Lamotte och kvinnohatet

ORIMLIGT. Det är rimligt att tycka att vårt rättssamhälle misslyckats med hanteringen av sexualbrottslingar. Vad som inte är rimligt, oavsett om du driver ett feministiskt Instagramkonto eller ett högerpopulistiskt Facebookkonto, är att använda din plattforms makt för att straffa individer istället för systemet du säger dig vilja förändra, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Man får ju bara hoppas på att de själva blir våldtagna så man får skratta åt dem.

De kanske gillar att bli våldtagna. Det finns ju så konstiga människor.

Hoppas fanskapet blir utsatt för såna grisar själv.

Bästa medicinen vore om du själv utsattes för samma sak.

“Jag vet att man inte ska önska andra olycka, men för dig gör jag ett undantag. Jag hoppas att du en dag råkar ut för en sådan man, så kanske du dämpar ner dig lite.”

Jag är ganska luttrad när det kommer till näthat. Större delen av mitt liv online har jag tillbringat i sammanhang där anonymitet gör att människor vågar provprata och vädra sina mörkaste tankar och impulser.

Det här nöter ändå på mig. Inte bara för att många skriver under sina egna namn, utan också för att det är mig de pratar om.

Kommentarerna är bara ett litet urval av de hundratals som under helgen trillat in via opinionsbildaren Joakim Lamottes Facebooksida. De blandas, komiskt nog, med uttalanden om att Joakim Lamotte är den enda som verkligen står upp för kvinnor och gör riktig journalistik. Någon vill ge honom hedersmedalj och Nobelpris.

Vad är det han gjort som skapar den här perfekta stormen av galenskap? Han har påstått att jag, definierad som “en vänsterkvinna” (troligen eftersom han kan sin målgrupp och vet att inget triggar dem som kvinnor som är vänster och feminister) försvarar en mördare och våldtäktsman.

Vad jag egentligen sagt är följande:
1: Joakim Lamotte bör inte hota påstådda sexualbrottslingar (som han fått tips om från en okänd person) med uthängning med namn och adress så att hans följare kan åka hem och spöa dem.

2: Han bör heller inte inför dessa 200 000 följare lägga ut den skyddade adressen till föräldrarna till den dömda och straffade mördaren och våldtäktsmannen jag nu påstås skydda.

För det här tycker alltså människor att jag själv borde utsättas för grovt våld, och skriver det gladeligen från samma konton de normalt använder för att posta bilder på sina husdjur, barnbarn och middagar.

Den kognitiva dissonansen blir så påtaglig att det som utomstående är svårt att förstå hur den inte är uppenbar. Det är svårt att förstå hur dessa människor inte kan se att det är den där synen på kvinnor — att vissa av dem förtjänar att misshandlas, tystas eller våldtas — som leder till de brott de säger sig vilja motverka.

Det spelar ingen roll om du försvarar ditt våld mot en kvinna med att hon klädde sig utmanande, att hon inte städat hemma, att hon faktiskt följde med dig hem på efterfest eller att hon behöver det för att hålla käften med sina misshagliga åsikter. Beteendet är detsamma. Tanken att det är berättigat att våldta någon som en typ av bestraffning är lika vidrig oavsett hur du rationaliserar det.

Jag skulle i ärlighetens namn inte gråta om något av de svin som systematiskt misshandlat och plågat kvinnor i min närhet råkade ut för värsta sortens vigilanterättvisa, eller om empatilösa förövare som mördar, terroriserar och våldtar oskyldiga av en händelse skulle ramla framför tåget.

Det är ganska mänskligt att hata, precis som det är mänskligt att älska. Att låtsas något annat är att vara naiv inför våra egna svagheter.

Men att leva i ett samhälle innebär att komma överens om att några av dessa svagheter är skadliga, destruktiva och behöver regleras för allas bästa. Vi har ett rättssystem för att vi som individer inte ska oroa oss för att mänskliga svagheter och fördomar leder till orättvisa domar. Vi biter oss i tungan istället för att kräkas ur oss allt vårt hat som en eftergift till det kontrakt vi accepterat för att systemet ska fungera.

Jag undrar ibland om föraktet för det kontraktet tyder på någon sorts djupt rotad bortskämdhet. Om vår vana vid att leva i ett demokratiskt samhälle gör att vi glömmer bort hur alternativet ser ut. Hur förklarar vi annars att så många längtar efter auktoritära samhällen där demokratiska rättigheter begränsas, utan att förstå att det inte innebär att ramarna kommer att anpassas specifikt för dem?

Det är rimligt att tycka att vårt rättssamhälle misslyckats med hanteringen av sexualbrottslingar. Vad som inte är rimligt, oavsett om du driver ett feministiskt Instagramkonto eller ett högerpopulistiskt Facebookkonto, är att använda din plattforms makt för att straffa individer istället för systemet du säger dig vilja förändra.

Det är opportunistiskt, egoistiskt, och bortskämt.

Att gång på gång lyfta och svartmåla kvinnliga meningsmotståndare och sen låta den typ av kommentarer som inleder den här texten ligga kvar, helt utan markering? Det visar också på att ditt och din följares engagemang för kvinnor slutar precis där ni själv slutar tjäna på det.

Men jag tycker inte att ni förtjänar att våldtas för det.