Presidenten som sattes på piedestal

Krönikor.
Collage: C Altgård / Opulens.

FRANKRIKE. “Det är fullt förståeligt att Macron känner sig hotad och påhoppad efter vågen av kritik världen över. Men det är skillnad på Erdoğans hatiska personangrepp och att diskutera riskerna med en strikt sekularism”, skriver Lisa Gummesson.

När Emmanuel Macron valdes till president 2017 var han symbolen för det fira, liberala samhället som skulle stå upp mot den tilltagande populismen i landet och världen. Tre år senare är han en president som på grund av svåra kriser knappast hållit sitt ord om frihet.

Han är presidenten som stått upp mot gula västarnas protester genom extremt polisvåld, tårgas och gummikulor, vilket ledde till flera döda och många sårade. Han är presidenten som hanterat coronakrisen genom hårda och stränga nedstängningar både under våren och nu i höst, alltid med hot om böter vid regelbrott. Han är presidenten som i kölvattnet av de fruktansvärda terrorattentaten 2015 inskränkt människors fri- och rättigheter med permanenta undantagstillstånd.

Macron må vara den liberala politikens helgonfigur. Men teorin klingar dåligt med praktiken. När hans egen så kära yttrandefrihet gestaltar sig i kritik mot honom själv blir det än svårare.

I och med nya terrorattentat i landet har en hätsk internationell debatt blossat upp den senaste tiden. Den franska sekularismen och terrorstrategierna står i centrum. Turkiets föga demokratiska president Erdoğan kritiserade presidenten för islamofobi. Han utgår från Charlie Hebdos karikatyrbilder som efter internets intåg inte bara nås av humortidningens smala läsekrets men även terrorister som hetsar upp sig över blasfemi och tycker att de därmed har rätt att döda.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet sex dagar i veckan eller på måndagar.
Anmäl dig

Stora delar av den muslimska världen uppmanar till bojkott av franska produkter och Macron valde nyligen att förklara sig i nyhetskanalen Al Jazeera. Han understryker här att den franska sekularismen är komplicerad och att den leder till många missförstånd. Jo, att religionen inte under några omständigheter får manifesteras i det offentliga rummet kan tyckas fanatiskt i länder där sekularism har föga historisk förankring.

Men det är inte bara Erdoğans röst som höjts. Även i den anglosaxiska världen har den franska sekularismen och Macrons strategi att aldrig ge efter för yttrandefriheten kritiserats. Kanadas president Justin Trudeau menar apropå karikatyrerna att man måste agera med respekt inför andra, inte såra någon. Förvisso. Men det är skillnad att i religionskritik vända sig mot ismer och att hetsa mot enskilda personer. Hur som helst skriver flera anglosaxiska tidningar under på liknande propåer och Macron valde i veckan att svara i Financial Times att han är besviken på att denna seriösa tidning blandar ihop korten.

Det är fullt förståeligt att Macron känner sig hotad och påhoppad efter vågen av kritik världen över. Men det är skillnad på Erdoğans hatiska personangrepp och att diskutera riskerna med en strikt sekularism. 2016 skrev jag själv en artikel om hur den franska sekularismen blir en täckmantel för rasism. Det var i kölvattnet av förbudet av att bära burkini på stranden. Världen bombarderades av bilder av franska poliser som bad muslimska kvinnor att klä av sig. Sådant här måste man kunna prata om. Särskilt i ett land som Frankrike.

Pressfrihet och religionskritik är kärnan i den franska republiken.

Pressfrihet och religionskritik är kärnan i den franska republiken. Det vill säga, kritik är kärnan. Att Emmanuel Macron inte verkar tåla att hans eget agerande eller den franska sekularismen tas upp till diskussion är lika uppseendeväckande som motsägelsefullt. Å andra sidan är han presidenten som redan från start nitiskt styrt bilden av sig själv.

Hans presidentskap bygger på att han hade hela den liberala pressen i ryggen. Han är presidenten som sattes på en piedestal, kallades Jupiter och det liberala samhällets räddare. Han är presidenten som majestätiskt tågade ensam under flera minuters högtidlig marsch på Louvrens innegård när han blev vald. Han är presidenten som ofta börjar sina uttalanden i stil med ”jag har bestämt att …” (nu senast när han utannonserade nya nedstängningar). Han är presidenten som när han var ung akademiker menade att medias insyn hämmar det politiska arbetet (läs hans artikel i Revue Esprit, mars/april 2011). Han är presidenten som strax efter att han valts meddelade att Elyséepalatset själva skulle välja vilka journalister som ska följa presidentens olika uppdrag på nära håll. Ett föga demokratiskt förslag som självklart möttes av vilda protester.

Inte konstigt att Macron går bananas när anglosaxiska tidningar ifrågasätter hur fritt Frankrike egentligen är. Kan ju inte vara något annat än fake news.

LISA GUMMESSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr