Spaning efter klassrötter — Pappan intervjuas

Samhälle
Ur det privata familjealbumet.

Genom att intervjua sina föräldrar försöker konstnären Maria Johansson undersöka sin egen klassbakgrund. Först ut var intervjun med mamman i del 1. Där berättade Maria också lite om sig själv. Här följer intervjun med pappan och en sammanfattning.

 

”Törnrosadrömmar”, är ett verk jag gjort med målningar i en bokhylla. Det beskriver känslan under min uppväxt, det ständigt pågående flödet av händelser, människor och upplevelser, där saker bara ständigt händer runt en.

Här följer så min intervju med min pappa Egon Johansson, som föddes 1933 på en bondgård i Toramåla i Blekinge.
Vilken relation hade man till arbete under din uppväxt?
— På den tiden jobbade man dygnet runt och när min far köpte egen gård i stället för att göra dagsverken åt andra var jag två år. De lånade pengar för att köpa gården. Jag började vid 7-8 års ålder att köra häst. Oftast handlade det om att hämta ved i skogen. Alla i familjen som kunde arbetade. Så var det bara.

Hur såg dina drömmar om framtiden ut under uppväxten? Funderade du över vad du ville bli eller göra? Pratade dina syskon om vad de ville bli?
— Jag hatade att jobba på gård och bestämde mig tidigt för att göra nåt annat. På gården var det var ständigt tidiga morgnar. Man skulle gödsla ut i ladugården innan man gick till skolan och man skulle rykta kor och hästar, det kändes som att jobbet tog aldrig slut. När jag tänkte på framtiden så tänkte jag att det handlade om fysiskt arbete men jag ville inte som vuxen jobba med min far på gården. Att studera var aldrig något jag tänkte på.

Hur startade ditt yrkesliv?
— Jag började jobba som 13-åring. Direkt efter konfirmationen flyttade jag till korgmakaren och flätade korgar av en. Jag lindade korgarna. Korgmakaren var snäll mot mig och hade en T-Ford. Han sålde sina korgar på marknad i Ronneby. Min morbror ordnade så att jag kom till yrkesskolan i Karlskrona för att lära ett yrke. Man fick av kommunen mat och bostad på skolan och 35:-/mån till fickpengar under skoltiden.

Fortsätt

 

Känns det som att du valt själv? Eller anpassat dig till vad som dykt upp?
— På den tiden handlade allt om att arbeta. På ferierna fick jag jobba hos skrothandlaren och vi sålde julgranar från Blekinges skogar till Stockholm. Efter yrkesskolan jobbade jag ett tag på ett resande tivoli. Vi reste från stad till stad och satte upp Tivolit med nöjespark. Att jag hamnade där berodde på att det var svårt att få jobb.
— Det fanns inga jobb i Blekinge så man fick söka sig dit jobben fanns. Vi var tre man som lovades reparatörsjobb i Hofors. Men när vi kom dit fanns inget sådant jobb. Istället fick vi kasta järnklot i vagnar och det var inte roligt. Därför stannade vi bara ett par månader, sedan åkte vi till Gävle. Där bodde vi tre man i ett rum, vi sov på golvet. Och gick till hamnen tidigt varje morgon. Där väntade vi på att någon lastbåt. På den tiden fanns inga truckar utan man bar säckarna på ryggen till magasinet.

— Ibland väntade vi upp till tre veckor på att nästa båt kom. Vi hade ont om pengar och gick ofta hungriga. En dag kom det en zigenare vid namn Allan förbi när vi hängde utanför en restaurang. Sedan bjöd han in oss på mat. Vi satt och snackade med honom ett tag och efter maten erbjöd han oss jobb på sin svärfars skrotupplag. Vi fick uppdraget att ta hand om järnskrotet och frakta det vidare till järnbruken. Via Allan kom vi i kontakt med ett tivoli som vi åkte med under en säsong och vi hade väldigt roligt där.

— Allan som hjälpte oss att få jobb stötte jag på en gång till långt senare i livet. Då hade han en mack utanför Iggesund där jag stannade till och tankade vid något tillfälle när jag var där och jobbade. Den tiden var nog den roligaste tiden i mitt liv. Jag hade mycket kompisar och tillsammans åkte vi runt och fick chans att upptäcka världen. Vi åkte runt nästan överallt i Sverige. Sista cirkusföreställningen var i oktober månad i Västerås. Sedan var det slut på säsongen och jag åkte vidare till Ludvika där jag och några kompisar fick jobb på Asea. Vi arbetade med tillverkning av monteringsgrejer till Latinamerika. Därefter tog vi oss vidare till ett varv i Oskarshamn där vi svetsade. Men vi tyckte att det var trist i Oskarshamn så vi drog till Malmö.

