En känsla för teknik
Mannen älskade teknik. Han skämdes inte över det även om kvinnan störde sig. Ur hennes perspektiv kunde man visserligen älska sin telefon men det var inte samma sak som att älska en katt. Mannen höll inte med. Som experiment beslöt de sig därför för att tillsammans bygga en robot.
Projektet svetsade dem samma. Sakta men säkert. För varje metallbit, kiselplatta och elsladd som hittad sin plats kom de närmare varandra. Deras ansiktsdrag, tidigare ansträngda och fyllda av djupa veck, mjuknade.
När robotarmarna fästes till robotkroppen log paret mot varandra för första gången på månader. Då synsensorerna trycktes på plats höll de varandra i hand. Det började tindra om mannen och kvinnan, ja, de till och med skrattade och flörtade under arbetets gång.
Till slut var roboten färdig och kunde utföra enklare hushållsbestyr. Därmed fick mannen och kvinnan mer tid över för varandra. Deras nyvunna kärlek spirade men samtidigt tilltog en gnagande oro. En oro över att den exstatiska känslan skulle avta när de inte längre hade ett gemensamt projekt.
Parets samtal kretsade alltmer kring kärleken och hur den inte var kopplad till roboten. Maskinen var enbart en katalysator, en reagens, som hade öppnat deras ögon för vilka de egentligen var, att de var skapta för varandra.
Gång på gång fördes detta samtal i olika tappningar. Men orden ekade alltid av samma envisa tomhet. Till slut beslöt paret sig för att förstöra sin skapelse. Resolut hämtade mannen och kvinnan varsin hammare.
Tårarna rann ner för deras kinder medan maskinen vred sig under slagen. Men de tröstade sig med att en robot i alla fall inte har några känslor.
info@opulens.se
