Rasismens onda öga

Krönikor/Samhälle

 

”Vi sjöng tillsammans, om ömhet, smärta och taggtrådsstängsel som separerar mänskor från varandra …” skriver Anna Jörgensdotter. Bildmontage: Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

TAGGTRÅDSSTÄNGSEL. ”Det är i rasistens och nationalistens blick som den andra förvandlas till någon som kan behandlas hur som helst” skriver Anna Jörgensdotter i sin krönika. Hon skriver också om taggtrådsstängsel som separerar.

 

Vitabergsparken sommaren 2014: Konstnärsgruppen Ful sätter tillsammans med regissören Nasim Aghili och musikgruppen The Knife upp en antinationalistisk kabaré med titeln Europa Europa. Den skrevs som en reaktion på Fort Europa, Frontex och de mördade på Medelhavet. Ett av de citat som växte hårdast fast i mig lyder: ”Tack för att du bar mig på ryggen fast du inte kunde simma”. Att göra det omöjliga. Att stå ut med det mest outhärdliga.

Förstås var Europa Europa också ett inlägg i det årets valrörelse (ordet ”inlägg” är för futtigt), en protest mot SD:s rasistiska politik och ökande inflytande. Och i somras presenterades ett nytt gemensamt projekt av Nasim Aghili och Ful — Mödrars manifest, med fokus särskilt på ensamkommande, på åldersuppskrivningar och faktisk rasbiologi, men också på mödrarna — mödrar i andra länder, en del tagna i förvar vid gränser, skrivande brev till sina barn långt borta. Mödrars manifest blev en turné, en föreställning som var en sorgritual som var en manifestation. Vi satt tätt intill varandra och lyssnade på breven från mödrar till barn och vice versa: ”Mamma, det sägs att om man längtar tillräckligt mycket så krymper avståndet”. Vi knöt tygband på ett längre band för att minnas de vi saknar. Vi sjöng tillsammans, om ömhet, smärta och taggtrådsstängsel som separerar mänskor från varandra och därför också från stora delar i dem själva.

Klipp över till valvakan och Ebba Busch Thor, som i sitt tacktal understryker familjens vikt och värde, det är från sin familj, man och två barn, hon har fått kraft att gå igenom valrörelsen. SD:s Mattias Karlsson pratar om att vi måste ta vuxenansvar för det här landet, vilket kräver samarbete över gränser. På radion utbrister en väljare närmast euforiskt att vi måste bli färre i det här landet, inte minst för att belastningen på våra vägar blir så stor och bilköerna så långa. Hon är lycklig över stödet SD får, hon vill ha ordning och lugn och ro. Klipp till manifestation för medmänsklighet i Gävle dagen före valet: En kvinna från Asylkommittén berättar om en somalisk kvinna som inte vet om hon någonsin kommer att få träffa sina barn igen, på grund av den hårt villkorade lagen för, eller mot, familjeåterförening.

Förluster värderas olika. I Cindy Milsteins Rebellious mourning skriver Sara Schulman om den 11 september och hur de nära 3 000 mänskorna som dog i New York blev ”individualiserade” och ihågkomna – till skillnad från de drygt åttiotusen som dött i aids i samma stad. Den vita överhetens mest omhuldade privilegium är dess förmåga att förneka att andra mänskor är verkliga.

På 50-talet hamnade den amerikanske författaren James Baldwin i FBI:s register eftersom han både var rasifierad och kritiserade raslagarna. Han pratar i tv-dokumentären I’m not your negro om hur de underkuvades verklighetskänsla förvrids när förtrycket blir för blodigt. Han beskriver sorgen i att upptäcka att ens hemland vill bli av med en. ”Hur ska man kunna kommunicera till den stora, obekymrade, tanklösa, grymma vita majoriteten att man finns här? De har lurat sig själv så länge att de inte ser mig som mänska. Vilket betyder att de har blivit moraliska monster.” Han fortsätter: ”När man ställer sig upp och ser världen i vitögat som om man hade rätt att vara här, då har man angripit västvärldens hela maktstruktur.” Det är i rasistens och nationalistens blick som den andra förvandlas till någon som kan behandlas hur som helst, och därför är det dennes synsätt som är problemet och som borde avkrävas förändring — och integrering.

Klipp till de euforiska valvakorna runt om i landet där alla har vunnit, det finns inga förluster, inget raseri. Om rädslan finns har den tryckts långt ner. Jag får ett sms från en vän som berättar att han fastnat i en poliskontroll på en flygplats. Det är inte första gången det händer. Han är inte vit, inte rik. ”Det är ingen fara”, skriver han, för att lugna mig som redan är i säkerhet, men jag vet hur hans händer skakar.

ANNA JÖRGENSDOTTER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

 

Anna Sanvaresa (fd. Jörgensdotter) är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen