OMTVISTAD EXPERTIS. “SD har av uppenbara skäl inte så mycket emot att backa en akademiker som anklagas för islamofobi.” Myra Åhbeck Öhrman skriver om det kanske till en början lite oväntade i att Sverigedemokraterna nu drar en lans för akademisk frihet i allmänhet och terrorforskaren Magnus Ranstorp i synnerhet.
“Sossar hjälper islamister genom att tysta terrorforskaren Magnus Ranstorp”, står skrivet i vita bokstäver över en svartvit bild på en skrikande man. Hans ögon är ilsket uppspärrade, och av någon anledning är han barbröstad. “Världen är byggd på forskning, därför allvarligt när forskare tystas”. Det här kan tyckas vara ett spännande nytt grepp från Sverigedemokraternas propagandamaskin. Att bry sig om forskare? Vilken grej.
Tittar man på deras uttalade föregångsland Ungern, har Viktor Orbáns parti, Fidesz, ägnat de senaste åren åt att på olika sätt begränsa akademiska frihet och tysta akademiker genom att med hjälp av lagstiftning diktera vad de får forska på. Genusvetenskap är ett av de ämnen de förbjudit helt på universiteten.
Något utbildningsutskottets sverigedemokrater också uttryckt en vilja att testa vattnet med. “Som en klar markering mot den allt mer inflytelserika genusideologin inom den akademiska världen drar vi in anslaget till sekretariatet för genusstudier. Summan må vara blygsam, men någon måste ändå sätta ned foten och markera i denna fråga”, skrev de i en debattartikel.
Tror man att det stannar vid genusflum för högerpopulisterna ska man nog tänka igen. I det land som SD:s ledning önskar att Sverige kunde vara mer likt, har det inte stannat där. I slutet av förra året sålde man ut Budapests teaterhögskola till en stiftelse av Orbán-lojalister och bytte ut hela ledningen i ett försök att kontrollera så stora delar av akademin som möjligt. Fidesz har lyft bort självbestämmandet från akademin genom att bland annat se till att deras politiska företrädare har makt över vilken forskning som finansieras. Eller, som SD sammanfattar det på sin egen hemsida: “forskningen ska i huvudsak vara fri från politisk styrning, MEN… vi vill ställa krav på vad som anses vetenskapligt”.
Så varför tar partiet strid för Ranstorp? Jo, förstår ni…
För det första tar de alla chanser de får att påstå att Socialdemokraterna samverkar med islamister, för att misstänkliggöra sin värsta konkurrent. För det andra gör de bara precis vad de sysslat med mer och mer på sistone – ta de argument som använts emot dem med viss framgång, och kasta tillbaka dem.
Det är en lång och snårig historia.
Vill du få folk att sluta prata om ditt partis oräkneliga nazistskandaler? Börja skrika osammanhängande om de andra partiernas kopplingar till islamister, kommunister och pedofiler. Har ditt parti fått kritik för sin del i att driva på den växande hotbilden mot akademin, främst inom forskning som rör rasism, genus och klimatet? Påstå att det egentligen är S som hotar forskare och ni som värnar om dem, trots att underlaget för att påstå det är försvinnande litet.
För det tredje har SD av uppenbara skäl inte så mycket emot att backa en akademiker som anklagas för islamofobi. Kan de låtsas att kritiken mot Ranstorp är jämförbar med den kritik de får, ger de sig själva legitimitet.
Så vad är det som faktiskt har hänt här? Det är en lång och snårig historia. I korta drag verkar det handla om att Ranstorp mer och mer gått över från att syssla med terrorforskning, till att bli en omtvistad expertröst om islam i opinionen. På grund av påståenden om studieförbundet Ibn Rushds kopplingar till Muslimska Brödraskapet, som var en del av beslutet att dra in deras statliga bidrag, hamnade han i klinch med Folkbildningsrådet.
Det verkar ha provocerat fram en debattartikel där han och andra påstod, baserat på hörsägen, att 60-70 procent av studieförbundsverksamheten vilar på fusk. Något både ABF och riksdagssossen Linus Sköld tillbakavisade. Den senare påpekade i sin ganska syrliga replik att Ranstorp inte är expert på något av de ämnen han pratar om, och borde (min fria tolkning) sitta ner i båten.
Liknande kritik kom senare från Mattias Irving, som är en del av “Socialdemokrater för tro och solidaritet”. Irving anklagade dessutom Ranstorp för att vara drivande i att piska upp rädsla för muslimer i samhället, och gick så långt att han kallade det ett hot mot demokratin. Men hur blev detta krigande på debattsidor, som på det stora hela är precis vad man förväntar sig av just debattsidor, ett hot mot akademisk frihet?
Jo, Magnus Ranstorp gick ut på Facebook och kopplade det hela till den hotbild han utsätts för som ansedd forskare som fördjupat sig i islamistisk extremism. Han nämner specifikt Irving och Anna Ardin från Tro och solidaritet, som makthavare som koordinerar drev tillsammans med Ibn Rushd.
Att han har en hotbild mot sig som terrorforskare ifrågasätter jag inte en sekund. Däremot har jag svårt att tro två kristna socialdemokratiska hobbypolitiker som kritiserar hans fristående opinionsbildning skulle vara det största hotet mot hans akademiska frihet.
Som expert på politisk radikalisering tycker jag dessutom att han borde ha varit införstådd med precis vad som skulle hända när han valde att peka ut individer som inblandade i någon sorts deep state-konspiration för att tysta forskare som vill slåss mot islamisterna.
Är Ranstorp en duktig forskare, i sitt faktiska område? Jag har inte tillräcklig kunskap för att avgöra det. Jag har själv uppmärksammat och pratat om hur vissa muslimska föreningar haft svårigheter med att ta avstånd från radikala element, så delar av det han påstår känns rimligt. Jag har dessutom i grunden svårt för politiska, religiösa föreningar i stort – även Tro och solidaritet – och är därför mer benägen att försvara alla som kritiserar dem.
Det känns som en brist på ödmjukhet.
Men jag har också svårt för oärliga narrativ, och Ranstorps retorik runt den här konflikten specifikt, de källor och övergripande resonemang han presenterar, är alla milt uttryckt svajiga. Att påstå att det här skulle vara en attack mot hans forskning – inte mot en debattartikel om ett ämne han inte forskar i, eller hans mediala uttalanden om andra ämnen han inte forskar i – är just oärligt.
När Agnes Wold fick kritik av Livsmedelsverket för att hennes bok om föräldraskap uppgav att gravida kan dricka vin, var det inte en attack på hennes professur i klinisk bakteriologi eller akademin i stort. Samma gäller Ranstorp.
Han verkar inte förstå eller acceptera att sekunden han lämnar forskningsrummet och börjar opinionsbilda, öppnar han upp för ifrågasättanden från omvärlden. Det känns som en brist på både ödmjukhet inför sin egen position som ansedd forskare, och respekt för andras kompetensområden.
Ska vi ta något positivt ur den här soppan är det kanske att vi måste lyckas rätt bra med att skydda våra akademiker, till och med i så kontroversiella ämnen som terrorforskning. Jag vet inte vilka andra slutsatser man kan dra av att två hobbypolitiker och en handfull debattartiklar kan få dem att känna sig så här utsatta.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
