”Vem är du?” – ”Jag är Corona och har kommit för att väcka dig”

Krönikor/Samhälle
Collage: C Altgård / Opulens.

PANDEMI. Det är som om coronaviruset blivit allas vår gamla barska rivjärnsfaster som vridit tillbaka vår livsstil till vett och sans, skriver Jesper Nordström.

 

Det verkar som att varje tid behöver sitt memento mori. Likt Stefan Sauks isande monolog Mitt namn är cancer berättar den pågående pandemin för oss att vi är dödliga. Coronaviruset sätter fingret på en långt tidigare gravt dysfunktionella vård, vi har sedann länge glömt bort att vi behöver ett fungerande skyddsnät för vår dödlighet.

Konstigt nog vrider denna kris också tiden tillbaka till en era då läkare vågade ta bladet från munnen och vara en kunskapsbank och peka med hela handen. En yrkesgrupp som nu visar ryggrad mot allsköns pajaser som hälsobloggar och hälsokosttjattrare. Nej, det går inte att skydda sig genom stavmixad spenat och eteriska oljor.

Coronaviruset har fått politiker att återigen klä sig i mörk kostym och prata konstruktivt med andra partier. Det är besynnerligt, men det är som om det krävs ett yttre hot för att människor ska börja bete som atenare igen, i stället för att påminna om råttor.

Det är tydligen anmärkningsvärt att ha mat för 30 dagar hemma igen. Får jag påminna er om att i bondesamhället var det standard att kunna klara sig i alla fall ett kvartal på rökt, torkat, saltat och ättiksinlagt?

Coronaviruset visar på att vårt samhälles kostym är trådsliten. Allt hänger på ett litet stygn och i kölvattnet av new public management och nyckeltal finns det inte längre ”lite svängrum att ta av om det krisar”. Ytterst pikant i sammanhanget är att Moderatena nu plockar politiska poäng på tal om centrala lager och önskad planekonomi i vården.

Det är som om coronaviruset blivit allas vår gamla barska rivjärnsfaster som vridit tillbaka vår livsstil till vett, sans och allvar, till en tid då inte allt var tillgängligt alltid och tillvaron faktiskt bjöd på existentiell allvar och friktion.

Corona visar oss också hur det är att leva under en totalitär ideologi. Corona färgar allt vi ser i dessa dagar. Om din granne kommer gående över innergården med tre påsar mat och en bal toapapper mumlar du ”jaha, den där bunkrar”, när personen ifråga egentligen bara storhandlat. Varje nysning är en smitta. Varje människa en risk. Allt ses genom coronafilter. Påminner det inte om den ständiga misstron i Östtykland (DDR) där allt färgades av Stasis närvaro?

Det finns en rad historiska exempel på hur kriser och yttre hot svetsar ihop folk och stävjar den värsta formen av navelskådande egoism. Tyvärr ser vi för tillfället fler exempel på vilket  egoistiskt djur människan kan vara, när vissa hyllor i butiken gapar tomma.

I min högst vardagliga närhet verkar det som om folk pratar mer med varandra på biblioteksfilialen. Att världen börjat rulla lite mer mänskligt långsamt och hänsynstagande.

I min högst vardagliga närhet verkar det som om folk pratar mer med varandra på biblioteksfilialen. Att världen börjat rulla lite mer mänskligt långsamt och hänsynstagande. Att folk möter varandras blick på busshållplatsen. Det kanske behövs en sten i skon då och då.

Sist men inte minst visar viruset vilket virke Kina är av. De har sedan länge lämnat sin ideologiska anfader Karl Marx roterande i graven och är bara intresserade av att rädda sitt eget skinn och hålla skenet uppe. Denna totalitära regims representanter har länge lagt sin imperialistiska näsa i blöt. De har försökt påverka svenska medier, utnämnandet av nobelpristagare med prägel av människorättskamp och de har också haft den nästan skrattretande fräckheten att kritisera Sveriges hantering av viruset.

Det är något i stil med att Sovjet 1986 skulle ha påpekat säkerhetsbrister i Barsebäck eller att Dr Frankenstein skulle beskyllt byborna för att inte ta hand om det stackars förrymda monstret.

Pekingregimen skulle kanske se till att ha sina fingrar med i de medicinska laboratorierna på hemmaplan istället och det hade varit klädsamt med en lite mer aktivitet från deras ambassad i Stockholm. Men såklart tiger väst, eftersom att Kina också är allas vår iphonefabrik.

Det är närmast så att man frestas parafrasera den där kända klassiska filmscenen med den framlidne Max von Sydow:

”Vem är du?”
”Jag är Corona”
”Har du kommit för att hämta mig?”
”Tvärtom. Jag har kommit för att äntligen få dig att vakna.”

JESPER NORDSTRÖM

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen