Hej då Facebook!

Media
Bild: Wikimedia Commons

EXISTENTIELLT. Att vara eller inte vara på Facebook, det är frågan många idag ställer sig. Cecilia Persson om varför hon nu raderar sitt konto.

Mark Zuckerberg förstod nog redan när Facebook grundades i februari 2004 att risken fanns att en person med mina grundvärderingar fjorton år senare skulle sitta och skriva en floskulös drapa om varför jag raderat mitt konto permanent. Dollarmiljardären Zuckerberg är IT-världens Hamlet. Att vara eller inte vara på Facebook har blivit en komplicerad existentiell och politisk fråga. När man tar del av den stora mängd forskarrapporter som pekar på negativa hälsoaspekter och sociala konsekvenser av Facebook, så kan man nästan att tro att redan Shakespeare på 1600-talet visste att jag upproriskt och med vånda och kval skulle dra lansen mot kungafamiljen Zuckerbergs Facebookrike:

Att vara eller icke vara, det är frågan:
Månn’ ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes styng och pilar eller
Att ta till vapen mot ett hav av kval
Och göra slut på dem med ens. — Att dö —
Att sova — intet vidare — och veta,
// Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Facebook har så stor informations- och kommunikationsmakt att Mark Zuckerberg grillas av amerikanska senaten och får förklara sig inför EU- parlamentet. När han i januari 2018 meddelade att de nya algoritmerna skulle göra det svårare än någonsin för företag att nå sina specifika målgrupper påverkades informations- och konsumtionssamhället på ett fundamentalt sätt. De kontroversiella och starkt ifrågasatta algoritmerna skulle nu prioritera innehållet i människors interaktion och våra privatliv skulle i ännu högre grad ställas ut till allmän beskådan. Det är direkt ruskigt hur Facebook kontrollerar och inskränker mediernas rapporterig, kartlägger våra konsumtionsvanor och styr de multinationella företagens marknadsföring. Det är ingen överdrift att säga att Facebooks nya alegoritmer är ett demokratiproblem.

Ovanpå detta forskarnas undersökningar om alarmerande hälsoeffekter och allvarliga känslomässiga följder: depression, avundsjuka, isolering, dåligt självförtroende, sömnproblem, relationsproblem och stress. De flesta vetenskapliga studier pekar alltså på att vi skulle må bättre av att skippa Facebook eller åtminstone minska antalet timmar vid dataskärmen, surfplattan och iphonen. Och likväl hänger vi där. Varför? I svaret på den frågan får jag göra en mer personlig betraktelse och analys.

Jag försörjer mig som författare och kulturskribent. På Facebook profileras mitt ”skrivansikte” som mer eller mindre framgångsrikt varumärke. Delningstrafiken på artiklar påverkas i hög grad av min personliga närvaro, och i perioder då jag inaktiverat mitt Facebookkonto sjunker antalet delningar markant. Det pekar på att det är mitt ”skrivansikte” som sätter fart på artikelspridningen, inte själva textinnehållet ─ något som kan göra en hårt arbetande och seriös skriftställare dyster till sinnes. Alla i mediebranschen är snuskigt medvetna om att olika uppdragsgivare har koll på populariteten i sociala medier. De små och medelstora bokförlagen är beroende av marknadsföring via Facebook, och förmodligen påverkas antalet sålda böcker av min egen ”försäljningsaktivitet”. Det är också så att olika kulturarrangörer söker kontakt via Facebook och många författarbesök och föreläsningar bokas via den kanalen.

Ja, det är bekymmersamt nog så att beslutet att lämna Facebook helt och hållet troligen kommer att leda till mindre pengarna i plånboken. Det mer egoboostande perspektivet är att snabba bekräftelsekickar försvinner och att jag förlorar mina femton minuter i rampljuset. Varför skriver jag? Vad är drivkraften bakom att stiga upp runt fyra i stort sett veckans alla dagar året om för att skriva mina böcker och texter? Skriver jag för att bli ett älskat, beundrat och populärt författare och mediaface ─ eller skriver jag för att det är livsnödvändigt för mig själv, för att det skapar mening i mitt liv?

Ja, de existentiella och politiska frågorna hopade sig i den ambivalenta processen från skavande tankar och gnagande känslor och det definitiva beslutet i mitten av maj att radera mitt Facebookkonto för evigt. Ville jag sitta och glo in i en dataskärm där en artificiell verklighet blir verkligare än verkligheten? Ville jag slösa bort mitt dyrbara liv och låta timmar som aldrig återkommer gå upp i rök? Ville jag få besked om att min livskamrat lämnat mig via en relationstatusuppdatering? Ville jag se hur fjäskiga röda hjärtan och gillanden utbyttes mellan personer i kultursvängen? Nej, nej och återigen nej. Vad var det då som fick mig att bita mig fast trots maktkritiken och vetskapen om hälsoeffekterna? Det är mycket enkelt att svara på: vännerna! Jag kommer uppriktigt att sakna de givande dialogerna, kunskapsutbytet, de förtroliga samtalen om livet och de personliga erfarenheterna när mitt liv har varit svårt ─ allt pepp och stöd. Egoboost är inte det som driver mig att skriva, men det är tungt och tomt att mista många fina och värdefulla Facebookvänner.

CECILIA PERSSON

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Cecilia Persson

Det senaste från Media

Gå till Toppen