Makten är någon annanstans

Krönikor/Samhälle.
Rosa Luxemburg. Bildkälla: Wikipedia. Digital behandling: Opulens.

KOLLEKTIV FÖRMÅGA. Vår styrka är sammansatt av våra erfarenheter, intensiteten i vår livsvilja, vår kollektiva förmåga. Innerst inne vet den trasiga kroppen att den inte gått sönder av något vi gjort fel, skriver Anna Jörgensdotter.

 

 

Det har varit mycket Rosa Luxemburg den här vintern. Den 5 mars fyllde hon 148 år. Det är väl inte så gammalt? De döda manar oss, står det på hennes grav i Berlin men hennes kropp är inte där. Hennes och Karl Liebknechts gravar skändades under nazitiden. Rosas mördare skrev ett brev till nassarna och fick skadestånd för att han straffats. Rosa ville att det skulle stå zwi-zwi på graven, ljudet av talgoxen. Hon försökte hitta roten till revolutionen och motståndet till densamma och landade i kolonialismen. Försvarandet av ekonomiska intressen. Försvaret av klasser.

På Facebook drog jag igång en diskussion om utmattningssyndrom, kreativa behov och kollektiva lösningar (som städ/stöd/miliser). Det är ju ett skitställe att diskutera saker på, men var ska vi hitta platserna för samtal? Den frågan hör till samma diskussion. Men ”samtalet” blev oväntat vindlande. En av kommentarerna handlar om utförsäljningen av allmännyttan och dyr-renoveringar som direkt motverkar kollektiva lösningar.

”Nästan alla nya svindyra lägenheter är ritade efter den stenhårda heteronormen, med pressen bokstavligen inbyggd i väggarna”. En annan kvinna berättar om sitt arbete med flyktingmottagning och hur det länge var kommunerna som hade ansvar, och avtal med migrationsverket om bostäder, skolplatser etcetera. Varje individ togs emot, fick hjälp och information. Sedan införde borgarna Etableringsreformen och la ut integrationsarbetet på marknaden. Vilket lett till så kallade ”soffbarn” som får flytta runt. ”Vad som upprör mig mest är att det görs till flyktingarnas fel. Politikerna pratar om hur svårt de har med flyktingkrisen och bortser helt ifrån att de skapat den!”

I en artikel om utmattning i Tidningen Vi säger professor Marie Åsberg att en stor procent av de som drabbas av utmattning är så kallade maskrosbarn som tvingats stänga av för att överleva och därmed inte lärt sig att reglera stress. Det ska gå att stå ut, igen. Åsberg vill inte lägga någon större vikt vid val och förväntningar. Det är som att skylla anorexi på bantning — det blir för enkelt, och inte i proportion till lidandet. Det finns, som Åsberg understryker, en helt självklar koppling mellan ökad utmattning och minskade resurser på arbetsplatser, men den vill politikerna inte prata om. Vi utmattade (liksom anorektikerna främst kvinnor) som inte orkar våra ”livsuppgifter” har fått veta att det handlar om oss själva: vår (o)förmåga att hantera krav och ta hand om våra kroppar.

1908 skrev Rosa Luxemburg: ”I ett samhälle byggt på klasser existerar helt enkelt inte nationen som en gemensam social och politisk helhet”. Istället blir det upp till var och en att ta sig ur en kass situation, eller helt enkelt slås ut. Politikerna finns inte till för att representera oss, de finns till för att distrahera oss, skrev The invisible committé nyligen i en lång text på The anarchist library.

Makten finns inte där vi tror att den finns. Den tar sig formen av infrastruktur, ordning, arkitektur. Organiseringen av världen med kapitalismen som grund. Rosa Luxemburg skrev om vansinnet i att tro att kapitalister frivilligt skulle avstå sitt ägande, sina vinster, sin rätt att exploatera. ”De kommer hellre att lämna landet i rykande ruiner än frivilligt ge upp löneslaveriet”. I marginalen har jag skrivit: Det är helt sjukt hur vi uthärdar skillnaderna! Men det är ju inte vår sjukdom. Och vi står ju inte ut.

Dammar av mitt specialarbete från gymnasiet om R D Laings syn på psykisk sjukdom som inte bara en spegel av samhället utan en direkt konsekvens. Anorexin för mig var ett uppror mot den vuxna kvinna som jag förväntades bli. Samtidigt var den ett fysiskt omöjliggörande av protesten. Samma med utmattningen. Men bär den inte revolutionen i sitt bröst? Är den inte det starkaste beviset just nu på vad det här samhället gör mot oss mänskor?

En person skriver i tråden på Facebook: ”Det gör mig så förbannad att myndigheter gömmer sig bakom regler och paragrafer, som att mänskor själva måste söka hjälp, och utredningar om det är missbruk eller psykiatri, när personer inte orkar leva mer. Jag stångar mig blodig i denna tröghet men kommer aldrig att ge upp.”

Vår styrka är sammansatt av våra erfarenheter, intensiteten i vår livsvilja, vår kollektiva förmåga. Innerst inne vet den trasiga kroppen att den inte gått sönder av något vi gjort fel. Men det är jobbigt att banka på stängda dörrar för att få hjälp. Sen går dörren plötsligt upp, och ingen är där. Makten är inte där.

ANNA JÖRGENSDOTTER
anna.jorgensdotter@opulens.se

Anna Sanvaresa (fd. Jörgensdotter) är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Det senaste från Krönikor

0 0kr