Sanningen ligger nästan aldrig mittemellan

Krönikor.
Lögn eller sanning? (Montage: Opulens)

RELATIVISM. ”I alternativa medier beskrivs ofta den sanning som det bestående samhället och mainstream media hävdar som helt skild från de alternativas uppfattning om sanningen.” Lars Thulin är kritisk mot allsköns desinformation som sprids idag.

”Nåja. Sanningen ligger väl någonstans i mitten som vanligt.”

Förmodligen har ni hört, eller sagt, detta och dessutom allt oftare senaste decenniet. Det beror på en medveten strategi från de desinformatörer som finns överallt i samhället. Och de ökar under kriser och debatter om dessa. Men sanningen – om det finns en tydlig sådan – ligger sällan mittemellan två ståndpunkter. Därför att sanningar inte är relativa, vilket de skulle vara om de kan flyttas lite hur som helst efter en linjär skala.

I naturvetenskap finns absoluta sanningar. Att en sten som släpps i fria luften faller till marken ifrågasätts inte. Om sanningen låg mittemellan skulle stenen stanna halvvägs på väg mot golvet.

Men i samhällsfrågor tillämpas ofta principen ”båda sidor har säkert rätt på sitt sätt”. Då blir sanningen lätt medelvärdet. I alternativa medier beskrivs ofta den sanning som det bestående samhället och MSM (mainstream media) hävdar, som helt skild från de alternativas uppfattning om sanningen. Skillnaden kan vara himmelsvid.

Föreställ er att det finns en absolut politisk sanning (sådana existerar inte – men låt oss låtsas denna gång). Den får värdet noll på en skala. Alternativa media hävdar att sanningen ligger på 100. Medelvärdet är 50. Är sanningen där? Nej. Men det är den sanning som desinformatörer egentligen saluför. Då har de lyckats flytta sanningen till läge 50.

Går det till så här? Jag hävdar att svaret är ja.

För även om den alternativa sanningen verkar märklig så stöds den av det urgamla ordspråket ”ingen rök utan eld”. Så därför ligger nog sanningen, just det, någonstans mittemellan, tänker många. Därmed har sanningen blivit relativ och diskussionen i frågan kan föras på en spelplan långt från den ”sanna” sanningen. Den som har punkten noll. Desinformatörens mål är därmed uppnått. Donald Trumps stab var mästare på detta.

Nu hävdar allt fler att medier som kallar sig opartiska måste ge alla synpunkter samma utrymme, oavsett dess trovärdighet. Annars tillämpas censur. Ett helsidesreportage om en jorden-runt-resa, måste då per definition åtföljas av en helsida som argumenterar för att jorden är platt.

Varför sprida så skrattretande lögner?

Ett annan variant är kaosmetoden. Den tillämpas ofta. Tydligt var det när Ryssland helt förnekade skuld i nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet MH-17 över Ukraina 17 juni 2014. Bevisen hopade sig till rysk nackdel. Då lade Ryssland in ett veto mot en undersökning i FN:s regi. Sedan blandades ryskt officiellt förnekande av fakta med vansinniga historier från olika källor. Värsta var den att officiella antalet dödsoffer, 298, var fel. För planet hade haft lik fastsatta i stolarna. De var alltså redan döda.

Varför sprida så skrattretande lögner? Det är mycket medvetet. För följden av metoden blir självklart misstro mot uppgiften. Men även mot ALLA andra uppgifter om nedskjutningen och om skulden till den. Desinformatörer vill höra kommentaren: ”Man vet inte vad man ska tro, det ena är vansinnigare än det andra.” Därmed förlorar frågan seriositet och ingen bryr sig. Ingen skuldbeläggs. Desinformatörens mål uppnått.

Tredje metoden är whataboutism. De innebär att angrepp på en sida i en konflikt blixtsnabbt bemöts av att den andra sidan minsann också gjort fel någon annan gång och någon annanstans. Logiska kullerbyttan är att andra sidans missgrepp inte har ett dugg med den ursprungliga diskussionen att göra. Samt att ett fel inte rättas till för att ett nytt begås. Vidare, alla har ansvar för sina handlingar oavsett vad någon annan gör.

Whataboutismen har tre syften. Det första är att skapa förvirring. Det andra är att bara diskutera motståndarsidan, så att man slipper fler pinsamma frågor om den egna. Det tredje är att införa ”alla-är lika-goda-kålsupare”-teorin. Därmed kan diskussionen avslutas och ingen får skuld för något. Desinformatörens mål uppnått.

Varför har det blivit så här?

Jag hävdar att svaret stavas internet. På den gamla, inte alltid goda, tiden krävdes tillgång till en tryckpress, radio- eller tv-station för att sprida nyheter och åsikter. Dyrt och krångligt. Nätet revolutionerade allt. Med ett Twitter- eller Facebook-konto kan vem som helst till nästan ingen kostnad nå hela klotet. Med vad som helst. Alla kan bli publicister med en potentiell publik på flera miljarder.

Detta låter demokratiskt, en oerhörd mångfald. Det stämmer till en del. Men det blev också en enfald. För när MSM i princip hade monopol sköttes nyhetsvärdering och kontroll av sanningar av professionella redaktörer. De hade resurser att kontrollera uppgifter och tog sig tid att tänka efter. De hade ett uppdrag från ägare att behålla en stor publik och därmed annonsörer och/eller skattepengar. Ett sådant mediums enda verkliga post på tillgångssidan är förtroendet från allmänheten.

Detta driver BBC, New York Times, Dagens Nyheter med flera. Inte en trollfabrik i en diktatur. Eller RT, Russia Today. De har uppdragsgivare och ägare med andra agendor. Men trollfabriker och tvivelaktiga media gillas nu av vissa svenskar. Mer än någonsin.

LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Leve cyklismen!

TEKNIKHISTORIA. Idag inträffar den internationella cykeldagen, ett skäl att ägna en extra
0 0kr