Välkommen tillbaka till undergången

Krönikor/Samhälle

FIKTIV VERKLIGHET. Ännu en dag närmare världens undergång. Trump lovar att förgöra Nordkorea i eld och aska – en biblisk bild om något – och Sveriges regering ger efter för den amerikanska militärens hot och skriver inte på FN:s kärnvapenförbud.

Flera decenniers arbete riskerar nu att omintetgöras av en helt onödig upptrappning, en maktbalans som stormakterna nu vill lägga cement över med hjälp av kärnvapen. Vi får helt enkelt lära oss att leva i undergångens skugga igen, och jag undrar hur kulturen kommer avspegla detta? Med Marx kända citat om historiens upprepande först som tragedi och sen som fars i åtanke kan vi kanske blicka lite framåt genom att först titta bakåt.

 

 

Människan har alltid föreställt sig världens undergång på de sätt som passat dem bäst. Själva ordet apokalyps kommer från grekiskans ”avtäckande”, eller ”uppenbarelse”, som också fick pryda bibelns sista bok, en hallucinatorisk redogörelse för hur Herren sållar agnarna från vetet i en sista domedag. Den berättelsen har närt evangeliska kristna i hundratals år, ett hopp om en slutgiltig rättvisa. Det tog dock mer än tusen år för världen att uppfinna ett vapen som med en ingenjörs genialitet föreställde dödsdriften i ett skräckinjagande svampmoln, en mäktig kärnklyvning av hetta och eld. Nu var inte undergången längre en fantasi, utan en skrämmande verklighet.

Hotet om kärnvapenkrig skapar en hypernormalisering, ett begrepp myntat om Sovjetunionen under Breznjeveran, och använt av dokumentärfilmaren Adam Curtis för vår senkapitalistiska era. Ett tillstånd där skapandet av kultur och handlande i verkliga världen inte går att skilja åt längre. Det är som att både Trump och Kim Jong Un spelar ut 50-talets undergångsfilmer där de båda har huvudrollen som färgglada serieboksskurkar. Under 90-talet var Trump boxningspromoter vilket förklarar många av hans minst sagt överspelade tal och handlingar. Nordkoreas ledare Kim Jong Un rapporteras vara en riktig filmfantast med en förkärlek för klassiska skurkfilmer från USA. Actionfilmer har koloniserat verkligheten och dagens version av undergången kan mycket möjligt vara två män som skådespelar rollerna från kalla krigets filmer i en fasansfull generalrepetition.

Invasionsfantasin, med utomjordingar som förstör planeten, tillhörde 90-talet. Jag har alltid sett på dessa filmer som västvärldens bearbetning av kolonialismen och ödeläggningen av ursprungsbefolkningar, men i förtäckt form. Istället för att konfrontera historiens utrotningar med klar blick så förvandlar man istället västvärldens befolkning till offren. Med 00-talet kom kriget mot terrorn, och nästan alla filmer från Hollywood förvandlades till ren och skär propaganda, utan underliggande mening. Det var också decenniet för klimatskräcken – naturliga katastrofer där Moder Jord tar ut sin rättmätiga hämnd på sina arroganta småbarn som växt för stora för att ta henne på allvar.

I och med att ojämlikheten skenat, och politiken gett vika för mantrat att det inte finns något annat alternativ till den utstakade marknadsvägen, så har Zombiefilmerna återtagit mark. Det finns väl knappt något bättre exempel på rädsla för de fattiga och dumma massorna? Där varje familj och grupp håller sig till sitt och mördar de som försöker ta sig in och förstöra säkerheten, utan konsekvenser eftersom de ändå inte är fullt mänskliga.

AMRA BAJRIC
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Amra Bajric är skribent och debattör född i Bosnien. Hon har studerat american studies i Nederländerna men bor idag i Stockholm där hon arbetar som bibliotekarie. Amra går för tillfället Aftonbladets ledarskribentsutbildning och är politiskt aktiv.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen