Strejkförbud — rosen på kapitalismens tårta

Krönikor/Samhälle

FÖRSTÖRELSE. Begränsad strejkrätt tvingar arbetare att medverka till förstörelsen av egna och kommande generationers framtid, skriver Anna Jörgensdotter med anledning av den kommande helgens protester av nätverket Strike back.

 

 

Kvinnan som jobbat femton år som strippa säger: ”Ett arbete är komplext, vi är tillåtna att inte ha roligt på våra jobb, vi har rätt att försörja oss, att ha en vettig och säker arbetsmiljö. Om arbete var så himla härligt så skulle arbetsköparna inte behöva betala oss för att komma dit.” Hon var en av kvinnorna i The Exotic Dancers Union som strejkade mot lönestölder och övergrepp, vann, tog över Lusty Lady Strip club, och drev klubben som ett kollektiv under många år.

En kvinna som deltog i the Grunwick Strike 1976 berättar: De anställda i industrin var östafrikanska och asiatiska kvinnor, och vid den tiden representerade facket i huvudsak vita, manliga arbetare. Strejken kom att bli en fråga om existentiell rätt. När den växte sig större, cirka 20 000 strejkande, gick facket ut och sa att det var en strejk för hela arbetarklassen, de behövde då inte nämna rasismen och sexismen. Grunwickstrejken hade fler arresterade än någon annan konflikt i England. Domstolarna dömde till fabriksägarnas fördel. Pressen skrev om arbetarnas våld men inget om polisens. Strejken pågick i två år. En massiv mobilisering av arbetarklassen slutade i ett massivt svek.

I Sverige blundar politikerna för de papperslösas situation på den svarta marknaden. Ett fall i Gävle rör en kvinna vars arbetsköpare förhalade lönen, försökte pracka på henne droger, och utnyttjade yngre kvinnor sexuellt. Han anställde bara papperslösa. Kvinnan gick till facket och fick rätt, med konsekvensen att hon blev förföljd och hotad. En Gävleadvokat stod på arbetsköparens sida, på grund av personlig vänskap. Två män med makt mot en ensam kvinna. Det här är förhållanden vi kommer att få se mer av — eller försöka titta bort ifrån — om strejkrätten krymper: det blir svårare att höja sin röst mot ett allt mer korrumperat system. Nyliberalismen, högervindarna och fascismen normaliseras och en reducerad strejkrätt blir rosen på den kapitalistiska tårtan.

I gruvstrejken i Easington 1984 var det kvinnorna som gick ut på gatorna. De försökte stoppa strejkbrytare. De ställde sig med skyltar på varsin sida vägen där den ena gruppen ropade halva ordet av Scabs, svartfötter, och den andra sidan fyllde i med sista bokstäverna, detta för att undvika att bli arresterade. Liksom i fallet Grunwick skrev tidningarna om kvinnornas vrede, inte om deras krav. Strejken ledde ingenstans, men så kan man ändå inte säga. Det var en transformativ erfarenhet, säger Heather Wood som var en av de strejkande kvinnorna. Vi politiserades. Vi var tvungna.

Den spanska separatistiska organisationen Mujeres Libres arbetade under revolutionen 1936-37 med att medvetandegöra kvinnor. Det var steg ett för att få kvinnor engagerade, och för att stärka deras självförtroende. I Sandviken tjugo år senare kämpade Gunnel Bäckström för skolbespisning och skolmat åt alla barn. Hon hörde en släkting säga att det gällde att hålla kvinnor borta från att bli medvetna, så att de kunde fortsätta hållas på mattan. Vi måste, säger Heather Wood, se till att få den här historien på pränt, annars kommer de fega och de rika att skriva historien på sitt sätt.

1934 strejkade gruvarbetarna i Asturien. Efter att upproret slagits ner och 3 000 mördats, sa general Franco: ”Den här fronten bestod av socialister, kommunister och alla de som attackerar civilisationen och vill byta ut den mot barbari. De strejkande och deras familjer omtalades som varande delaktiga i en jude-bolsjevikisk konspiration.”

I den spanska revolutionen två år senare tog arbetarna över fabrikerna och på restaurangerna var ingen någons servitör, arbeten var till för samhällets bästa. Liksom det förkapitalistiska samhället, urinvånarnas, vars ledstjärnor var hållbarhet, kollektiv, statslöst.

I podden Revolutionary left pratar Jon från Working Class History om hur produktiv aktivitet kan sammansmälta med kärleken till livet, där naturen inte reduceras till en källa för exploatering. Begränsad strejkrätt tvingar arbetare att medverka till förstörelsen av egna och kommande generationers framtid. Lönearbetet borde avskaffas eftersom arbetarklassens intressen inte gagnas inom en kapitalistisk struktur. Om staten ska lyssna måste direktaktioner användas som rubbar strukturen. Arbetarklassen, säger Jon, borde kämpa från gräsrotsnivå. Om strejkrätten inskränks görs till slut också solidariteten illegal. Heather Wood säger: ”Det räcker inte att tala om svek, det är mycket mer djupgående än så. Men de tog inte vår självrespekt, vi stod upp, vi kommer att göra det igen.”

ANNA JÖRGENSDOTTER
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Anna Jörgensdotter är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen