Efterlysning: En ny samtidsvokabulär

Krönikor.
samtidens politiska samtal, samtiden, populism
Illustration: Pixabay.com

SAMTIDEN. Vart tog maktkritiken vägen? Och var finns vår tids Vilhelm Moberg? Det undrar Anders Björnsson som efterlyser en ny samtidsvokabulär.

Politiska rörelser som etablissemanget inte gillar kallas ofta populistiska, därför att de tävlar om väljargunst: gör inte alla partier det? Och populism, det är så gott som alltid ett offentligt skällsord.

Det var inte längesedan Jimmie Åkesson ansågs vara en typisk högerpopulist. Nu är han statsbärande. Vänsterpopulister finns det fortfarande, ett slags restprodukt. Det är i allmänhet sådana krafter som slår vakt om välfärdsstaten. Men vanligt folk ska inte tro att de är något!

Inom kulturetablissemanget är det annorlunda, eller rentav tvärtom. Där försöker man göra sig av med elitstämpeln. Populärkultur har adopterats som mainstream. Kvalitativt högtstående konst inom olika genrer har blivit udda och illa sedd, av både myndigheter och medieföretag. Här är det publikgunsten som har blivit närmast allenarådande. Det som inte säljer ska inte heller få finnas. Det exklusiva tenderar att bli underground. Kitsch omhuldas.

En paradox

Egentligen är detta paradoxalt. För både politik och kultur har till sitt dominerande utbud förvandlats till underhållning. Kultur odlas inte, den konsumeras. Politik förankras inte, den spelas ut. Författare skriver det förlagen vill att de ska skriva. Politiska förslag genomgår alltmer sällan den träliga utredningskvarnen. Kompetens och beprövad erfarenhet åsidosätts för kommers och modevågor. För reflektion finns allt mindre tid och plats. Det mesta får passera. Pladder är rumsrent.

Det där tar sig uttryck exempelvis i synen på språkets aktuella användning. Vilhelm Moberg kunde 1973, hans dödsår, beklaga sig över rådande ”språkfördärv” i den litterära och publicistiska offentligheten (Otrons artiklar. Läsning i blandade ämnen). Idag finns föga som håller emot. Språkvården har abdikerat och accepterar de flesta avvikelser från en språknorm såsom nydaningar alternativt ofrånkomligheter. Böcker – också av uppburna författare – är ofta illa granskade och korrekturlästa. Det gör kanske inte så mycket om det rör sig om slit och släng.

Kulturpolitiken favoriserar ”events” och vad som fordom kallades ”happenings”. Den vill ha säljbarhet, inte nödvändigtvis kvalitet. Välbesökta museer drar ned på sina öppettider eller tvingas stänga för angelägnare ändamål. Biblioteken rensar i sina samlingar, ibland dyrgripar. Allmännyttiga bostadsbestånd har sålts ut till boende långt under marknadspriset – vad är detta om inte populism, om inte bestickning? Den som har skall varda givet; behövandes behov beaktas ej. Här duger publikfrieri!

Ett skifte vore önskvärt

Man får en stark känsla av att den vokabulär som används i den samtida politiska debatten och i kulturkritiken inte räcker. Ett terminologiskt skifte vore mer än önskvärt. ”Vänster” och ”höger” har ju för länge sedan spelat ut sin roll som särskiljare. Och vad ska man säga om en regering vars program i sista instans bestäms av ett maktparti som inte är företrätt i regeringen? Då kanske Kristerssons kabinett intet annat är än en kuliss.

Den litterära arenan idag upptas av kriminalromaner, av skräck och fantasy, av autofiktion (det senare sannolikt ett resultat av skrivarkurser som får företrädesvis unga människor att uttrycka sig om sig själva på ”rätt sätt”). Men vart tog maktkritiken vägen? Och var finns vår tids Vilhelm Moberg? Avslöjande författar- och konstnärbiografier är det numera ingen brist på. Nå, det vilar något räddhågat över detta. Döda uppburna kan man stöta sig med. Men de levande?

ANDERS BJÖRNSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Hörby, Victoria Benedictsson

Hörby och jag

HÖRBY. ”Det är alltså hög tid att någon berättar för de som
0 0kr