Kamp idag och alla dagar

Krönikor/Samhälle
Internationella kvinnodagen 1917 i Petrograd. Foto: Wikipedia Commons

8 MARS. Samira Ariadad påminner om allt som har uppnåtts och allt som återstår att göra.

Äntligen åttonde mars. Vi påminns i dag om allt vi skapat oss och allt som finns kvar att göra. Om att vi återtagit våra kroppar men att någon av oss dagligen mister den, blir fråntagen valet. Men på gatorna, i våra hem, i domstolarna och på arbetsplatserna tar vi bit för bit tillbaka allt som berövats oss.

Vi påminns i dag om jämlikhetens förutsättningar, hur tätt den sexuella frigörelsen hänger ihop med den ekonomiska. Om inkomstglappet, om arbetsgivarens rätt att anmäla för förtal när missförhållanden påtalas, däribland sexuella övergrepp på arbetsplatsen. Om svårigheten att klara hyran.

Men ojämlikheten speglas också i vilka framtidsplaner vi uppmuntras att göra upp, i vad vi drömmer om, i alla rättigheter som vi liksom män borde få, men också i alla skyldigheter som de borde påläggas. Vi formas genom viktiga ögonblick här och nu i rum för ideologiska samtal. Vikten av en politisk strategi i alla läger är viktigare än någonsin i en tid av drev, näthat och brist på riktning.

Med metoo-rörelsen kom ett återerövrande av makten, ett uppror mot de mäktiga, ett grusande av illusioner om jämlikhet. Vi visade tydligt hur den sexuella frigörelse som så många kämpat för i decennier uppenbarligen ännu är mycket eftersatt.

Framgången riskerar att bli tillfällig om vi inte tillsammans går vidare. Vi måste fortsätta att berätta och förebygga genom utbildning, genom att prata och säga ifrån på jobben, inför oss själva, inför varandra, genom att täppa igen hålen i rättssystemet, däribland nämndemannasystemet som visat sig rättsosäkert, genom att öka stödet till kvinnojourerna. Men också genom att som rörelse bygga vidare på den makt som påverkar vardagen och som allt annat är beroende av: Att sprida budskapet om att, hur och varför vi har rätt att bestämma över våra egna kroppar. Att fortsätta att dokumentera övergrepp, anmäla och organisera oss. Att förbättra våra analyser, engagera oss både med dem som har liknande erfarenheter och dem som har andra erfarenheter.

Somligas ovilja till organisering med transkvinnor påminner på sätt och vis om oförmågan till organisering med rasifierade kvinnor. De ”andra” erfarenheterna komplicerar saker och ting. Men likriktade rörelser når aldrig det de vill uppnå – alla kvinnors frigörelse – även om de på kort sikt kan vara praktiska. Vi behöver vara plastiska och välja rätt plats för samtal, gå in och ut ur sammanslutningar med våra många ansikten, få dem att tappa sin beredskap för oss.

Det gäller att hålla flera saker i huvudet samtidigt. Vi måste kämpa för bättre och fler välfärdsinstitutioner, skolor, vårdinrättningar och domstolar, putsa på det vi byggt, men samtidigt vara beredda att försvara oss, skapa något nytt, närma oss varandra. Vi vet att vi personligen måste besluta att lämna våldsamma relationer men att som kollektiv skapa förutsättningarna för det. Här är Folkets försvarsenheters (YPJ:s) direktdemokratiska organisering en klar inspiration, där feminismen är en grundpelare, kvinnors organisering en utarbetad metod, frigörelsen öppen och välkomnande och kantonerna kompromisslösa mot misshandel, övergrepp och patriarkala maktsymboler.

Vår största gärning är varje samtal och solidarisering. Våra röster har ekat genom historien, vi har krävt och skapat oss de friheter vi har i dag. Jag ser fram emot att stå bredvid er kämpande för de kommande friheterna i dag och alla dagar.

SAMIRA ARIADAD

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Samira Ariadad

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen