”Vi känner igen en frihetskämpe när vi ser henne”

Krönikor/Samhälle
Amineh Kakabaveh valdes ifjol till Årets svensk av Fokus. Nu petas hon ned från Vänsterpartiets riksdagslista

REPLIK. ”Med sin egen livsberättelse vill hon visa att kvinnor inte behöver vara passiva offer. Hon uppmanar flickor och kvinnor till organisering, till att kräva sin rätt.” Sociologen och författaren Klas Gustavsson svarar på Amra Bajrics kritik av  Amineh Kakabaveh som nu petats ned på Vänsterpartiets riksdagslista inför valet 2018. 

För en viss grupp vänsterskribenter verkar det inte finnas någon gräns för hur mycket negativ energi som man vill ödsla på vänsterpolitikern Amineh Kakabaveh. Amra Barjic har besökt en poesifestival i Rinkeby som gjort henne upplyft. Men nog tusan måste denna upprymda sinnestämning omedelbart övergå i aggression mot Kakabaveh.

Nu har förvisso aldrig Kakabeveh tagit ställning mot poesi, men det har tydligen uppstått ett läge att helt utan argument tillskriva henne uppfattningen att ”kulturer och attityder är roten till allt ont”. Bajric är helt obekymrad om att riksdagsledamoten faktiskt redan har bemött hennes missuppfattning i en tidigare replik.  Att Bajric inte ens noterat detta svar förstärker intrycket av att hon mest vill missförstå. Att grejen med Kakabaveh liksom har blivit att hon får fungera som en spottkopp, snarare än någon man behöver lyssnar på.

Med denna inställning kan Bajric upprepa den tröttsamma skrönan om att Kakabaveh inte bett om ursäkt för den grova fadäsen där hon på Facebook under tjugotalet minuter länkande till ett rasistiskt filmklipp. Sanningen är att Kakabaveh på sin organisation Varken hora eller kuvads (VHEK) hemsida var långt före sitt eget parti med att publicera en sådan ursäkt:  ”Jag tar naturligtvis avstånd från innehållet i klippet.” Bara den som redan från början bestämt sig för att inte godta någon ursäkt kan missförstå denna enkla mening.

Men som modell för hur en ”bättre ursäkt” bör formuleras, nämner Bajric den gamle partiledaren Lars Ohlys famösa försvarstal i Svenska dagbladet. Det var här som han avslöjade att han hittat ett sätt att tafsa på kvinnor, men samtidigt hålla sig inom lagens råmarken. Detta beteende, i kombination med det ursäkts-sms till kvinnan – som han stolt citerade in extenso – ansåg han vara tillräckligt för att mer än nog göra honom till en särskilt god manlig förebild. Bajric sväljer denna självgoda dumhet, för att istället sammankoppla Kakabaveh med Staffan Heimerssons öppna misogyni. Och det tar inte slut där. För nu ska Kakabaveh också tillskrivas uppfattningen att ”kvinnor i förorten är helt oförmögna, eller förbjudna, att föra sin egen talan”.

I sin självbiografi Amineh – inte större än en kalajsnikov berättar hon om sin uppväxt i en fattig by i Kurdistan. Hur hon redan som litet barn bestämmer sig för att inte bli som sin mamma och mormor, utan istället vill vara en del av den socialistiska peshmergagerillan som gör motstånd mot Kohmeinis teokratiska diktatur. Vid 13-års ålder lyckas hon ansluta sig gerillan. Hennes kamp mot kvinnoförtryck har fortsatt i Sverige, där hon sänt närradio för kurdiska kvinnor och bildat organisationen VHEK. Med sin egen livsberättelse vill hon visa att kvinnor inte behöver vara passiva offer. Hon uppmanar flickor och kvinnor till organisering, till att kräva sin rätt.

Just nu spelas Mustafa Cans pjäs Frontens gryningsfärg på Statsteatern. Den handlar om kvinnliga peshmergakrigare i Kobane, och inför premiären samtalade Can i Svenska Dagbladet med Kakabaveh. Can anmärkte: ”När man skildrar kvinnor i krig så reduceras kvinnan ofta till objekt.” Hans pjäs, liksom Aminehs självbiografi, handlar om kvinnor som subjekt som gör motstånd och blir en del av en större kamp. Men jag vet inte om jag vågar rekommendera Bajric denna pjäs. För hon tycks ha bestämt sig för att en god kulturupplevelse mest är en ursäkt för en ny sur uppstötning mot Amineh Kakabaveh. Och så kan man kanske göra sig ett namn i ett litet kotteri av konforma skribenter. Men vi är många som lyssnar på vad peshmergasoldaten faktiskt säger, och vi känner igen en frihetskämpe när vi ser henne.

KLAS GUSTAVSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Vår iskalla värld

OMÄNSKLIGHET. ”Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller