Problematisk postum popularitet

POLITIK. Lars Thulin skriver om hur koranbrännaren Momika gick från att nästan ha betraktats som en folkfiende till att förlänas status som frihetshjälte. Veckans krönika handlar om postum popularitet.

En person är väl aldrig så populär som när hen nyss har avlidit. Det är en god gammal sanning. Möjligtvis ursprungligen formulerad utifrån det faktum att skivförsäljningen brukade öka radikalt för artister som nyss dött. Det där fenomenet med ökad popularitet kan överföras till icke-kändisar. Hur positiva och fria från kritik är väl inte minnestalen på begravningar? Så gott som alla som lämnat jämmerdalen tycks ha varit helgon under sin vandring på jorden av minnesorden att döma.

Det är begripligt. Och i viss mån lagstadgat. Brottsbalkens femte kapitel, paragraf 4 och 5, slår fast att det är lika fult att tala illa om en död som en levande. Ofta bedöms det som värre, då en död person omöjligtvis kan försvara sig samt att förtalet ”kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne”.

Populariteten som död

Konstiga saker har ibland sagts som följd av populariteten som död. Väl känt är VPK-ledaren CH Hermanssons reservationslösa hyllning av Sovjetledaren Josef Stalin vid dennes begravning 1953.  Massmördaren Stalin med miljontals landsmäns liv på sitt samvete utmålades av den svenska kommunistledaren som ”en gigant i den mänskliga utvecklingens historia”. Till Hermanssons försvar ska sägas att han efteråt erkände att han skämdes för sina ord. Främst skyllde han på okunskap vid den aktuella tidpunkten.

Salwan Momika, en frihetshjälte?

Varför tar jag upp detta? Frågan blev i högsta grad aktuell då mordet på koranbrännaren Salwan Momika, behandlades av det så kallade kommentariatet i våra dagstidningar. Från att nästan ha betraktats som en folkfiende till Sverige tangerade Momika status som frihetshjälte i stil med författaren Salman Rushdie, Lars Vilks och de mördade journalisterna på satirtidningen Charlie Hebdo. Aftonbladets krönikör Åsa Linderborg var tydlig med att Salwan Momika ska jämföras med författaren Salman Rushdie. Man får vara tacksam för att hon inte nämnde Martin Luther King och Mahatma Gandhi i samma mening.

När Momika härjade som värst, skapade avsky mot Sverige i muslimska världen och försenade vår Nato-process, ifrågasatte många priset för vår åsiktsfrihet. Nu verkar han vara en slags symbol, garant och även martyr för denna grundläggande rättighet. En som dock, precis som alla rättigheter, kommer med ett stort mått av ansvar. Eftersom rättigheter kan kidnappas för egna syften och gravt missbrukas.

Den postuma populariteten

Varför detta totala lappkast? Jo, sanningen jag inledde med: Ingen är så populär som när hen nyss dött. Låt oss kika på frågan utan att snubbla i närheten av det som är straffbelagt enligt Brottsbalken.

Det första man kan konstatera är att i den allmänna debatten, och rörande åsiktsfrihet, ges konsten en särställning och rätt att ta ut svängarna. Rushdie, Vilks och tidningen Charlie Hebdo sysslade i olika bemärkelser med konstnärlig verksamhet. Att linda in en bok i bacon och att sedan, medan man blossar på en cigarr, sätta eld på hela härligheten är svårt att beteckna som konst.

Det andra är att yttrandefriheten inte är oinskränkt utan belagd med en rad begränsningar. Att vifta med hakkors-flaggor, hylla Hitler och då elda upp Tanakh skulle aldrig tillåtas, ens hyllas. Just paragrafen om förtal av död är också en tydlig begränsning av yttrandefriheten. Man får inte heller förtala levande. Det fick vår vice statsminister Ebba Busch bittert och dyrt erfara.

Yttrandefrihetens gränser

Frågan om gränsen för yttrandefriheten är en av de svåraste juridiska avvägningarna eftersom den grundlagen krockar med en massa andra lagar. Inte bara förtalslagen utan även långtgående skydd av den personliga integriteten. För om yttrandefriheten var total skulle jag få lägga ut min grannes hela sjukdomshistoria på nätet. Jag får inte heller offentliggöra säkerhetspolisens alla dokument och inte försvarsmaktens. I dessa fall trumfar andra lagar yttrandefriheten.

Det märkliga är att hets mot religion är tillåtet. Att smäda och kritisera en viss gudstro är helt okej. Men att på samma sätt smäda och håna utövarna av den tron – det är en helt annan sak i juridiskt avseende. Då är det i stället fråga om hets mot folkgrupp och det är i högsta grad olagligt.  Men skillnaderna på hets mot religion och hets mot dess utövare kan av omvärlden uppfattas som hårfin. Och irrelevant, då effekterna kan bli de samma oavsett vilken form av hets det handlar om.

Postuma hyllningar är riskfria

Detta verkar överspelat när någon dör det som kan kallas för en martyrdöd. Då är det också ofarligt att hylla personen. Främst kanske för att hen då inte i framtiden kan hitta på något värre, något vi inte står ut med. Som ett terrordåd typ Drottninggatan. Eller massakern i Örebro. Ingen vill bli anklagad för att någonsin stått på en sådan missdådares sida. Är personen död kan det inte hända.

Betyder det att jag anser att Momika får skylla sig själv? Att allt var hans eget fel? Absolut inte. Ingen person förtjänar att mördas, inte ens att utsättas för ett brott. Där är såväl vår rättsuppfattning som vår lagbok glasklar. Men samtidigt kan inte det faktum att en person blir mördad innebära någon form av amnesti för vad vederbörande gjort i livet.

Nåväl, historien brukar jämna ut och slipa av kanter. På avstånd, känslomässigt och tidsmässigt, suddas detaljer ut och vi ser en helhet. Om ett par år kommer nog ingen seriös skribent jämföra Salman Rushdie och Salwan Momika i en text som handlar om konstnärlig frihet.