Helgporträttet: ”Revolutionen i Kobane är större än allt annat”

Samhälle
Dorpec Kobane

KRIGSVITTNE. Linda Bönström har träffat Dorpec Kobane, som arbetat som frivillig fältläkare i Kobane och vars bok Kobanesyndromet släpps den 14 mars 2018.

Född: 1965
Familj: Fru, en son och en dotter.
Bostadsort: I Sverige.
Hemort (där du växte upp): Utanför Urfa i Turkiet.
Fritidsintressen: Musik, träffa mina bästa vänner som ställt upp jättemycket för mig.

Först och främst vill jag tacka för att du tagit dig tid för den här intervjun. Jag sträckläste din bok Kobanesyndromet, som handlar om hur du en dag bestämde dig för att resa ner till staden Kobane i Syrien mitt under kriget för att hjälpa civilbefolkningen. Syrien var inte ditt första möte med krig och terror. Hur började allt det här för dig?

– I början kunde man se hur Islamiska Staten, IS, attackerade Sinjarberget i Irak för att komma till Syrien, och man visste då att de hade ganska stora vapen, pansarfordon och liknande. Man kände också till deras barbariska metoder att tortera och döda, att slakta människor oavsett bakgrund, oavsett om de var kristna eller muslimer. Allt detta visades i medierna.

– Eftersom jag själv kom så att säga som flyktingbarn till Sverige från ett krigshärjat område i södra Turkiet när juntan kom till makten 1980, jag var omkring tretton–fjorton år när jag tvingades fly, så väckte det jag såg i Syrien känslor och gamla minnen. Jag var hela tiden på telefonen och Internet, ja nästan dygnet runt, och kollade på nyheterna, för jag var orolig att IS skulle göra sig skyldiga till stora massmord.

– Jag visste hur familjer, civilpersoner, drabbas av terror och då framför allt kvinnor och barn, och det gjorde att jag inte kunde sova längre. Jag var hela tiden vaken av rädsla för att otäcka saker skulle hända, och det gjorde det också.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Du talar inledningsvis om hur något blev avgörande för ditt beslut att åka. Vad hände den där kvällen vid Sergels torg?

– Jag var där vid hungerstrejken. Det var många kvinnor, många äldre mödrar, som var där, och jag ville vara solidarisk och sitta där med dem, visa samhörighet så att säga. Och där fanns ett instrument, en kurdisk gitarr med åtta strängar som kallas saz tembur, som jag är ganska bra på. Vid elva–tolv på natten tog jag den och började spela. Helt plötsligt samlades de omkring mig och jag såg på dem hur glada de var för att jag bara satt där med dem och spelade en låt jag skrivit om Kobane några dagar tidigare.

– När jag mötte deras blickar kände jag ett behov av att göra någonting, att hjälpa människorna. Jag hade egentligen redan bestämt mig fyra dagar tidigare att jag ville åka men hållit det för mig själv. Men där på Sergels torg i Stockholm var den egentliga startpunkten: nu skulle jag åka dit helt enkelt. Så när jag avslutat låten sade jag till de äldre kvinnorna att jag skulle ta första flyget ner till Kobane.

Vad sade de då?

– Nä, du skojar med oss! Jag sa att nej, jag skojar inte. De trodde knappt på mig men jag sade det igen, och efter att ha suttit hos dem några timmar till så drog jag hem och började planera på vägen. För det var verkligen första flyget jag tänkte ta. Jag bestämde mig för att hålla det för mig själv och inte tala om det för min familj ännu.

Varför ville du inte berätta för din familj?

– I mitt gamla liv, före Kobane, var jag mer spontan som person, jag kunde ta risker och vara impulsiv och det fanns en rädsla hos mig att jag skulle hamna i en situation som slutat med att jag inte reste trots att jag så gärna ville åka dit. Oavsett, min dotter var tretton år vid den tidpunkten och min son pluggade medicin på läkarlinjen, och självklart min fru som jag älskar över allt annat … jag var rädd att bli övertalad att stanna kvar i Sverige.

