Vad fan får jag för pengarna?

Media/Samhälle
Collage: C Altgård / Opulens.

REPRISER. En tjugofjärdedel av året 2020 tillhör redan historien och Sveriges Radio sänder fortfarande program efter program som redan upprepade gånger sänts under förra och förrförra och före förrförra året, skriver Vladimir Oravsky.

 

”Vad fan får jag för pengarna?” är numera bevingade ord av dåvarande ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling. Östlings påtagligt opinionsdelande fråga gällde svenska skatter i allmänhet.

Sedan januari 2019 erlägger man i Sverige även en alldeles särskild skatt, den som avses finansiera Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion. En individuell public service-avgift som tas in via skattsedeln. Skatten är på drygt 1 300 kr per person och år. När det gäller public service-avgiften, borde varje skattebetalare ställa frågan ”Vad fan får jag för pengarna?”.

En tjugofjärdedel av året 2020 tillhör redan historien och Sveriges Radio sänder fortfarande program efter program som redan upprepade gånger sänts under förra och förrförra och före förrförra året. Detta utan någon som helst skam eller tanke på att returnera åtminstone delar av den påtvungna radio- och tv-skatten. Det förhåller sig nämligen otvivelaktigt på det viset att detta orättvisa skattepålägg först och främst är avsett att finansiera produktion av nya program.

Vissa utsändningar, som exempelvis OBS i P1, upplyser radiolyssnarna att ”denna essä, sändes första gången för” (exempelvis) fem ”år sedan”. En hel del andra program maler bara på med för länge sedan malätna sändningar och hoppas att ingen reagerar. Och faktiskt, det är bara få som gör det. Eftersom människor lyssnar på dessa program på samma vis som de lyssnar på skärt brus som inte är avsedda för att förmedla något som helst betydelsebärande, intellektuellt innehåll.

Häromdagen drabbades Sveriges Radios lyssnare av den femte reprisen av skvallerprogrammet Stil med samma gamla inkråm. Det nämndes inte ett enda ord om att detta, mer eller mindre, stulna skvaller var en repris på en repris som repriserades redan tidigare, varken innan eller efter programmet. Och vad som är värst, är att Sveriges Radio inte ens har ork, vett, stil eller anständighet, att åtminstone uppdatera återutsändningen. Utan Sveriges public Radio, behåller sina felaktigheter och sin desinformation utan ändringar, som dessutom repriseras ytterligare några gånger.

Resten av tablåerna, såsom alla skvallerprogram och alla hjärndeformerande tävlingsprogram skall överlåtas till kommersiella kanaler.

I nämnda Stil, pratades och tjatades det om Moon Laramies bok Spirit of Garbo. Programledaren sade att denna ”gavs ut för några månader sedan”. Jag kom i kontakt med denna, till både omfång och innehåll, tunna publikation redan under hösten 2018. Vilket begav sig för cirka ett och ett halvt år sedan. Stils programledare har även ”upplyst” oss om att ”i Paris kan man JUST NU se utställningen ’Adrian and Alaïa: The Art of Tailoring’”.

Paris är visserligen en kosmopolitisk stad, men där benämner man gärna titlar på filmer, teateruppsättningar och utställningar på franska. Så även denna utställning fick en fransk titel, Adrian & Alaïa – L’art du tailleur. Men de engelskspråkiga publikationerna Hollywoodreporter och Vogue, som antagligen var Stils informationskälla, skrev om denna utställning redan i januari 2019 och kallade den naturligtvis Adrian and Alaïa: The Art of Tailoring. Dagens Nyheter, hade redan i mars 2019 en artikel om den, under rubriken Konstrecension: Hollywoodglamour på Alaiamuseet i Paris. Utställningen stängde sina portar i juni 2019 – trust me, I know.

Lyssna nu Sveriges Radio och Sveriges Television, men även du som betalar denna orättvisa public service-avgift, på följande budskap från Mick Jagger och Keith Richard: “You don’t know what’s going on / You’ve been away for far too long”.

Mitt förslag är att skatten till public service sänks till 200 kronor. Public service borde enbart innehålla  det som public service enligt gängse definition borde innehålla. Och detta utan ständigt reklamtjatande om kommande program på radio, webben, ”i appen Sveriges Radio Play” och ”i smarta högtalare som pratar svenska”. Och utan det oupphörliga tragglandet som exempelvis ”Missa inte nästa veckans program, en återutsändning av förra årets uppmärksammade program om…”

Resten av tablåerna, såsom alla skvallerprogram och alla hjärndeformerande tävlingsprogram, skall överlåtas till kommersiella kanaler.

Dit hör naturligtvis även radiorepriser och tv-kanaler med egna eller ”stulna” program.

Dit hör naturligtvis även program som exempelvis Radiokorrespondenterna, som tillsynes verkar vara nyskapade produktioner, men som inte är något annat än klippa och klistra-produktioner – jämförbara med samlingsskivorna ”best of…”. Skillnaden är den, att i dessa program förekommer inget som helst ”best of”-urval, utan allt matas in. Inklusive alla fel och misstag från tidigare utsändningar.

Dit hör givetvis även de program som Sveriges Radio kallar för ”Specialprogram baserade på tre (fyra, fem) tidigare sända program”. Dessa är onekligen också ett bländverk som låter dig betala för något som du redan betalat för, både två och fem gånger tidigare.

Dit hör självfallet även ”jubileumsändningar” så som ”hundrade” utsändning, ”tusende” dito, tio års jubelfest, tjugo års egenkär hyllningsropfestivitet, och obegripliga hänförelser över pensionering av någon påstådd legendarisk programledare. Under alla dessa repriseras allt det som redan upprepades under den föregående tiden ytterligare fem, sex gånger.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Dit hör även öppen och till programinslag utklädd reklam för alls slags tv-program.

Att i Sveriges Radios P1 återutsända redan utnötta program från P2 och P3 kan möjligen jämföras med att någon försöker sälja dig piratkopierade Bangladeshsproducerade Dhallywoodfilmer när du sitter på en svensk biograf och håller på att förundras över fiaskofilmundret Tre solar.

I alla dessa ovannämnda program, omplacerade dit där de borde höra hemma, alltså i kommersiella kanaler, får man sedan tjata om appar och webben och ”smarta högtalare som pratar svenska” tills åhörarnas trumhinnor utvecklar en evolutionär försvarsmekanism mot det.

”How do you like them apples?”, som man med förkärlek brukade säga under Första världskriget, som utspelade sig för mer än 100 år sedan, nämligen under åren 1914–1918.

VLADIMIR ORAVSKY

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Media

Upprepningarnas kavalkad

STJÄRNGLANS. ”Säljer då denna kändishysteri? Lockas läsarna av löpsedelstexterna om stjärnornas och