Källkritik för vår tid

Media.
(Foto: Pixabay.com)

SIDLEDS LÄSNING. ”Lär känna en källa genom att överge den, för det gäller att se var källan hör hemma i det stora nätverket”, skriver Emil Siekkinen som menar att dagens källkritiska förhållningssätt är importerat från läsandet av tryckta källor och inte anpassat till nätets spelregler.

Judisk folktro beskriver hur en judarnas försvarare, en golem, kan skapas med hjälp av lera och hebreiska bokstäver. Enligt gamla berättelser bar Prag-ghettots golem ordet ”emet” – sanning – på sin panna. Men när lervarelsen blev ohanterlig, ströks en bokstav, och ”emet” ersattes av ordet ”met” – död. En enda bokstav skilde alltså sanning och död åt.

Också världen i stort vittnar om hur döden kan ta sanningens plats då ord och instruktioner förändras. Förintelsens rötter stod att finna i antisemitismens upprepade lögner, och den dödliga stormningen i januari 2021 av Kapitolium i Washington, D. C. var också den grundad i systematiskt självbedrägeri och ljugande.

Sedan flera årtionden tillbaka sprids lögner, desinformation, och propaganda till stor del via internet. Detta nätverk, som kan vara ett gränslöst system vilket präglas av kreativitet, samarbete och öppenhet, har visat sig vara ett utmärkt redskap för de som vill sprida lögner.

Av denna anledning har grupperingar vilka ifrågasätter demokratins grundläggande idéer lyckats få stort – och ibland globalt – genomslag. För några år sedan förmådde den islamiska staten rekrytera unga individer från stora delar av världen, delvis med hjälp av effektivt användande av sociala medier. Flera nationer, bland andra Ryssland, är inblandade i psykologisk krigföring, och den enhet under Europeiska unionens utrikestjänst som kartlägger desinformation, noterade mer än 9 000 fall som kunde kopplas till rysk desinformation under åren 2015 till 2020 (EUvsDisinfo, 2020). Samtidigt har organisationer, företag, och stater verkat för att sprida desinformation om klimatförändring kopplad till mänskliga aktiviteter, vilket försvårat för samhällen att ta itu med denna nästan allomfattande utmaning (Naomi Oreskes och Erik Conway: ”Defeating the merchants of doubt,” 2010). COVID-19-pandemin är ett annat exempel på en kris som präglats av lögner, ryktesspridning, och desinformation. Bara ett exempel: I april 2020 spred 82 hemsidor falsk information om COVID-19, som resulterade i 460 miljoner visningar på Facebook. Under samma månad fick tio ledande hälsoinstitut blott 70 miljoner besök (Avaaz, 2020).

Anledningen till detta beteende står åtminstone delvis att finna i hur källkritik undervisas.

Och vare sig studenter som vuxit upp med internet, eller akademiker med en doktorsexamen, har visat sig vara bra på att bedöma digital informations trovärdighet (Sam Wineburg och Sarah McGrew, ”Lateral reading: Reading less and learning more when evaluating digital information,” 2017). Båda grupperna faller till korta eftersom det finns en tendens att läsa vertikalt. Med detta menas att läsaren bedömer en hemsida utifrån vad hemsidan i fråga har att erbjuda (både vad gäller form och innehåll). Anledningen till detta beteende står åtminstone delvis att finna i hur källkritik undervisas. Då checklistor för källkritik upprättas, ligger fokus ofta på att en djuplodande granskning av den specifika källa läsaren har framför sig, och målet blir att ställa en rad kritiska spörsmål om källan i fråga.

Detta förhållningssätt är importerat från läsandet av tryckta källor, trots att många av dagens källor hör hemma på nätet, där andra spelregler gäller. Vad gäller sociala medier, där det hävdas och lyssnas en hel del, så är de kommersiella initiativ vilka ska ge avkastning i form av reklamintäkter. För de algoritmer som försöker styra användarnas uppmärksamhet är sanningen därför sekundär. Viktigare är användarnas närvaro, så att deras uppmärksamhet kan riktas mot just reklaminslag.

