En barnlek Barnet hoppade, klättrade, lekte och sprang. Det var piggt, hade ett smittade skratt och de röda kinderna blossade. Men sköterskornas index mellan längd och vikt gjorde utslag. Barnet var för tungt. Föräldrarna slutade med efterrätter, kex och bullar. Ketchup och saft försvann ur hyllorna. Standardmjölken byttes mot minimjölk. Barnet hoppade, klättrade, lekte och sprang. De röda kinderna blossade. Föräldrarna tyckte att barnet smalnade av, de skrattade och var nöjda. Men sköterskornas kurva hade stigit vid nästa besök. Barnet hade blivit tyngre. Föräldrarna begränsade lördagsgodiset till en tablettask. Inga fler mellanmål. All pasta skulle vara fullkorn. Eller ersättas med

Experimentet ”Hjälp mig att borsta håret på ryggen”, sa kvinnan och räckte mannen en borste. Han lät de styva stråna färdas från nacken och nedåt. Hon ryckte till som om det gjorde ont. ”Lustig pälsjacka ni har”, sa mannen artigt. ”Det är ingen jacka”, svarade kvinnan, ”jag blev utsatt för ett strålgenetiskt experiment 1967, som student hade jag ont om pengar.” ”Jaha”, sa mannen, för vad svarar man på ett sådant påstående? ”De korsade mig med en ekorre”, fortsatte kvinnan. ”Jag fick pälsväxt på ryggen. Framtänderna förlängdes. Jag blev tvungen att hoppa av mina studier.” ”Så tråkigt”, försökte mannen. ”Jag

Slutet Dödsorsaken stod utom tvivel, kvinnan hade dött av tristess. Frågan var istället om hennes död kunde betraktas som naturlig eller om ett brott begåtts. Mannen kallades till förhör och lyckades inte bevisa sin oskuld. Bevisföringen var dock svår. Domaren, en numera gråhårig herre och den som slutgiltigt friade mannen, tänker ofta tillbaka på rättegången. Särskilt medan han matar änderna i stadsparken. Om det ändå hade blivit en fällande dom, ett prejudikat. Då hade allt varit annorlunda. Då kunde jag ha förändrat mitt liv, brukar domaren tänka. Men det slutar som det alltid gör. Brödet tar slut och han går

Stjärnan Mannen var astronom och ambitiös. Det fanns inga obekväma arbetstider för hans del. Sena nätter, helger – inget var heligt. Det gällde att vaska fram tid för observationer och beräkningar. Sakta men säkert byggde mannen upp sin forskarkarriär, publicerade sig i de rätta tidskrifterna och rekryterade omsorgsfullt unga, lovande forskare till sin forskargrupp. Efter 15 år av idogt arbete kom det stora genombrottet. Mannen och hans kollegor upptäckte en gasformig planet som inte verkade mer än 12 miljoner år gammal. Alltså i det närmaste nyfödd. Planeten uppvisade alla de egenskaper som unga planeter kring stjärnor kan tänkas ha. Men

En känsla för teknik Mannen älskade teknik. Han skämdes inte över det även om kvinnan störde sig. Ur hennes perspektiv kunde man visserligen älska sin telefon men det var inte samma sak som att älska en katt. Mannen höll inte med. Som experiment beslöt de sig därför för att tillsammans bygga en robot. Projektet svetsade dem samma. Sakta men säkert. För varje metallbit, kiselplatta och elsladd som hittad sin plats kom de närmare varandra. Deras ansiktsdrag, tidigare ansträngda och fyllda av djupa veck, mjuknade. När robotarmarna fästes till robotkroppen log paret mot varandra för första gången på månader. Då synsensorerna

Himlafenomen På radion annonserades det om att en flock sjöhästar skulle skrida över himlen. Mannen och kvinnan gick ut och tittade. Himlen var blå men inga sjöhästar syntes till. De skulle sväva som varmluftsballonger genom rymden och uppfylla atmosfären. Så tyckte sig mannen och kvinnan se en höja sig över skogskanten. En drakkam och ett öga som skymtade till och försvann. Det kändes storslaget och på samma gång lite snopet. Men att se en hel var kanske för mycket begärt.

Platsbrist Mannen hade bestämt möte med sig själv. Datum och plats var angivna i brevet som han höll i sin vänstra hand. Högerhanden åkte rastlöst upp och ned längst sidan. Ena stunden kliade den nervöst nacken för att därefter åka ned i byxfickan igen. Brevet hade mannen författat några dagar efter studenten, 30 år tidigare. Han beskrev sig själv som en nyfiken och engagerad visionär, utåtriktad och med många bollar i luften. Ett intressant levnadsöde verkade ligga inom räckhåll och därför kunde det vara på sin plats med en framtida avstämning. Eftersom mannen förändrats en hel del sedan dess och

Kurragömma ”Gömmer du dig för mig?”, frågade kvinnan. Mannen visste där han satt i garderoben att ett svar kunde bli förödande. Ändå kunde han inte låta bli att säga: ”Ja, jag sitter härinne.” Hon andades tungt utanför dörren, alldeles för tungt. Kvinnan skulle trycka ned handtaget och låta kinalampans gula sken falla in i garderoben. Hon skulle upptäcka honom. Mannen förberedde sig. Det skulle inte göra ont.