ROCKMUSIK. Patrik Stigsson har sett en aktuell utställning i London om David Bowie. Här berättar han om den och vad Bowie betytt för honom och mänskligheten.
Första mötet med David Bowie
London var draperat med bilder på en ung man med eldrött hår, slutna ögon och ett blixtsminkat ansikte. Året var 1973 och jag var på skolresa. Jag var sexton och visste knappt vem David Bowie var. Men denna ansiktsbild och låten Aladdin Sane, med det banbrytande och i rocksammanhang högst okonventionella pianosolot, gjorde ett outplånligt intryck på mig.
Bowie har varit med mig sedan dess. Jag har köpt hans plattor, upplevt honom live och sett konsertfilmer och dokumentärer. Jag har upprepade gånger besökt 23 Heddon Street i London, platsen där omslagsfotot till Ziggy Stardust-albumet togs, och den jättelika muralmålningen i Brixton, den stadsdel där Bowie föddes. Jag har gått på guidade turer i London och Berlin.
Jag vet förstås att en konstnär, en artist, hur nära man än upplever att denne är, aldrig kan bli mer än en fantombild i ens inre. Och ändå: när artistens uttryck och attityd har format hur man ser på sig själv och världen, när musiken funnits med vid avgörande livsskeden, ibland som tröst, ibland triggande euforisk glädje, vad är kontakten då om inte en sorts vänskap?
David Bowies bortgång 2016
Den 11 januari 2016, dagen då nyheten om att David Bowie gått bort nådde världen, reagerade jag följdriktigt som om jag mist en närstående. Jag drog ned persiennerna, lade mig på soffan under en filt och lyssnade igenom hela diskografin. Från ”David Bowie” (1967) fram till ”Blackstar”, skivan han släppt bara tre dagar tidigare.
När min 14-åriga dotter tillsammans med en kompis kom hem från skolan bad jag dem stänga av sina mobiler och sätta sig ned. Jag frågade om de visste vem som hade gått bort. Hade de kanske pratat om det i skolan?
Det hade de inte. Trots att de haft musiklektion.
Det är David Bowie, sa jag. En man som med sin nerv, personlighet och outsinliga kreativitet har inspirerat nästan alla andra nu levande rockartister. Madonna[1] och Lady Gaga[2] inte minst. Ett unikum, ett geni, den störste sen Jesus.
En föreläsning
Därefter drog jag med hjälp av Youtube hela Bowies historia: Ziggy Stardust, Aladdin Sane, The Thin White Duke, Major Tom, Life on Mars, Heroes, Let’s Dance ända fram till Where Are We Now? – låten där han ser tillbaka på tiden i Berlin.
När de hämtat andan fortsatte jag med Ullevikonserten 1983 och allra sist videorna ”Blackstar” och den blytunga och nästan obegripligt smärtsamma ”Lazarus”, släppt tre dagar före hans död, där han sjunger liggande i en sjukhussäng med bandagerade ögon och avslutningsvis kliver baklänges in i en upprättstående likkista.
De satt kvar under hela föreläsningen, och om jag läste reaktionerna rätt så lyckades jag få dem att i alla fall ana något av vad mannen betytt. För mig och för mänskligheten.
Utställningen i Nederländerna
Jag arrangerade ett minnesaltare med levande ljus och foton och draperade hela huset med memorabilia och vinylkonvolut. (Efter någon vecka frågade min dotter med en lätt bekymrad röst: Hur länge ska du hålla på så här, pappa?)
Kort därefter reste jag till den nordnederländska staden Groningen för att se utställningen David Bowie Is.
I kondoleansboken som lagts ut i anslutning till utställningen plitade jag ner en fri tolkning av den dikt Gaius Valerius Catullus[3] skrev till sin bror inför dennes begravning:
Genom många länder,
och över många hav
har jag färdats till dig
för att bära fram en sista gåva
och tala förgäves till stum aska.
Ty ödet har ryckt dig ifrån oss,
ack, tagit dig ifrån oss,
och lämnat oss kvar
att hedra dig enligt de gamla sederna,
så som generation efter generation har gjort.
Tag ur mina händer denna sorgsna gåva,
medan mina tårar faller tysta.
Och för evigt, min broder:
Hail and farewell
David Bowie i London 2026
Nu, tio år efter hans död, möter jag honom igen. Jag är tillbaka i London och ser utställningen David Bowie: You’re Not Alone på Lightroom.
Utställningens regissör/creative director Mark Grimmer, som även stod bakom den legendariska David Bowie Is jag nämnde ovan, har haft ambitionen att presentera Bowie som tänkare, konstnär, filosof och esoteriker. Som mannen som ständigt bytte skepnad men aldrig förlorade sin genuina inre kärna och kreativa kompass.
Grimmer menar att myten om rockstjärnan Bowie är publikens konstruktion, inte Bowies egen. I stället för att förstärka hjältemyten har Grimmer velat fånga den man som genom sitt skapande ville ta reda på vilken hans relation till universum var och vad han gjorde här (Bowie: ”I think it all comes back to the same thing: trying to find out what our relationship with the universe is, and what we are doing here.”).
Den timslånga skildringen är tematisk snarare än kronologisk.
Arkivmaterialet, som kommer från David Bowie Archives i New York, har bearbetats och rekonstruerats för Lightrooms 360-gradiga rum, med konserter filmade från flera kameravinklar och framträdanden som aldrig tidigare visats (bland annat livebilder från en konsert i Earls Court 1978). Lokalens väggar är elva meter höga och ljudet omsluter besökaren helt.
Den timslånga skildringen är tematisk snarare än kronologisk. Bilder, citat, filmer och musik, teatraliska uttryck, intervjuer, anteckningar och låtskrivande glider kalejdoskopiskt in och ut ur varandra.
Lite tillspetsat skulle man kunna säga att utställningen skalat bort rockpersonan och försökt ge plats åt Bowies egentliga budskap, vilket, om man ska tro Bowie själv, handlar om det outsägliga: ”Att söka musik är som att söka Gud. Det handlar om att återerövra det som inte kan nämnas, inte kan ses, inte kan uttalas.”
Överväldigande utställning om David Bowie
Utställningen frågar inte vad Bowie gjorde, utan varför han gjorde det. Vilka var hans drivkrafter? Vad motiverade och inspirerade honom?
Det fungerar över förväntan. För mig blev detta den mest överväldigande och känslomässigt förkrossande upplevelse jag haft på år och dag.
Utställningen påminde mig om att Bowie i grunden var som vi andra. Han var inte en alien som föll ner på jorden, utan en man från Brixton som vågade följa sin inre röst. Som bestämde sig för att konsten var värd att leva och dö för. Vilket i praktiken innebar att vägra konformitet, att utmana tabun och aldrig för ett ögonblick snegla på möjliga hitlisteplaceringar eller recensenternas dom.
Han var en av de första artister som rakryggat bejakade sin bisexualitet, vid en tid då något sådant krävde verkligt mod. Han satte alltså strålkastarljuset på det vi idag kallar hbtq, långt innan detta blev ett etablerat begrepp.
Genom sin konstnärliga kompromisslöshet och uppriktighet blev David Bowie en förebild för alla som inte ville eller kunde leva enligt etablerade konventioner. Han gav mig och många andra tillåtelse att bryta mot normerna och bejaka vår egenart.
Min dotter frågade en gång hur länge jag tänkte hålla på. Nu vet jag svaret: så länge musiken lever. Så länge Bowie lever.
Med andra ord – för alltid.
[1] Madonna på Facebook efter Bowies död: ”Jag är förkrossad. David Bowie förändrade mitt liv för alltid. Jag kände mig aldrig hemma när jag växte upp i Michigan – som en udda fågel, en som inte riktigt hörde hemma någonstans. Jag gick på konsert med honom på Cobo Arena i Detroit. Det var min första konsert. Jag smög ut hemifrån med min kompis, båda iklädda mantlar. Vi åkte fast efteråt och jag hade utegångsförbud hela sommaren, men det spelade ingen roll. Jag hade redan många av hans skivor och var djupt inspirerad av hur han lekte med könsroller och identitet – hur han var både maskulin och feminin, rolig och allvarlig, skarpsinnig och vis. Hans texter var originella, ironiska och gåtfulla.
Vid den tiden uppträdde han som The Thin White Duke, med mimartister på scenen och en genomtänkt koreografi. Jag såg hur han skapade en persona och vävde samman olika konstformer inom rockens ramar för att skapa något alldeles eget. Han var så inspirerande och nyskapande. Unik och provocerande. Ett sant geni. Hans musik var alltid en källa till inspiration, men att se honom live satte igång en resa som jag hoppas aldrig tar slut. Hans fotografier hänger runt om i mitt hem än idag. Han var så stilfull, vacker och elegant – så långt före sin tid. Tack, David Bowie. Jag är dig mycket skyldig. Världen kommer att sakna dig.” (@ https://www.bbc.co.uk/news/entertainment-arts-35279642)
[2] Lady Gaga frågar sig själv varje morgon: “Vad skulle Bowie ha gjort nu?’” Hon har beskrivit Bowie som avgörande för hela sin konstnärliga identitet. När hon som 19-åring för första gången såg omslaget till Aladdin Sane förändrades hennes perspektiv för alltid. Han introducerade henne till en livsstil av total fördjupning i musik, mode, konst och teknik. De möttes aldrig men de var brevvänner, och i ett brev till honom skrev hon att hennes hela karriär hade varit ”en konstnärlig bön om att du ska lägga märke till mig.”
På Grammy-galan 2016 framförde hon en storslagen hyllning till honom, det svåraste hon sagt sig ha gjort i sin karriär.
Om sista albumet Blackstar sa hon: ”Det är en av de mest storslagna bedrifterna en artist någonsin har utfört: att skapa ett mästerverk om sin egen död. Kan du föreställa dig det? Att gå in i studion varje dag och exponera ditt hjärta när du vet att du är döende?” (@ AI Claude)
[3] Gaius Valerius Catullus var en romersk lyriker som levde cirka 84–54 f.Kr. Han räknas som en av de främsta poeterna i den latinska litteraturen. Han är mest känd för sina kärleksdikter till en kvinna han kallar Lesbia, troligen en pseudonym för Clodia Metelli, en gift aristokratisk kvinna. Förhållandet var passionerat och turbulent, och dikterna skildrar allt från hänförelse till svartsjuka och bitterhet med en psykologisk skärpa som fortfarande känns modern.
Hans samling består av 116 bevarade dikter i en rad olika versmått. Utöver kärleksdikterna finns skämtsamma smädesdikter, sorgekväden och ett par längre episka stycken. Han hade ett stort inflytande på senare romerska poeter som Vergilius, Horatius och Ovidius. (@ AI Claude)
info@opulens.se
