Hand i hand med himmel och helvete

LYRISK KONKRETION. Nicko Smith har kommit ut med andra delen i en planerad trilogi: Bipolära skeppsbrott i Österbotten. Hans direkta poesi talar direkt till Thomas Almqvist.

Bipolära skeppsbrott i Österbotten av Nicko Smith
Eget förlag 2018

Jag gillade Nicko Smiths direkta och konkreta dikter i hans förra diktsamling, den dystopiska Hki Rött, där han skrev om fattigdom och utanförskap, ångest och missbruk i ett kylslaget Helsingfors, där han ställde allt på sin spets och tvingade mig att ta ställning. Han föddes 1974 i Stockholm men bor numera i Finland. Hki Rött var första boken i en planerad trilogi, där nu den andra delen, Bipolära skeppsbrott i Österbotten, kommit ut.

Från den första diktsamlingen känner jag igen hans strävan efter att bryta mot det borgerliga samhällets alla konventioner, där klassperspektivet också är ett självklart inslag. Bipolära skeppsbrott i Österbotten känns ändå mjukare, som om poeten äntligen kommit till en plats där vi människor inte längre är främlingar utan finns till för varandra. Vi får följa med på en poetisk resa till ett Österbotten fullt av färger, där mani och depression, himmel och helvete går hand i hand.

I antikens Grekland ansågs bipolaritet som en gudagåva. I dag klassas den som en kronisk sjukdom, som behandlas med litium, valproat eller neuroleptika. Smith har egen erfarenhet av allt detta och ser allt ur ett bipolärt perspektiv. Han fick diagnosen redan som ung och har som vuxen försökt analysera och förstå det manodepressiva med poesins verktyg. Han förmedlar känslan av att vara bipolär, men berättar säkert inte allt ändå.

Han står själv för layout och omslagsfoto och använder sig gärna av sidans tomma rymd när han placerar ut orden i sina dikter. Det kan vara långt mellan varje ord, vilket ger en staccatoartad effekt när man läser. En del av de mera kortfattade dikterna står haikuformatet nära: ”Vindkvarnar & solregn / klockor utan tid / Gyllene morgon / Kaitforsen i ögonvrån.”

Även i de lite längre dikterna ger det koncentrerade formatet en särskild effekt: ”Långt bortom / storstadsångestens / överfyllda tomhet / Hemlängtans / urskogar / gnistrar / som / en / evighetspiercing / i / Österbottens / näsvinge.” Poeten har äntligen kommit hem och fått någorlunda ro i Österbotten, där Hjalmar Procopés kända dikt om staden Vasa citeras och ger ännu mera lokalfärg. Själv nöjer sig Smith med att skriva: ”Vilar i gryningen / över Kristinestad / Trähusdofterna & gränderna / Mina händers sommar / applåderar / vinden fri / Yttergrundsljus.”

Hans direkta poesi talar här direkt till mig utan att behöva ta omvägen via ett komplicerat bildspråk. Det är dikternas styrka men på samma gång deras svaghet. Kanske blir det lite väl tunt ibland. Det känns ändå som om allt han säger i en dikt är sant, vilket gör honom till en väldigt öppen och ärlig poet. Jag gillade som sagt Hki Rött, men jag gillar Bipolära skeppsbrott i Österbotten ännu mer. Den tredje och sista delen i trilogin ska handla om ålderdomen och döden. Känner jag Nicko Smith rätt så kommer den ganska snart!