Trösterika tankar ‒ om döden

Krönikor.
DÖDEN. ”Fördelen med en sådan upptäckt är att man med stigande ålder skalar bort alltmer av det som man ser som oväsentligt i livet.” Lars Thulin berättar om hur han hanterar det för oss alla oundvikliga. Det enda säkra vi vet om livet är att det en gång tar slut. Samt att vi måste betala skatt.
“Carpe diem”. Foto: Pixabay.com

DÖDEN. ”Fördelen med en sådan upptäckt är att man med stigande ålder skalar bort alltmer av det som man ser som oväsentligt i livet.” Lars Thulin berättar om hur han hanterar det för oss alla oundvikliga, nämligen döden.

Det enda säkra vi vet om livet är att det en gång tar slut. Samt att vi måste betala skatt.

När man får förmånen att uppnå 70 års ålder, blir dessa sanningar mer påträngande. Kanske inte det där om skatten, det har alla vetat länge, så låt oss glömma det denna gång. Men livets slut blir mer uppenbart, en påtaglig realitet. Inte minst när man gång på gång påminns av det då släkt, vänner och bekanta drabbas av svår och obotlig sjukdom och att vissa av dem så småningom dör i dessa. Ibland i det som vi, lätt chockade, betecknar som i förtid.

Sorgen och saknaden vid dessa tillfällen slår svarta hål i ens tillvaro. Livets ändlighet, och ibland kanske också futtighet, blir synlig.

Ta tillvara möjligheterna

Det är lätt att misströsta, se sin kvarvarande tid på klotet som meningslös och bara en plågsam vandring mot det oundvikliga. Vilket nästan alltid följs av en smärtsam och lätt självplågande fråga: vad har jag gjort med det enda liv jag fått? Har jag tagit vara på mina möjligheter på rätt sätt? Har jag gjort skillnad för min omgivning på ett positivt vis? Och inte minst, kommer några sörja mig?

Det är den viktiga och fåfänga fråga man aldrig får svaret på. Mer konkret: hur bra var min begravning? Hur många kom till den?

Men det finns också kraft att hämta i dessa dystra funderingar som ofta invaderar skallen i den tunga period mellan att sänglampan släcks tills dess att det högre medvetandet också släcks genom att sömnen infinner sig. Det låter märkligt, men tankarna kan vara trösterika.

För mig är det så. Kanske för att min pappa dog vid 43 års ålder och min farfar bara blev 45. Dessa faktum har påverkat min syn på mitt eget liv och synen på tillvaron i allmänhet. Även om jag först sent i livet fattade hur mycket. Medvetandet om detta låg länge och skvalpade odefinierat i ett hörn av själen.

Se den återstående tiden som bonus

Men då jag själv fyllde 46 år tänkte jag triumferande: sug i er det, pappa och farfar! Jag har vunnit över er båda! Därefter bestämde jag mig för att se min återstående tid som något av en bonus. Inte något att slarva bort ansvarslöst, som en julgåva från en generös arbetsgivare. Utan snarare som en ständig insikt om att inget i livet är givet. Att man inte kan kräva något. Att det heller inte finns någonstans man kan klaga. I alla fall ingenstans där någon kommer att lyssna.

Fördelen med en sådan upptäckt är att man med stigande ålder skalar bort alltmer av det som man ser som oväsentligt i livet. Och koncentrerar sig på det andra. Vad det är blir självklart en personlig bedömning. För mig är det familj, verkliga vänner, litteratur, film, musik, resor. Samt löftet att aldrig mer dricka dålig öl från en misskött fatölsanläggning på en sunkig krog med happy-hour-priser.

Vad har då jag som svensk man, som blir 70 om någon månad, att vänta mig? Sanningen och måhända trösten finns som ofta i statistik.

Svenska män blir idag i genomsnitt 81 år, kvinnor blir 85. Det är en väsentlig ökning från 1970 då motsvarande siffror var 72 respektive 77. En seger för sjukvård, kunskap om hälsa samt ökad levnadsstandard.

Livslängden i internationellt perspektiv

Svenskar tror sig ofta vara bäst i världen på det mesta. Så är det inte med livslängd. Vi ligger i slutet på tio-i-topp-listan. Schweiz har de mest seglivade invånarna i världen. Där lever män och kvinnor drygt ett år längre. Vi blir slagna med ett par decimaler av Norge, förstås, men kanske mer förvånande av både Cypern och Italien. Kan det bero på den nyttiga medelhavskosten? Även i Singapore, som får betecknas som Asiens Schweiz, lever man längre än i Sverige.

Följaktligen har jag elva år kvar av mitt liv. Fast det är fel. Här ger statistiken verklig tröst. Livslängden ökar ju äldre man blir. Detta beror på att de som dör unga drar ned genomsnittet. Så den svenske man som 2019 var 65 år, beräknas få fira sin 85-årsdag innan det är dags att checka ut. Kvinnor får två år extra.

På ett par seklers sikt har livslängden ökat dramatiskt. På 1500-talet beräknas den ha varit cirka 35 år. Detta kan utläsas från studier av ben i gravar. I mitten av 1800-talet var den i Sverige 44 år för män och 47 år för kvinnor. Det vet vi säkert genom kyrkoböckerna. Denna dystert låga siffra betyder emellertid inte på att de flesta då dog knall och fall vid så unga år. Utan på att barnadödligheten var skrämmande hög. En död ettåring drar ned genomsnittet rejält.

Döden ‒ de vanligaste orsakerna

Varför dör vi? Det vill säga, vad kommer läkarna skriva i våra dödsattester?

Vanligaste är sjukdomar i cirkulations- och andningsorgan, främst hjärtproblem. De stod för 45 procent år 2022. Tumörer var dödsorsak i 26 procent av fallen. Därefter psykiska sjukdomar, främst ospecificerad demens med sju procent. Skillnaden mellan könen inte så stor i dessa främsta grupper.

Femte vanligaste är det som kallas yttre orsak. Det drabbar i 50 procent högre utsträckning män. Alltså olyckor, våld, självmord, självskadebeteende med mera. Två tredjedelar av självmorden begås av män. Det är farligt att vara man.

Saken är klar. Jag inriktar mig på att dö 85 år gammal då hjärtat inte vill vara med längre. Bra, då kan jag boka den där resan till norra Spanien i höst…

ANVÄND DENNA! LARS THULINlars.thulin@opulens.se
LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Hörby, Victoria Benedictsson

Hörby och jag

HÖRBY. ”Det är alltså hög tid att någon berättar för de som
0 0kr