POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om sjunkande födelsetal i Sverige. Han anser att våra politiker lagt sig på rygg med blottad strupe inför marknadskrafterna och ser där en viktig förklaring till att många inte vågar bli föräldrar.
Befolkningen i Sverige har blivit sämre på att skaffa sig barn. Förra året var födelsetalet 1,43 barn per kvinna. Det är den lägsta siffran sedan 1751 då mätningarna startade. Matematiken är enkel.
För att en befolkning ska bibehålla sin storlek över tid, utan hänsyn till in- och utvandring, krävs ett födelsetal på över 2,0. Är talet lägre får vi på sikt ett samhälle där allt färre yngre ska försörja och ta hand om allt fler äldre.
Siffran i Sverige har fallit drastiskt. År 2010 var den 2,0. Nu alltså 25 procent lägre. Befolkningen ökade dock förra året med 0,3 procent, vilket främst beror på att fler invandrade än utvandrade, överskottet var 30 000 människor.
Varför föds det så få barn?
Den stora frågan är varför det föds så få barn. Antalet förklaringar är många. Två profilerade krönikörer i Dagens Nyheter ser olika på frågan. Båda är kvinnor, båda har barn och förefaller ha det socioekonomiskt bra. Däremot skiljer nästan 20 år i ålder.
Åsa Beckmans mörka analys
Åsa Beckman, flitig litteraturkritiker, krönikör och biträdande kulturchef på tidningen är 61 år. Hennes bild är klar. Allt som händer är enbart hennes generations fel. Den har förstört världen och skapat ett samhälle och klimat som är så uselt att dagens unga vägrar att bli föräldrar. Det enda 60-talisterna kan göra är att be om ursäkt och göra allt för att stötta de stackars barnen.
Analysen är påtagligt mörk. I princip drar den en tagelskjorta och ångestfilt över en hel generation. Risken för en kollektiv depression i dessa årskullar synes överhängande. Den har förstört barnen och någon väg ut ur problemet verkar inte finnas.
Johanna Frändéns teori om ”mammanbrott”
Johanna Frändén, 43, skrev länge sport på Aftonbladet, men är nu allmän krönikör på DN, och hon har en annan syn på problemet. Måhända på grund av att hon tillhör en annan generation. Att hon sedan många år bor i Frankrike är nog en annan förklaring.
Hon lägger skulden på dagens nyblivna föräldrar. Mest på mammorna. Hon anser att svenska kvinnor är på väg mot ett ”mammanbrott”. Med det menar hon att många lägger för stora krav på sig. Att det gäller att till hundra procent alltid finnas till för barnen. Tiden för det som kan kallas aktivt föräldraskap – att leka med, stimulera och administrera barnens vardag – ökar dramatiskt i västvärlden. Och i Sverige.
Frändén anser att detta att vara förälder har blivit en helt ny sportgren med krav så stora att livet inte går ihop. Hennes kompisar i Sverige stressar hem för att hämta barnen från förskolan innan klockan tre – annars är man dålig förälder – för att sedan på kvällen jobba ikapp från hemmadatorn. I Frankrike, där födelsetalen också minskar men är högre än i Sverige, är det i princip förbjudet att hämta barnen före klockan fem.
Det märkliga är att svenska mammor blir sönderstressade trots vårt lands lagstiftning med unikt lång föräldraledighet och utvecklad barnomsorg. Frändén konstaterar att det som nu händer är ett nytt kvinnofängelse helt skapat av oss själva.
En annan förklaring till att få skaffar barn
Min förklaring, som pappa till två barn och morfar och farfar till fyra, är delvis en annan. Att det handlar om att våra politiker lagt sig på rygg med blottad strupe inför marknadskrafterna. Ett offer för den kapitulationen är familjelivet. Det sannolikt en viktig förklaring till förändringen i födelsetal de senaste 15 åren. För att våga bli förälder krävs att man har någonstans att bo och förmåga att försörja barnet.
Bostadspolitiken
Men inom kort kommer nog ordet bostadspolitik strykas ur våra ordlistor. För ingen använder det och ingen vet därför vad det innebar förr i tiden. Marknaden får sköta det där med bostäder helt själv och därmed handlar allt om avkastning på kapital. Därför har få unga råd att flytta hemifrån. De blir mammbo och pappbo istället för sambo.
Arbetsmarknaden
Det andra är arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland unga är rekordhög. Och att anställa unga på vettiga och trygga kontakt gillas inte av Marknaden. För dyrt och jobbigt. Därför blir antalet anställningsformer som liknar slavkontrakt allt vanligare. Folk blir ständiga vikarier som kallas in när de råkar behövas. Svarar man inte på samtalet inom 15 sekunder går jobbet till någon annan. Lönerna för unga blir därefter. Andra sugs in i gigekonomin, där de kallas egna företagare. Så att deras egentliga arbetsgivare slipper all typ av ansvar.
Alva Myrdals lösning
Den bästa lösningen på krisen kommer kanske varken från en Johanna eller en Åsa. Utan från en Alva. Alva Myrdal, 1902-1986. Hon var politiker och sociolog och skrev 1934 med sin man Gunnar boken ”Kris i befolkningsfrågan”, eftersom födelsetalen då också var låga.
Alva Myrdal förstod att folk måste ha bostäder och kunna försörja sig för att våga skaffa barn. Boken fick stort genomslag. Den fick fart på byggandet av bättre bostäder för barnfamiljer, bland annat så kallade barnrikehus med subventionerade hyror, samt barnbidrag, skapande av förskolor och fria skolluncher.
I dag behövs nog inte fler bidrag. Men däremot behöver vi fler vettiga jobb för unga. Och bostäder som de har råd att bo i.
På 1930-talet hade politiker fortfarande en betydande makt i samhället, allt hade nämligen inte överlåtits till marknadskrafterna. I dag skulle förslag likt Myrdals högst sannolikt skrattas ut av politiker och företagsledare. Detta eftersom sådana åtgärder minskar möjligheten för ytterligare skattesänkningar. Samt ställer krav på näringslivet.
Kära nån! Så kan vi väl inte ha det?
lars.thulin@opulens.se