— Det var år 1951. Då fanns det mycket jobb i Malmö och vi blev anställda direkt på Kockums varv. Vi anställdes som svetsare och arbetade tvåskift. På Kockums varv tillverkades tankbåtar. Det var en enormt stor tillverkning. De sålde båtar till hela världen. Jag minns att det inträffade mycket olyckor på varvet, det var många som skadade sig. Oftast på grund av att byggställningarna ramlade. Då fanns inga regler för skyddsåtgärder. Skyddsombud kom senare. De började komma 1954-55. De kom successivt och i samma takt gick olycksfallen ner.

— Utvecklingen gick fort och bara till det bättre. Vi jobbade på ackord och kämpade för bättre ackord och bättre arbetsmiljö. Men det fanns alltid mycket jobb och mycket kompisar. Sen blev jag inkallad och jag gjorde lumpen nio månader. Jag kom tillbaka till jobbet direkt efter lumpen, det var inga problem utan bara att börja jobba direkt igen.

Så småningom började du arbeta som resemontör. Varför valde du det?
— För att man tjänade mycket mer. Man fick övertidsersättning. Det var resemontörerna som byggde upp de stora industrierna i Sverige. De industrier som sedan välfärden byggdes på.

Berätta lite om livet som resemontör.
— Man jobbade hela tiden när man låg ute på jobb. Man var sällan ute utan var trött och ville sova när jobbet var slut. De helger man inte åkte hem var man ofta kvar för att man behövde jobba extra, för att hålla tidsramarna. Jag trivdes alltid. Man träffade mycket folk som resemontör. Det var både bra och dåligt folk från hela Sverige som kom och gick på arbetsplatserna. Jag trivdes med genomströmningen av många och olika sorters människor.

Kunde ni välja vilka jobb ni ville åka på?
— Ja, man valde jobb där man kände folk. Man valde sina kompisar. Det var viktigare vilka som var där än var jobbet var eller vad som skulle byggas.

Hur bodde ni?
— Ofta bodde vi i egna husvagnar eller vagnar som ställdes upp vid arbetsplatserna. Och man sov oftast flera i samma rum och var tillsammans dygnet runt. En del söp och störde lite. I regel åkte de väck från jobbet snabbt och konfliktfritt. De var bara borta plötsligt. Jag har aldrig haft problem med att ha människor runt mig. Jag vet att en del tyckte att det var påträngande men inte jag. Speciellt inte när jag var yngre. Idag skulle jag inte vilja ha det så igen.

Vilka platser har du arbetat på?
— Vi jobbade i Danmark mycket ett tag, i Kastrup där oljehamnarna byggdes ut mycket då. Vi var i Göteborgs oljehamn och gjorde rörinstallationer. I Göteborg ville de gärna diskriminera andra som kom dit. Man kände sig aldrig välkommen där. ”Varför ska de där jävla skåningarna vara här” fick vi höra. De var rädda för konkurrensen och ville ha jobben själva. Men det var konstigt för det behövdes mer arbetskraft där. De hade mer jobb än de klarade av att utföra själva. Minns att vi var med och byggde Mörrums bruk, Kristianstad sjukhus och Mönsterås bruk. Där jobbade också mycket finnar och polacker. Vi jobbade på Iggesunds och Husums bruk. Vi var på Kölöverken. Där jobbade vi bland annat med att lägga rör i hamnen. Ner i berget där oljan förvaras. Vi var med på Djupafors och Fridafors.

Hur gick snacket mellan er om jobbet?
— Det var mycket snack om politik och då på den tiden handlade det om kommunismen. Speciellt göteborgarna pratade mycket om kommunism. Det var mycket snack om Lenin. Tanken var god, så resonerade jag, att alla ska dela lika. Men jag tänkte på alla som satt i fångläger i Ryssland för att de var oliktänkande. Det gillade inte jag. Och angiveriet i de kommunistiska länderna gillade jag inte. Jag gillade inte kapitalismen heller. Jag var med i syndikalisternas fack när jag var med i facket.

Hur såg relationen till arbetsgivaren ut?
— Det var inga problem vad jag minns. Vi hade ingen kontakt utanför arbetsledaren. En bra arbetsgivare gav bra lön, det var så man såg det.

Tvingades du någon gång att utföra arbete du inte ville göra av någon anledning, bristande säkerhet till exempel?
— I en gammal fabrik tvingades vi göra i ordning en panna. Det var i Norrsundet. När jag kröp in i pannan fick jag en chock, det 50-60 grader varmt. Arbetsledaren sa – bara in och det ska vara klart om en timme. Jag var tvungen att svetsa i värmen med svetten forsande, rinnande i ansiktet och det var det värsta jobb jag någonsin gjort. Det har hänt att man tvingats jobba med giftiga kemikalier. I Iggesund jobbade en kompis i en tank som innehållit giftig vätska. Tanken exploderade och han, och det var en nära kompis, blev handikappad för livet.

Hade ni skyddsombud?
— Fick man jobb utdelat var det tvunget att göras, man gick inte till skyddsombudet. Det fanns säkert men man ville inte neka jobbet. Men jag undrar om man får göra så idag, jag kan inte tänka mig det.

Informerade arbetsgivaren om rättigheter eller säkerhetsåtgärder, arbetsskydd?
— Det hände att de kom och informerade. det var skyddsombudet som tog initiativet till att göra det.

Hur såg relationen till facket ut?
— De första åren var jag inte med men när jobben blev färre gick jag med för att inte förlora jobbet. Och för att få ersättning om jag skulle bli arbetslös. På Kockums var man automatiskt ansluten i facket, annars fick man inte jobba. Sen när man slutade gick man automatiskt ur. Ofta fick man bättre betalt om man inte var med i facket. Ju viktigare ett jobb vara att utföra ju högre betalt var det. Eller ju svårare det var. Vissa jobb krävde licens att kunna svetsa rostfritt, det var inte många mer än jag som kunde det. Och såna jobb fick man högre betalt för. Andra arbetsgrupper vann mer på att vara med i facket, speciellt de med lägre lön.

Vad har socialdemokratin betytt för dig/arbetarnas situation?
— Jag blev politiskt medveten via arbetskamrater. Äldre arbetskamrater som var med på 30-talet, de berättade om hur arbetarna behandlades under tider av arbetslöshet. Jag tycker alltid synd om människor som inte har så de klarar sig över dagen. Då blir man socialdemokrat. Socialdemokratin var jättefin på Per-Albins, Erlanders och Palmes tid. Men efter Palme har det varit strul hela tiden, de har inte kommit någonstans med politiken. Man kan inte släppa in mer folk i ett land än man kan ge jobb till.

Vad har du för relation till socialdemokratin idag?
— Jag röstar ännu på S. Om folk ska få det bättre i framtiden är det S som gäller. Vad skulle de som lever på bidrag göra utan S. Fler och fler blir utstötta. De behöver få hjälp med utbildning.

Du ska ha sagt att du skulle sluta jobba när du var 50, nu är du 80 och fortsätter jobba. Hur ser framtiden ut, tänker du fortsätta jobba?
— Så mycket pengar har jag inte haft att jag kunnat sluta jobba. Jag fortsätter jobba så länge jag kan, jag trivs bättre när jag jobbar lite och kroppen mår bättre när jag rör på mig. Och pensionen idag kan man inte leva på. Det jag jobbar ihop idag reser jag för, eller unnar mig nån annan lyx.

”Hundar i tvättkorg” är en målning jag baserat på ett gammalt vykort. Jag samlade sådana under hela uppväxten. En slags arbetarklassestetik som jag fick med  mig hemifrån där det inte fanns annat än hötorgskonst egentligen. Men däremot böcker, framförallt alla arbetarklassförfattare som jag lusläste tidigt.

När jag summerar intrycken så framgår det att könsskillnaderna blir tydliga i intervjuerna med min mamma och min pappa. Men kanske är det ett slags skillnad som egentligen inte är en klassfråga utan något som existerat över klassgränserna. För pappa var arbetet ett självförverkligande, för mamma en extrainkomst. För mamma var familjen ett självförverkligande.

Det framkommer också tydligt att mina föräldrar levde i en gemenskap med omgivningen på ett annat sätt än man gör idag. Släkt, grannar, vänner och arbetskamrater fanns sida vid sida i livets alla situationer. Det pågick ett självklart utbyte av tjänster och gentjänster mellan dem. De överlevde via varandra. På ett sätt som får mig att tänka på många immigrantfamiljers sätt att leva och överleva via och med vänner och familj.

Jag kan inte låta bli att ställa frågan om det kan vara så att det där överlevandet via varandra försvann i takt med att välfärden ökade? Svaret på det finns kanske inte här i dessa intervjuer men de beskriver tiden före och under denna utveckling och ger en inblick i arbetarklassens Sverige då.

Om jag som ung upplevde att jag kunde bli vad jag ville så gjorde inte mina föräldrar det, där finns en milsvid skillnad. En svindlande skillnad med tanke på att det bara gick tjugo år mellan att jag och mina föräldrar var unga.

MARIA JOHANSSON

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Samhälle

Vi är inte skit!

SÄGA IFRÅN. Fattigdom är ingen skam. Det är fråga om ett politiskt
Gå till Toppen