KONSEKVENT. ”Under finissaget som gick under namnet ’Fuck Gentrification’ realiserade Acquaviva en version av Isous femte symfoni. Det punkiga utropet återklingar i den gör-det-självattityd som är såväl Isidore Isous som La Plaque Tournante”, skriver Andreas Engström.
MIGRATION. ”Det är nästan lite kusligt att Nilsson och Nyström fick rätt i sina farhågor, men hur det gick till och varför, ska man läsa den här vidsynta boken för att själv fullt ut begripa ─ och verkligen begrunda de nationella och internationella humanitära, politiska och ekonomiska konsekvenserna”, skriver Cecilia Persson.
ROBOTAR. ”I den nu aktuella tv-serien Westworld så har robotmotivet både förändrats och fördjupats och i grunden har den mycket gemensamt med både filmen Blade Runner och Kazuo Ishiguros roman Never Let Me Go,” skriver Clemens Altgård om androidernas effekt på popkulturen.
EMANCIPATION. ”Detta var före kvinnans emancipation och många litteraturkritiker valde att presentera Gabriela Mistral som en ny version av jungfru Maria, som den goda, obefläckade modern. Det togs ingen hänsyn till att hon själv inte kände igen sig i den bilden”, skriver Pablo Guajardo Garrido och Anna-Karin Gauding.
Stök och rena hot mot personal och andra besökare har fått bibliotek på olika håll i landet att sätta in vakter och i ett par fall till och med stänga.
MODEIKONER. ”Vissa kanske tycker att mode är enbart ytligt och onödigt men det är inte fallet i Frankrike. Här betraktas yrket ytterst seriöst och modeindustrin ser till att hantverk som annars hade försvunnit fortlever”, skriver Anne Edelstam.
ESSÄ. ”Samhällets stadigt tilltagande förtingligande, denna frånstötande fixering vid enkom det materiella och bedövande besatthet av prylar och de senaste modenyckerna som inte kan tillfredsställas på annat sätt än genom hejdlös och förblindad konsumtion, har även överförts till de mellanmänskliga relationerna”, skriver Crister Enander.
SYSTEMDIKT. ”Systemdiktningen motar bort ett känslomässigt inferno. Rosariets vita och röda rosor besvärjer dödens destruktion i strof efter strof och mynnar ut i Olga Ravns kontemplativa och upproriska känntänkande,” skriver Cecilia Persson om diktverket Den vita rosen.
