Kvinnlig pionjär och visionär

Media/Kultur
Flora Tristan på franskt frimärke. Bild: Opulens.

AVDAMMADE MÄSTARE. Jesper Nordström berättar om Flora Tristan, en pionjär när det gäller uppsökande journalistisk. Detta är första artikeln i Opulens nya serie ”Avdammade mästare”.

 

 

I artikelserien Avdammade mästare berättar Jesper Nordström om mer eller mindre bortglömda författare och andra kulturarbetare. Skriv ”Avdammade mästare” i sökrutan högst upp på sajten om du vill läsa fler artiklar i serien.

Uttrycket ”stark kvinna” – myntat i samtiden – bleknar lite i jämförelse med Flora Tristan (1803-1844). Vi talar trots allt om en dam som redan innan begreppet ”uppsökande journalistik” fanns, rörde sig i Londons absoluta slum med blymönjefabriker där arbetare dog vid 30 års ålder – i slumkvarter fulla av vägglöss, tbc och hopplöshet, där invånarna hade 16 timmars-arbetspass och fick en lön som inte gick att leva på.

Att faktiskt bege sig till en plats för att skriva en nyhetsrapport gjordes inte under Tristans levnadstid och det fanns inte dagstidningar som de vi har idag, utan snarare tidskrifter med essäistiskt material. Det var en press mer bestående av den sortens material vi nu finner på ledar- och kultursidorna. Den modernt nerviga, snabba journalistiken föddes senare under fanan ”new journalism”.

Flora Tristan var en visionär, och så ihärdig att både Engels och Marx avfärdade henne som utopist, särskilt som hon gjorde allt under manteln av sin starka, kristna tro. Lägg därtill att hon var av aristokratisk fransk börd och kritiserades med påståenden om att hon mest ville döva sitt eget samvete och glänsa med hur hon rörde sig i slummen. Den diskussionen och de tankefigurerna känner vi igen från dagens USA. Kort sagt upplevdes Flora Tristan som lite för mycket.

Men det stannar inte där.

Efter att publicerat sina observationer om Londons slum beger Tristan sig, som enda kvinna på ett segelfartyg, till Peru för att där verka för de förtrycktas rättigheter. Här ser vi bevis på hennes nästan omänskliga djärvhet och nerver. När hon brevledes får reda på att familjen inte vill kännas vid henne, och att hennes försörjning har blivit strypt, skriver hon ”ett sånt fasansfullt besked gav mig mod och djärvhet”. Ja, psykologin bakom att ha bränt broar kan sannerligen vara drastisk.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

 

Härifrån för Tristan en resedagbok där det lyser igenom en kritik mot kolonialismen och hur allt blivit europeiskt, som om all särart suddats ut och det inhemska helt har underkuvats. Ett tidigt exempel på att komma till en fjärran plats och finna samma hus, samma mat och samma vanor som där hemma.

I sin filosofi att vilja verka utan att synas begärde Flora Tristan att hon skulle bli lagd i en massgrav efter sin död, ett önskemål som inte respekterades. Hur man förhåller sig till det förfarandet är väl en öppen fråga.

Nu finns det i alla fall en gravplats att besöka, även om det stred mot hennes tanke att vara en av folket, en anonym tjänare i mänsklighetens tjänst. Den avbrutna pelaren är en vanlig symbol i äldre gravvård, men i Tristans fall så mycket mer välvald. Ett avbrutet livsförlopp mitt i.

Att bli citerad av Marx måste räknas som en rejäl fjäder i hatten, även om den skäggiga gamla filosofen borde ha haft den goda smaken att ange källan.

JESPER NORDSTRÖM
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen