Jag tror många tänkte samma sak när de såg rapporter om flaggviftarna på Medborgarplatsen som skanderade ”ut med packet”, ”inga afghaner på våra gator” och i något fall hoppades att de sittstrejkande skulle bli våldtagna.
Hur integrerar vi den här gruppen i det svenska samhället och lär dem lite om normerna som gäller här?
Språket är förmodligen en nyckel. Boken Svenska för Sverigevänner (jo, det stavas och skrivs så) skulle kunna vara en början. Några punkter som den skulle kunna innehålla följer nedan.
Rasism är ytterst osvenskt. Sverige utmärker sig som ett land i världen där få har negativa synpunkter på grannar med annat etniskt ursprung, och diskriminering på arbetsmarknaden är sällsynt.
Man kan vara oense om reglerna för asyl, men att bröla om människor av en viss etnisk härkomst som ”pack” och hävda att de inte har rätt att beträda offentlig plats är värderingar som inte hör hemma i ett civiliserat sammanhang, och i Sverige anser vi oss vara rätt långt komna när det gäller civilisation. Det är därför vi ofta och oroligt diskuterar den rasism som ändå finns.
Finns den inte så hittar vi den ändå i barnböcker och närtidshistoria. Ja, det är lite skitnödigt, men för oss till nästa sak:
Flaggorna och Sverige-snacket. En normal svensk blir lite generad av sådana uttryck på allmän plats. Här är vi nämligen lite klädsamt missnöjda och skamsna över vårt land, att något är osvenskt är för svensken ett positivt värdeomdöme. Gunnar Ekelöf har satt ord på det där: ”Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig! Jag är inte hemma i detta land, men detta land beter sig som hemma i mig!”
Det är en svensk relation till landet. Ingen känner sig riktigt hemma här eller särskilt samhörig med andra. Det är därför vi gärna undviker grannarna i trapphuset och helst sitter för oss själva i kollektivtrafiken. Vi firar därtill vår nationella särart på midsommar genom att dra oss undan utspridda på landsbygden ihop med nära och kära. Så manifesterar vi enighet. Denna skamsenhet och detta främlingskap och denna vilja att söka enslighet är nämligen ett arv de flesta av oss delar och (i smyg) är lite stolta över. Den manar oss att bli bättre och blicka utåt för inspiration och inåt för eftertanke. Vårt land är för litet för självtillräcklighet (och vi är stora nog att inse detta).
Vill du tränga ihop dig med andra, sjunga nationalsången, vifta med flaggor och vara oreserverat stolt över Sverige? Gå på hockey! Där är det helt okej. Men vi blandar inte nationalism och politik av samma anledning som vi inte blandar religion och politik. Det är en dålig idé. Ja, vi såg ju på Medborgarplatsen hur det gick.
Vi måste också prata kultur. Man skriker inte ”batikhäxa” åt kvinnor med färgat hår och socialt engagemang. Det heter ”kulturtant” och som uttrycket implicerar är de själva navet i svensk kultur. Ingen bokutgivning, inga författarkvällar och ingen teater hade funnits om det inte var för kulturtanternas imponerande kulturkonsumtion. Vad gör du själv för den svenska kultur du säger dig värna? Läst några klassiker på sistone? Sett någon teaterpjäs? Besökt en konsert? Kanske kan vara värt att skippa några kvällar i ”Vi som står upp för”-grupperna på Facebook för att vidga sina vyer. Bemöt sedan tanterna i en belevad samtalston, det kan de behöva emellanåt.
Jo, och en sak till. Ingen förtjänar att bli våldtagen. Aldrig någonsin. Det är inte ens en fråga om svenska värderingar, det är ett elementärt anständighetskrav.
Välkommen till Sverige!
mattias.svensson@opulens.se