– Den enda jag berättade det för innan var min son. Han visade stor empati och förståelse men samtidigt undrade han varför, människor flydde därifrån och jag ville åka in. Jag svarade att du är vuxen nu och du kommer att klara av det här och hjälp din mamma och syster oavsett vad som händer. Sedan fick han lova att inte berätta det för någon, inte förrän sista timmen innan han skulle köra mig till flygplatsen. Och det löftet höll han.

– Så på morgonen vaknade min fru och min dotter och min son kom hem. Jag hade i smyg fixat till min väska och allt jag behövde ungefär en kvart tidigare. Jag sa till dem att nu ska jag åka, nu måste jag göra det och jag vill ha en kram av er. Först trodde de att jag skojade, men jag förklarade att väskan var packad och att jag hade en flygbiljett. De blev häpna, min fru lite arg och så vidare, så jag tog en kram och så helt plötsligt såg jag deras blickar och de blickarna följde mig hela tiden, under hela min resa och de två åren i Syrien. Än i dag ser jag deras blickar eftersom jag då trodde att jag aldrig skulle få se dem igen, att det skulle vara de sista blickarna jag skulle få se hos min fru och dotter.

– Jag lämnade snabbt lägenheten för jag började känna ångest och tårarna kom och jag tänkte att jag inte kommer att klara av trycket, min son tog min väska men i stället för att vänta på hissen sprang jag nedför trapporna och brast ut i gråt innan han hunnit ifatt mig. När han kom rasade jag nästan ihop, jag var helt knäsvag så han hjälpte mig till bilen. Jag grät hela vägen och såg min son bli tårögd även om han försökte hålla sig stark och trösta mig. Så var det och så åkte jag ner.

Du är fysioterapeut med ortopedisk inriktning. Kunde du någonsin föreställa dig hur du skulle komma att bli akut- och fältläkare på plats? Hur tänkte du innan du åkte att du skulle hjälpa till rent medicinskt?

– Med tanke på min profession, mitt yrke som terapeut, så visste jag mycket väl utifrån vad som hände där nere, att det inte fanns några fysioterapeuter eller läkare, varken sjuksköterskor eller annan sjukvårdspersonal. Jag visste att de hade brist på all medicin och jag visste att de hade många skadade. Så jag förstod att de behövde människor som jag med medicinsk utbildning, och det var också det som gjorde att jag kände mig tvungen att åka ner och hjälpa de här människorna. Jag visste också att IS pressade dem alltmer samtidigt som jag också visste att även jag kunde dö när som helst. Risken var stor.

Du skriver att du nu kan ”se att man kan dela in mitt liv i ett tydligt före och efter”. Hur var det när dessa två delar av dig skulle passas ihop igen när du kom hem till Sverige? Du hade till och med bytt namn efter närmare två år i Syrien?

– Jag älskade ju livet! Jag var spontan, tyckte om att gå ut och träffa vänner och släkt ofta och sådant där som att ibland vara impulsiv. Sedan kom jag att lära mig det där med samspel mellan människor när det inte handlar om pengar eller status utan om människan i sig, oavsett färg, bakgrund, kön, sexuell läggning och religion. Jag fick se sammanhållningen hos alla människor som tillsammans kämpade mot en sådan barbarisk terrororganisation som IS och jag lärde mig väldigt mycket av dem. Det fanns ingenting som de kunde utnyttja hos varandra utan alla hjälpte varandra för att stå på benen.

– Och det var så jag också fick lära mig vad mänsklighet i sig egentligen innebär, vad livet går ut på. Man kan dö helt i onödan, människorna i Kobane hade inte gjort någonting alls och ändå såg världen på när terroristerna genomförde folkmord, dödade, våldtog och slaktade barn, de gifte sig helt öppet i medierna med fyra–femåriga tjejer som de hade kidnappat.

