FÖRUTSÄGBART. När sändningarna av Sommar inleddes 1959 var formatet enkelt. Nu är det mallat och optimerat och antalet värdar känns maximerat för mesta träffyta mot publiken, menar Nathan Hamelberg.
Nu drar Sommar i P1 igång igen. Jag minns programmet från när jag var liten, precis som sommarradioföljetongerna släppte det in världen in i stugan, husvagnen eller bilen eller var det nu var man var för stunden när sommarlovet slagit till.
Det var då, sedan dess har Sverige gått från två tv-kanaler till långt fler än vad som knappmenyerna på gamla tv-apparater kan härbärgera, från tre radiostationer till ett oändligt podcasts och livestreams, från ett upphöjt fåtal legendariska rikskändisar till att på Instagram och bloggar översköljas med information om vad varenda person som på något sätt utmärkt sig äter till lunch, tillbringar sin semester eller använder för produkter. Information om remarkabla människor har gått från någon sorts guldkant på tillvaron som gett perspektiv på livet till att bli en kombination av färdigtuggad barnmat och framgångsteologi.
Framgångsteologi just för att vartenda inslag, program och närvaro villkoras med att det ska vara en berättelse om framgång. Till och med motgång omnämns så; när det tas upp bildar det en fond som ska förstora vördnaden för den förutsägbara framgång som dramaturgiskt följer.
Under det senaste årtiondet sticker två sommarprat ut som avviker från mallen, trummisen Kristian Gidlund från Sugarplum Fairy var 2013 med och pratade trots att han var döende i magcancer och för en gångs skull bröts metaberättelsen om stigande framgång. Året därefter var Christian Falk med som värd för sommar postumt två dagar efter sin död den 24 juli.
Stöd Opulens - Prenumerera!
När sändningarna av Sommar inleddes 1959 var formatet enkelt: ett gäng återkommande personer fungerade som hallåor i ett löst och lätt anarkistiskt format. Nu är det mallat och optimerat och antalet värdar känns maximerat för mesta träffyta mot publiken. Bara det att jag sällan blir träffad. Till och med folk man beundrar och i någon mån känner är svåra att känna sig drabbad av – att läsa eller höra dem i andra sammanhang är i regel tyngre.
Förment ovanliga människor – framgångsrika människor – har blivit en så allgenomträngande norm att det är så totalt förväntat att berättelserna om någon lyckad tillblivelse går på räls, avbrotten för i sig gudabenådad musik så kalkylerad för mediankoncentrationsförmågan att det är som att lyssna på en maskin. Varför får man aldrig lyssna på en oavbruten monolog? Eller någon som väljer att bara spela musik som inte tycker det egna livet är så spännande? Eller ett pärlband fräckisar? Eller absurda anekdoter utan sensmoral? Eller att en värd håller ett samtal tillsammans med någon den håller av?
Vi lever i en tid då möjligheterna med medier är större än någonsin i historien, till och med ojämförligt mycket större än för tre årtionden sedan, och ändå är formaten kalibrerade till fullständig förutsägbarhet. Etiketterna på de som deltar är ett pärlband av karriärer – entreprenör, regissör, VD, krögare, före detta partiledare, konstnär och så vidare. Missförstå mig inte, det finns och har alltid funnits personer som tycks väldigt intressanta bland de som bjuds in att vara värdar. Men det är som att bilden av vad som är av intresse enbart är framgång. Att människor som klättrat i hierarkier är subjekt som lyckats i vad de föresatt sig medan människor som inte gjort det är kvar och därmed ointressanta.
Men tänk om liven för de som blev kvar är de mest intressanta? Om de kan säga oss mer? Då kanske sommaren skulle bli längre, underligare och mer oförutsägbar.
nathan.hamelberg@opulens.se
