CORONAKRISEN. “Ingen tror väl på allvar att ett dödligt virus hade tillåtits härja i bostadsrättsföreningar fulla av unga och välmående barnfamiljer?”, skriver Lisa Bjurwald.
Sveriges coronastrategi baserades på att skydda de äldre och sköra. Istället förvandlades våra äldreboenden till smitthärdar. Tusentals liv har offrats. Misslyckandet är så kapitalt att läkare nyligen gick ut och krävde att regering och myndigheter ställs inför rätta för dråp. Till och med Tegnell har erkänt att det är ett misslyckande. Ingen kan anklaga medierna för att vara medskyldiga, men vi har ett ansvar för en av de bakomliggande orsakerna till att skandalen överhuvudtaget kunde ske: det svenska samhällets nedvärdering av äldre och åldrande. Kanske är nu rätt tid att granska oss själva?
Mycket har skrivits och forskats om bilden av etniska minoriteter i medierna. Hur vi tenderar att tilldela “den andre” stereotypiska roller som Den kuvade muslimska kvinnan. På samma vis behandlar vi de äldre. Först när coronakatastrofen var ett faktum, eller när miserabla förhållanden på äldreboenden avslöjats pre-corona, ber vi anhöriga om en reaktion. Men varför inte fråga de boende själva hur de mår och upplever sin situation – och detta innan något allvarligt inträffar?
Rent psykologiskt är samhällets negligering av äldre ganska svårbegriplig. Som vit och välmående medelklassjournalist kan man inbilla sig att de där ute i förorten är lite av en annan sort, och effektivt blunda för deras problem tills de i desperation sätter bilar i brand och drakarnas reportrar får åka ut och häpna över det “destruktiva” förortsvåldet, men gamla ska vi ju alla bli. Även politiker med förkärlek för nedskärningar i vården.
Vi kan sluta säga upp medarbetare som efter långa yrkesliv i journalistikens tjänst istället borde belönas med större ansvar, högre lön och tyngre titlar.
Om vi håller oss kvar vid mediernas ansvar, finns det flera konkreta saker vi kan göra:
Vi kan sluta med de bisarra åldersangivelser som oftast datummärker just kvinnliga profiler: “Anna X, 37, gör en skiva ihop med Karin B, 33, och skådespelerskan Sara D, 29”. Av en slump har jusektidningen Karriär en granskning av ålderism i sitt senaste nummer. Enligt Karriär är det i övriga Norden ovanligt att ange personers ålder på detta vis, något som kan bidra till att Sverige sticker ut vad gäller åldersfixering.
Vi kan sluta säga upp medarbetare som efter långa yrkesliv i journalistikens tjänst istället borde belönas med större ansvar, högre lön och tyngre titlar. Public service har varit rekordusla här.
Vi kan se över erfarenheten hos profilerade medarbetare som kolumnister och ledarskribenter och rekrytera fler ur kategorin 50+ eller 60+. Analyserna kommer att bli mer gedigna, insikterna djupare, för dessa skribenter kan dra paralleller till Sveriges och världspolitikens utveckling på ett sätt som 20-någontings bara kan drömma om.
Viktigast av allt: Vi kan låta de äldre komma till tals, inte bara i specialreportage eller bilagor om äldres hälsa utan i rapporter om både högt och lågt. Vi vet ju att de grupper som förvandlas till mediala karikatyrer – en arg invandrare som hatar allt och alla i sitt nya hemland, en skröplig åldring som sitter och gaggar nonsens i en gungstol på hemmet – riskerar att drabbas av utanförskap och diskriminering. Ingen tror väl på allvar att ett dödligt virus hade tillåtits härja i bostadsrättsföreningar fulla av unga och välmående barnfamiljer?
Som Nicci Gerrard, journalist på Observer och grundare av en kampanj för demenssjukas rättigheter, skriver (Sverige är ju tyvärr inte ensamma om att ha offrat sina äldre i pandemin): “Och sedan blev de gamla och sköra nästan som sidoskador (collateral damage): människor dog, dog i hundratals och tusentals – ‘men’ de var gamla. Det är sorgligt, såklart, men inte väldigt sorgligt, för de gamla är inte vi. De är annorlunda, de andra, de som inte betyder så mycket eftersom de är vid slutet av saker, inte i början.”
Genom ungdoms- och skönhetsfixering, inte minst i medierna, och politiska beslut om nedskärningar har vi kollektivt fattat beslutet att äldres liv är mindre värda. Coronapandemins dödstal är ett kvitto på de yttersta konsekvenserna av vårt beslut.
lisa.bjurwald@opulens.se