I en sådan miljö är det fullt möjligt att den information som skickas i användarens riktning är av ett slag som liknar den hon tidigare tagit del av, vilket kan begränsa den idémässiga variationen (därmed inte sagt att Eli Parisers nästan tio år gamla uppslag ”filterbubbla” är vetenskapligt styrkt).

Något annat som utmärker den digitala sfären allmänt sett, är att digitalt material är som gjort för att kopiera… och klistra in. Varför då inte utnyttja detta särdrag vid källkritiskt arbete?

En användare av sociala medier, eller internet i stort, kan komma att stöta på inlägg rörande frågor användaren inte vet mycket om. Det finns ingen anledning att inledningsvis fördjupa sig i ett inlägg, särskilt inte eftersom användarens beteende övervakas och analyseras, vilket gör att användaren så att säga legitimerar inlägget genom att ge det sin uppmärksamhet. Alltså: Användaren ska inte låta sig luras av sina egna ögon. Ignorera den eventuellt rediga texten, det kanske snygga upplägget, och den möjliga ”Om”-sidan.

Opulens Global

Du har väl inte missat Opulens Global?

Öppna i stället nya flikar eller fönster i web-läsaren och gå till Googles sökmotor; kopiera nyckelord; klistra in nyckelord, och se vad andra säger. Vad har andra till exempel att berätta om den som är inläggets avsändare? Det kan ta 15-30 sekunder att bekräfta eller dementera ett påstående, och hitta konsensus i en fråga. Vanligtvis uppenbarar sig ett mönster av åsikter högt bland sökresultaten, medan det tenderar att bli spretigare och märkligare längre ned. Och använd gärna citationstecken vid sökningar, så att sökmotorn fokuserar sin sökning. Gå också förslagsvis till Wikipedia, och se vad denna resurs har att erbjuda. Det släktled elever som kallas ”Generation Wikipedia” må häpna då de hör detta, eftersom de fått höra att Wikipedia ska undvikas. Nog kan Wikipedia dras med problem – exempel på felaktigheter och infiltration finns – men föreningen stödjer volontärer för att förbättra kvaliteten på Wikipedias artiklar, och stor vikt läggs på trovärdiga källor. Skrolla längs ner och se vilka referenser och externa länkar som Wikipedia-artikeln är baserad på. Se vad dessa har att säga och vilka vägar till kunskap de pekar ut.

Om en bild gör inlägget sällskap, kan det vara givande att göra en omvänd bildsökning med hjälp av Google. Ibland kan detta visa en bilds verkliga historia och ursprungliga sammanhang.

Med andra ord: Gör en lateral läsning i stället för en vertikal läsning, och lär känna en källa genom att överge den, för det gäller att se var källan hör hemma i det stora nätverket.

Detta sätt att närma sig källkritik kallas i den engelskspråkiga världen för SIFT (”sålla”) och används vid ett dussintal amerikanska universitet, samt en del kanadensiska ”high schools.” Liknande sidledesläsningar används också av faktagranskare vid ett flertal nordamerikanska mediaföretag, där SIFT också har sitt ursprung. På lärosätena är förhoppningen att studenterna ska lära sig att manövrera det digitala, konstant manipulerade, informationsflödet genom att: 1. Stanna upp; 2. Utvärdera källan; 3. Hitta bättre källor; 4. Spåra påståenden, citat, och media, till det ursprungliga sammanhanget. (Stop; Investigate the source; Find better or other sources; Trace.)

SIFT må inte fungera för de som ägnar sig åt forskning, eller undersökande journalistik, men det är ett effektivt och givande sätt att ta sig an källkritik i vår tids digitala vardag.

Om vi i stället föredrar att gräva där vi står, och tar del av betydande mängder inlägg som kan ha utformats av erfarna spridare av lögner, desinformation, och propaganda, kan det sluta med att vi gräver vår egen grav.

EMIL SIEKKINEN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Media

0 0kr