blommiga potta, sina solglasögon och bibeln. Aldrig svarslös, in i det sista respektlös och ironisk”. Anna-Karin Gauding om den chilenske poeten Nicanor Parra.

Extra: Ironichock i svensk press

SKANDALRUBRIKER. Svensk kvällspress borde sluta med sina ironiska blinkningar till läsarna i form av rubriker och vinklar. Ja, det låter verkligen humorlöst, men det sviktande förtroendet för medier är tyvärr inget att skämta om numera.

Subversiv och performativ läsning

BEGÄR. ”Dubbelgångarnas sätt att älska och leva blir en omvänd spegelbild av den heterosexuella matrisens påtvingade begränsningar och förväntningar, på vad kön, sexualiteter, kärlek och intima relationer bör innehålla och representera”. Cecilia Persson recenserar Erika Johanssons debutverk.

Med kameran som verktyg

SYNVINKLAR. ”Erfarenhet kan både förblinda och förtydliga, och det tar kanske ett helt liv att lära sig se saker fritt. Att byta synvinklar både i tanke och blick är ett smidigt sätt att göra livet, och bilderna av det, intressant”, skriver Ida Thunström.

Är allt fel och ett slutspel?

ISCENSÄTTNING. ”När man läser den Beckettska protesten förstår man iscensättningens enkelhet. Vad som behövs är ett kalt rum med två små fönster som sitter högt upp. Två soptunnor syns i förgrunden. I mitten sitter den blinde huvudpersonen Hamm i en karmstol”, skriver Percival.

Mycket väsen om att ligga

SPRÅKSYN. ”Men lika mycket visar dessa exempel på en annan språksyn där ord betraktades som någonting mångtydigt, fullt av nyanser och bibetydelser som man kunde använda sig av på ett lekfullt – och ofta subversivt – sätt”, skriver Carl Magnus Juliusson.

Ett laddat förhållande

MÄNSKLIGT. ”Jag är en annan nu är till synes konstlös och bedrägligt enkel; scenografin och musikinslagen är suggestiva; projektioner signerade Helene Berg associerar till rymd och ett hinsides rike bortom döden, det är elegant och effektivt”. Lena S. Karlsson recenserar Björn Runges uppsättning.

Telegrafstationen

Telegrafstationen

Veckans Opulens

Veckans Opulens kommer gratis via mail på lördagar. Du kan när som helst avsluta nyhetsbrevet. Anmäl dig här:

Genom att teckna nyhetsbrevet godkänner du Opulens integritetspolicy.

Opulens systermagasin

Magasinet Konkret

Mest lästa

Annonser

Om du spelar på utländska casino utan svensk licens är det extra viktigt att du läser på innan! Besök Goplay för mer information.

Gå tillToppen