Den lille röde talar om snö och ett gott nytt år

Existentiellt
Bild: Pixabay.com.

FÅGELTANKAR. ”Under flera veckor har jag hört domherren på avstånd, det vemodiga och mjuka flöjtandet, visslandet och knirkandet, skär genom den klara decemberluften; några gånger har jag sett en ensam hane, en gång i en lönn”, skriver Bo Bjelvehammar.

På julkorten finns det tomtar, snötyngda träd, juleljus, tindrande barnaögon, ibland en kälke och en säck med färgglada julpaket, så djur som en katt, en gris, en ren, en ståtlig älg och fåglar, någon enstaka talgoxe eller koltrast, men framför allt julsymbolen framför andra, domherren.

En domherre utan snö är otänkbar, den kommer inte med grått rusk och jolmigt snöblandat. Denna värdiga och robusta fågel har fått sitt namn efter en prästerlig domherre, en kanik, en medlem av ett medeltida domkapitel och det latinska namnet pyrrhula pyrrhula syftar på det röda bröstet; den lille röde har namnbestämts av Linné, vem annars? Det är viktigt att veta att domherren på Azorerna har en egen artstatus.

Under flera veckor har jag hört domherren på avstånd, det vemodiga och mjuka flöjtandet, visslandet och knirkandet, skär genom den klara decemberluften; några gånger har jag sett en ensam hane, en gång i en lönn, en annan gång i ett rönnbärsträd. Den är inte framfusig, snarare försynt och vid fågelbordet står den inte ut med pilfinkar som ständigt retas, den ger sig bara iväg, som med en suck.

Och skönheten är obeskrivlig, med ett rött bröst, blåsvart kalott, blågrå rygg, svarta vingar och vit övergump. Honan har mera dämpade gråbruna färger. Den är särskild i sin form med knubbig kropp, kort och kraftig näbb och den har lite av en tjurnacke, det engelska namnet är just bullfinch. Domherren och stenknäcken är ungefär lika stora, men stenknäckens kägelformade näbb är starkare, den kan hantera de flesta frön och nötter. Och stenknäckens näbb är bengul vintertid, men blir blågrå under våren.

Domherren är i huvudsak en stannfågel (det kan komma domherreflockar från öster och de sjunger annorlunda), men den lever under större delen av året ett tillbakadraget liv. Det är först under vinter och förvår som den kommer närmare oss, den tycker om lönnfrön, fågelbordens menyer, överblivna frukter i rönn och hos nypon, den tycker även om fruktträdens knoppar.

Det finns sällan någon som säger något ont om domherren, men den ger varsel till många. Några hävdar att om och när domherren kommer nära husen blir vintern strängare eller åtminstone blir det ett ordentligt oväder; andra talar om att det är ett tecken på att det kommande året ska bli gott och en folklivsforskare med äggrester i skägget berättar för mig att i äldre tider trodde man att om man drack domherrens badvatten blev man botad från fallandesot. Det är trösterikt att veta.

Att som i Tyskland kalla domherren för Gimpel, dumbom, är en ren förolämpning mot fågeln. En gång i tiden, i huvudsak i Tyskland, satt domherrar i bur och sjöng folkvisor. Inte nog med det, på 1700-talet fanns det särskilda sångböcker för domherrar. Nu är det inte bättre i Dalarna, där man säger dumsnut. Domherren är både vacker, klok och rödbröst är ett vackert och lämpligt tillnamn!

BO BJELVEHAMMAR

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Se människan!

AKTUALITET. Begreppet Ecce homo myntades för långt över tvåtusen år sedan och
Gå till Toppen