SYSSELSÄTTNING. När arbetarna inte längre behöver konkurrera om samma jobb eftersom det finns fler jobb än arbetare, så måste arbetsgivarna börja konkurrera om dem som ska utföra jobben, skriver Anna Herdy.
I Storbritannien råder det nu arbetskraftbrist. I förra veckan nådde antalet lediga jobb över en miljon. Den brittiska arbetsgivarorganisationen CBI kräver att regeringen lättar på immigrationsreglerna och låter fler slaktare, murare och chaufförer komma in i landet. McDonalds har behövt ta bort milkshake från menyn eftersom leveranserna inte kommer fram. Möbler, dricka och influensavaccin hör till andra varor som står där de står, på grund av bristen på lastbilsförare. Problemen är gamla, menar Tremanye Johnson, verksamhetschef på ett åkeri i Suffolk. “I 20 år har människor lämnat skolbänken utan att vilja bli lastbilsförare”, säger han till BBC. I hans företag har man nu fått höja lönerna med ungefär 20 procent för att försöka hålla kvar förarna.
Brist kan låta negativt, men arbetskraftsbrist kan vara något riktigt bra. När arbetarna inte längre behöver konkurrera om samma jobb eftersom det finns fler jobb än arbetare, så måste arbetsgivarna börja konkurrera om dem som ska utföra jobben. Det leder allt som oftast till bättre löner, fler förmåner och bättre villkor för dem som behöver det allra mest – och i slutändan för alla oss som jobbar.
I tidningen New Statesman skriver journalisten och författaren James Bloodworths en text på ämnet. Han konstaterar att i och med Brexit och nedstängningen av systemet med arbetskraftsinvandring så har den dysfunktionella arbetsmarknad som tjänat medelklassen och dess bekvämligheter och överflöd försvunnit.
Där det tidigare fanns en stor reserv av utnyttjade lagerarbetare, exploaterad servicepersonal och lågbetalda lastbilschaufförer, finns nu arbetare som slipper tävla om jobb till så pissiga löner att man ändå inte kan leva på dem. Nu stiger lönerna och arbetsvillkoren förbättras. Förbättringar som är svåra att rulla tillbaka. Låg arbetslöshet är inte bara bra för att fler får jobb. Det ger också bättre villkor för alla som redan jobbar. Det är därför en politik för full sysselsättning alltid är radikal.
I Sverige är situationen till viss del lik den som Storbritannien nyss varit i. Här är arbetslösheten uppe i nära 8 procent. Långtidsarbetslösheten ökar. Samtidigt skriker delar av arbetsmarknaden efter arbetskraft. Det råder brist på hotell- och restaurangpersonal, fritidspedagoger och lastbilsförare. Ekonomerna ryar om matchningsproblem. De finns säkert. Men framförallt torde det handla om problem med låga löner och usla villkor. För att våga skola om sig, måste man veta att utbildningen betalar sig och att schema och villkor är sådan så att det går att kombinera familjeliv med jobbliv.
På den svenska arbetsmarknaden verkar i dag företag som låter människor renovera, transportera, städa och servera till slavlöner. Slavlöner och villkor som innebär en betydligt sämre livskvalité. Ska man tro SCB så är det till och med statligt subventionerade slavlöner. Kommunalarbetaren avslöjade 2019 hur de RUT-jobb som “skapats” inte gått till flyktingar och nyanlända (som regeringen, Centerpartiet och Liberalerna motiverat höjningar av RUT med) utan till migrantarbetare från andra länder i Europa.
Diskussionen om arbetskraftsinvandring och vad den gör med arbetsmarknaden är inte ny. LO höjde ögonbryn och varningsfingrar redan i samband med EU:s utvidgning 2004. Nu nästan 20 år senare står det klart att oron var befogad. Inte Göran Perssons oro för “social turism”, men oron över arbetsgivare som inte vill teckna avtal, grova regelbrott och uteblivna löneutbetalningar har helt eller delvis besannats.
Det finns inga enkla lösningar här.
Samtidigt har debatten kantrat så pass åt den rasistiska och invandringskritiska hållet, att de moderater som för nästan 20 år sedan anklagade Göran Persson för rasism, nu vill “signalera” så hårda tag som möjligt. Därför är de nu beredda att omvärdera sina ståndpunkter om arbetskraftsinvandringen, trots att kapitalet tjänar multum på den. Dessutom vill man låta människor “kvalificera sig” till välfärdssystemen.
Det finns inga enkla lösningar här. Reglerna för arbetskraftsinvandring måste skärpas och fuskare bötfällas och åtalas. Men att helt strypa tillförseln av utländsk arbetskraft är inte aktuellt för något parti eller ens fackförbund i Sverige. Finns det andra vägar till mindre konkurrens på arbetsgivarnas villkor? Svar: Ja. Det gör det för den som inte tappat hoppet om den ekonomiska politiken. Lösningen stavas politik för full sysselsättning.
Det saknas inte jobb att utföra och det finns väldigt många människor som skulle kunna genomföra dem. Personal till en inhemsk turistnäring. Mer personal på skolgården, i socialtjänsten och på äldreboendet.
Vem ska egentligen vara rädd för arbetskraftsbrist? Inte är det vi.
anna.herdy@opulens.se
