Svenska värderingar 2.0

Debatt/Samhälle
Folkhemmet 2.0? (Foto: Roxanna)

FRAMTIDSRÄDSLA. Valåret 2018 är symbolmättat i Sverige. Hundra år sedan demokratins genombrott 1918. Femtio år sedan idéernas utmaning mot idyllen 1968.

På 60-talet myntade Tage Erlander uttrycket ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Han syftade förstås på välfärdsstaten som hade säkrat ett unikt maktinnehav för Socialdemokraterna men också höjt ribban för vad det offentliga måste leverera.

Statsministerns formulering fångade inte bara ett politiskt dilemma utan också något allmänmänskligt. Det är inte den absoluta nivån på trygghet och välstånd som avgör hur glada vi är, utan färdriktningen och jämförelsen med andra. Förnöjsamhet är relativt. I hela västvärlden finns en utbredd känsla av att efterkrigstiden var lyckligare än nutiden. Det var visserligen inte tal om flygresor till Thailand, datorer och smartphones, men allt var enklare. Mindre stress. Mer gemenskap. Sociala skillnader som krympte.

I det perspektivet var folkhemmet varmt medan globaliseringen är kall. En förklaring till nostalgin är antagligen att en tongivande generation hade som roligast sommaren 1967. Den största skillnaden mellan nu och då är ju att folk var utbytbara i industrisamhället, medan det friare och rikare kunskapssamhället sätter större press på individen. Ingen väg tillbaka, ens om det vore önskvärt, utom via kriser.

Sociologer har noterat att världskrig och depression svetsade ihop samhället, jämnade ut klyftorna. Nu har vi haft en lång period av fred och tillväxt. Mycket riktigt upplever många att något ”gått sönder”. Framtiden skrämmer, blotta misstanken att nästa generation kan få det sämre. Blicken vänds hellre bakåt, till exempel mot de ”svenska värderingar” som lär bli ett tema i valrörelsen.

Mönstret känns igen från Brexit, eller det amerikanska valet av Donald Trump. Än värre varianter av navelskådande kan noteras i Polen och Ungern. Det sveper en konservativ, nationalistisk våg över världen. Kosmopolitism är på väg att bli suspekt igen, som på 1930-talet. Ett övertydligt exempel var när den brittiska premiärministern Theresa May förkunnade:

“If you believe you are a citizen of the world, you’re a citizen of nowhere”.

Tro inte att det finns någon global gemenskap eller några universella sanningar. Tro inte på band eller skyldigheter bortom de nationella. Då är du i bästa fall naiv, i värsta fall en förrädare.

Markeringen mot den opålitliga kosmopoliten har sina idéhistoriska rötter i 1800-talets tyska antisemitism. Den rotlösa juden som sinnebilden för ett inre hot, oönskad undermänniska och konspirerande övermänniska på samma gång. Antisemitismen har dessvärre fått nytt bränsle, samtidigt som många européer idag uppfattar muslimer som de främmande, farliga elementen.

Vilka svenska värderingar kan vi knyta an till för att balansera denna utveckling?

Paradoxalt nog är det kanske läge att damma av just idén om folkhemmet. I riksdagens andrakammarsal förkunnade Tage Erlanders företrädare Per Albin Hansson 1928: ”I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.” Hans metafor var en smart fusion av konservatismens älsklingsord ”hem” och radikalismens stridsrop ”folk”. Genom sin lågmälda trivsel tog den udden av tidens fascistiska och kommunistiska visioner. Jämlikhet, med måtta.

Begreppet folkhem lånades från konservativt håll. I början av 1900-talet ville en socialt inriktad höger konkurrera ut socialismen genom att göra välfärd och trygghet till statliga åtaganden. Per Albins inmutning knöt också an till folkskolan och folkrörelserna. Skolans standardverk under hans uppväxt var ”Lärobok i fäderneslandets historia” från 1877, som präglades av Geijers perspektiv på svensk bondefrihet. Upprorsledaren Engelbrekt hyllades som symbol för motståndet mot främmande herrar, aristokrati och feodalism.

Folkhemmet var en briljant politisk konstruktion för sin tid. Tyvärr funkar den inte lika bra nittio år senare. Allt fler inser spänningen mellan ett etniskt definierat välfärdskontrakt och en öppen dörr för flyktinginvandring – för att bara nämna en av 2000-talets komplikationer.

Likväl är det i institutionerna vi måste söka lösningar när öppenhet, upplysning och framtidstro är under press. Nerifrån och upp. Inifrån och ut. Den kommunala demokratin, de lokala gemenskaperna, men också den europeiska och globala. Statens kärna av åtaganden först: säkerhet, rättsskipning, skola. Därefter social trygghet, välfärdskonsumtion, vidare cirklar av solidaritet.

I Sverige har vi länge slarvat med kärnan, tagit tillit och institutioner för givna. Inte minst borgerligheten har ett tvivelaktigt facit, kanske därför att så mycket av institutionsbygget förknippats med motståndarna. När en moderat riksdagsman twittrar att svenska domstolar bemannas av ”syltryggar” har något definitivt gått sönder.

Valåret 2018 lär vi få se hård polarisering. Samtidigt anar man en växande folklig insikt om vad som står på spel. Hög tid att slå vakt om socialt kapital och att värna en institutionell patriotism. Mycket av detta följer nationsgränserna, men långt ifrån allt. Det finns ingen motsättning mellan att ta ansvar för grannen och att vara världsmedborgare, tvärtom.

NIKLAS EKDAL

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

Gå till Toppen