– Så min personlighet förändrades till hundra procent och jag var en helt annan människa när jag kom hem. Spontaniteten och impulsiviteten hade försvunnit totalt och jag hade dessutom fått posttraumatisk stress. För familjen var det naturligtvis också svårt, jag hade ju trots allt lämnat dem så de var så klart arga också. Men jag försökte att ge dem utrymme. Och jag hade lärt mig det där med tålamod, att livet handlar om att ha god kämparanda.

– Man talar om hjältar och hjältinnor, men i krig finns inga hjältar eller hjältinnor, alla människor bryts ner oavsett vilken sida man står på. Men man lär sig tålamod. Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli den jag en gång var och därav mitt nya namn, det är ju Dorpec Kobane och så kommer det att förbli.

Att över huvud taget ta sig in i Syrien och Kobane vid den här tiden var livsfarligt och mycket svårt, men det slutade också med att du fick ett frikort och fick röra dig hur du ville i staden. Vad hände och vad kom det att betyda för ditt arbete?

– Det betydde väldigt mycket, för då hade jag öppna kort och jag kunde därmed utnyttja alla mina kunskaper eftersom jag fick insyn i alla enheter. Där kunde jag rör mig fritt bland folket och på sätt och vis kom jag att uppfattas som en speciell person. I deras ögon var jag läkaren, jag var journalisten, jag var psykologen … Under den här tiden verkade jag också utåt och skickade artiklar till de stora tidningarna och mediegrupperna, jag tog aldrig betalt för jag ville sprida information om vad som hände i Kobane. Eftersom jag var allt det där såg jag egentligen ut som ett hopp för dem och det trivdes jag inte med. Deras stora förväntningar kunde jag inte leva upp till.

– Jag gjorde mitt bästa, men oavsett vad jag gjorde så kände jag mig inte bra. Deras hopp hängde ihop med att jag var den enda utländska vårdgivaren i området. Men det faktum att jag fick det här frikortet hjälpte mig att komma till maximal nytta för dem, så det var ett mycket stort plus för min del.

När det handlar om känslan av att inte räcka till, kan du nu i dag se tillbaka på dina ofattbara insatser – och din ofattbara tur att vara vid liv – och tänka ”jag gjorde allt det där”? Du kom till en krigszon och flögs ut i helikopter efter att ha byggt ett rehabiliteringscenter, ordnat barngrupper, ett sjukhus …

– Eftersom jag var alla de där olika rollerna sprang jag hela tiden omkring på olika platser för att ge vård, hjälpa till med barnen, utbilda fängelsepoliserna, skriva låtar … Det hände ofta att man inte sov tillräckligt och det var ont om mat. Vi kunde i olika perioder äta bara en och en halv gång om dagen och då var det till exempel femton år gamla konserver som legat i olika depåer och ruttnat. Det fanns oliver och det fanns te – men framför allt fanns det gott om cigaretter. Jag hade inte rökt på flera år, men det var det första jag blev bjuden på och sedan rökte jag tre paket om dagen för då tänkte jag inte mer på min hälsa.

– Jag brydde mig inte längre, för jag visste att jag kommer att dö, så vem bryr sig om mina lungor? Jag förlorade ju kompisar till höger och vänster, jag plockade upp delar av mina kompisar, så varför ens bry sig om det. Just nu röker jag ett paket på två dagar, jag har trappat ner lite men ännu inte lyckats sluta helt.

Känns det overkligt att se tillbaka på den här tiden?

– Det handlar mer om det där att vara otillräcklig. När jag skrev boken återkom alla minnen från Kobane och många timmar har jag suttit och bara gråtit, jag mådde inte alls bra och många nätter kunde jag inte sova.

– I Kobane hjälpte alla varandra, men det fanns inte tillräcklig kunskaper. Vi behövde en ordentlig ortoped, vi behövde en hjärnkirurg, vi behövde en kardiolog, vi behövde en kunnig allmänkirurg. Vi förlorade faktiskt många unga tjejer och killar bara på grund av en enkel emboli. Vi förlorade många människor enbart därför att vi inte hade möjlighet att genomföra enkla operationer, många dog redan vid första hjälpen. Det har hänt att jag fått skära med en kniv vid strupen, använda en penna som andningsrör och lägga bandage omkring bara för att personer skulle kunna andas.

– Så det är klart, jag kände mig otillräcklig, jag var inte någon hjälte eller någon med heliga händer. Jag var en vanlig människa som försökte att göra gott, men det var en stor chock där nere att människorna behövde hjälp inom vartenda område. Eftersom jag sprang runt och jobbade överallt så tappade jag tjugotvå kilo under bara de första fyra månaderna. När människor fick syn på mig och jag såg vad de hoppades att jag skulle kunna uträtta, jag mådde jävligt dåligt för jag visste att det kunde jag inte.

– Men jag gav av det lilla jag hade genom att sprida lite glädje omkring mig, det hjälpte mig att orka vidare. Och anledningen till att jag stannade så länge var att jag inte kunde svika folket och lämna dem i sticket.

Du tecknar många gripande porträtt och framför allt kommer många kvinnor fram i din bok. Du menar att det också ägde rum en ”revolution inom revolutionen”. Vad hände med många kvinnor under kriget?

– Förr när du gick hem till någon i Mellanöstern träffade du aldrig kvinnor, de var i köket eller så där, du fick helt enkelt inte träffa dem. Men i dagens läge finns kvinnorna överallt. I Rojava i norra Syrien har kvinnor tagit till vapen och finns vid alla fronter, de finns i yrkeslivets alla kategorier, de finns med på offentliga möten och sitter vid makten.

Det har skett en stor förändring på mycket kort tid.

– Ja, och som jag vittnat om i boken träffade jag av en slump en arabisk tjej. Vi hade stannat till vid en bataljon och jag såg att hon var nyfiken och pratade så väninnan översatte åt mig. Hon sade: ”I hela mitt liv jag trodde att jag levde, men det är först nu jag lever”. Hon förklarade att om hon tidigare varit sjuk, var det ingen som brydde sig om henne utan hon fick ändå utföra alla sysslor. När hon skulle gå till grannen var hon tvungen att linda in sig efter strikta regler, hon fick aldrig ha kompisar utan skulle bara vara i hemmet. ”Nu i YPJ (Kvinnornas försvarsenheter, min anm.) har jag brutit mig loss”, fortsatte hon. ”När jag har ont i huvudet frågar fem personer om de kan hjälpa mig med något, i ett möte framför femtio personer är alla tysta medan jag talar, även männen lyssnar på mig.”

– Den där tjejen sade till mig att nu när hon visste skulle hon kämpa för att alla arabiska kvinnor fick höra om det och leva så, bli fria som hon själv. Och detta för att livet är nu, och är inte detta en revolution! Har inte kvinnorna samma rätt att leva som männen! Det skalet är brutet, den rutan är krossad i Rojava. Där finns lika många kvinnor som män i alla funktioner.

– När du spelar musik och alla dansar öppet, tjejer och killar arm i arm med varandra tillsammans mitt i stan och alla är glada och applåderar, är inte detta en revolution! Och den här revolutionen är större än någonting annat och har påverkat mig mycket.

Något av det viktigaste som du återkommer till är musiken och arbetet med barnen– hur det blev något av en livsnödvändighet inte bara för dig själv utan även för andra att spela, danska och skoja. Att hjälpa dem var också ett sätt för dig att orka fortsätta?

– Musiken och barnen, absolut! Absolut! När jag kände att barnen trivdes, att de fick känna en mening med att de fanns till, så gav det mig styrka att fortsätta. Det gladde mig framför allt när barnen kunde känna lite, lite som om de befann sig utanför kriget. Att de kunde sjunga och leka trots att bomberna exploderade i skuggan.

– Barnen var mellan fyra och tolv år och de flesta hade blivit föräldralösa under kriget när jag startade grupperna. Jag ville hjälpa dem med att komma igång i livet, leka lite. Varje dag kom fler och fler barn och jag sade aldrig nej till någon. Tyvärr fick jag lämna över ansvaret för barngrupperna efter ett tag eftersom sjukhuset hade alldeles för många patienter – 12 200 patienter har gått igenom mina dörrar i Kobane.

Skulle du vilja berätta om Silan?

– Hon är en tjej som förlorade sina föräldrar och sin bror medan hon gömde sig under ett skåp. Hon såg hela sin familj bli mördad rakt framför ögonen på sig! Och hon vågade inte säga någonting för hon visste att då skulle hon också bli mördad. En sådan situation, det skär i ens hjärta! Till och med nu när jag pratar med dig får jag pirrningar i hela kroppen!

Ett citat som fångade mig är: ”Innan kriget hade vi suttit i sköna fåtöljer och pratat om revolutionen, om frihet och rättvisa, men nu när hjälpen behövdes som mest gick det inte att hjälpa till.” Du fick många nej på dina nödsamtal hem till Sverige?

– Ja, precis. Det var ju en del läkare som satt i varma sköna fåtöljer och pratade om revolution och mänskliga rättigheter och så fanns vi andra som inte vågade öppna munnen ens för det var de som var duktiga, det var de som hade alla svaren och kunde fixa allt och så vidare. Men när det kom till kritan och jag ringde dem för att vi verkligen behövde hjälp av dem, då blockerade en del mina telefonnummer, vissa ville inte ens tala med mig eftersom de inte hade några svar.

– Det var på grund av rädsla, de var rädda och vågade inte komma, så de hittade på olika historier som ursäkter. Men om de hade gått med på att hjälpa till så fanns ju risken att de skulle stupa nere i Syrien, och det var den rädslan det handlade om.

Vad tycker du man kan göra som helt vanlig person i Sverige i dag för att hjälpa folket i Syrien?

– Först och främst: Alla människor behöver inte åka till Syrien. Alla människor behöver inte kriga för krig är inte bra. Det man kan göra är att säga nej till terrorismen, man ska inte låta terrorismen störa vårt samhälle. Vill man hjälpa folket där nere så kan man ju till exempel ge en slant som går till mediciner, vilket det i dag finns ett akut behov av i Syrien. Och sedan, om det är någon protest mot fascism, mot diktaturer – för frihet – någonstans i Sverige kan man gå med och bara visa sin solidaritet, visa sitt stöd för freden, för att vi alla är människor.

– Dessutom det här att alla flyktingar som flyr ett krig, man måste tänka på att de också är människor. Om en människa inte lämnar sitt land frivilligt utan blir tvungen, ja då lämnar den också sitt land med stora inre problem. Därför måste vi vara stödjande i stället för att pressa på flyktingar. Man måste tänka om i livet och inte peka ut varandra. Vi ska skydda vårt samhälle och visa solidaritet med våra medmänniskor.

Jag vet att du hade en sak till som du ville tala om?

– Ja, jag tänkte lägga till någonting, alltså det som hände i Kobane som vi pratat om nu, det pågår tyvärr i Afrin idag, inte alls långt därifrån. Afrin har varit det fredligaste området i Syrien, och nu – efter att befolkningen drivit iväg IS – så har turkarna officiellt tagit dess plats.

– Det pågår ett folkmord i Afrin och ingen säger någonting, hela världen har blundat och blivit hörselskadade! Ingen gör någonting, gårdagens Kobane är dagens Afrin. Och där är det till och med värre, med flygbombningar dessutom. Här sker ett folkmord och ett trettiotal byar har jämnats med marken och hundratals civila har dödats.

– Var är rättvisan? Var är fredsgubbarna?

LINDA BÖNSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Linda Bönström

Linda Bönström är statsvetare, gymnasielärare och samhällsdebattör och har tidigare verkat även som frilansande översättare och poet. Hon är numera bosatt i Värmland. Tillsammans med Peter Sjöblom är hon chefredaktör för musiksajten MONO. www.monomagasin.se

Det senaste från Samhälle