Mat och makt i pandemins Italien

Krönikor
Staden Alberobello. (Foto: Andreas Eriksson.)

RESEREPORTAGE. Den globala recessionen i kölvattnet av Coronapandemin hotar exporten av italiensk mat. Samtidigt har nästan hela turistnäringen i Italien försatts i viloläge. Och överallt kapitaliserar maffian på pandemins ekonomiska konsekvenser. Andreas Eriksson har tagit sig till södra Italien för att ta reda på vad som händer med matindustrin i denna stora gastronomiska nation.

 

Jag bestämmer mig för att ta på mig munskyddet, packa väskorna och flyga till Rom mitt i brinnande pandemi och ekonomisk recession.

Här härjade den antonianska pesten för knappt 2000 år sen. Troligtvis var den en fruktansvärd period att genomleva, precis som dagens coronapandemi. Skillnaden är förstås att vi idag har vetenskapen och den moderna medicinen. Men de antika romerska samhällena som drabbades av pesten lyckades återuppbygga sig själva bra. Så bra att det romerska samhället under den antonianska pesten skildrades som den bästa tidsålder man kunde leva under, i Edward Gibbons mastodontskildring av romarriket, i slutet av 1780-talet.

Den regionalism som präglat Italien sen nationens grundande 1861 gör sig lätt till känna. Men denna gång är det södern som klarat sig bättre, sett till antalet smittade. Ekonomiskt verkar de som alltid drabbas värst.

När jag sätter mig i en taxi på väg in till Rom från flygplatsen berättar jag om mina resplaner på en salig blandning av engelska, spanska och italienska. Rom, Neapel och sen vidare söderut. Taxichauffören bekräftar att de regionala stridigheterna fortsätter trots pandemin.

– Napoli är en fantastisk stad, men jag klarar inte av de förbannade napolitanarna, säger hon och tänder en cigarett som kikar ut under munskyddet.

Den romerska vargen vaknar till liv

I lokaler som restauranger och snabbköp är munskydd obligatoriskt. Ändå finns det en känsla av att italienarna inte har fattat någonting. På flera krogar jag besöker har man stängt av vattnet i handfaten och ersatt det med handsprit. Ändå pekar allt på att en ordentlig handtvätt är bättre. På tågen är munskydd också obligatoriskt, och processen för att komma ombord på ett tåg är som hämtat ur en fascistisk dystopi. Men väl ombord är trängsel uppenbarligen inget problem.

Ett öde Rom vid Colosseum. (Foto: Andreas Eriksson.)

Emellertid är det märkligt att se en stad som Rom utan turister. Juni och juli brukar kallas för il rientro berättar en bekant jag träffar. The rentry, som översättningen blir på engelska, är en tidsperiod då det italienska samhället vaknar till liv. Sommaren är när Italien är som bäst. Men nu är känslan en annan. Restauranger, kaféer och barer som annars är fullpackade präglas idag av en annan, mer avslappnad stämning.

– Kunderna som kommer ut är mer avslappnade, säger Gianpaolo Spinelli, ansvarig för det historiskt kända Caffé Dante Bistrot i Verona, i en intervju med Wall Street Journal. De öppnade sent i maj och sen dess serverar Spinelli och hans personal mat efter en reducerad meny. Bara hälften av de vanligtvis tjugo anställda arbetar i dagsläget. Spinelli berättar att han första veckan de öppnade sålde slut på Bollinger och Dom Perignon, drycker som italienarna vanligtvis inte konsumerar hemma. Men situationen är inte så ljus för alla.

Ägaren konstaterar att han stängt baren två gånger under sitt liv. Dagen då han gifte sig, och under pandemin i mars.

Enligt restaurangernas branschorganisation i Italien, La FIPE, har 95 procent av alla restauranger öppnat upp igen men de omsätter bara hälften av vad de vanligtvis skulle göra. Främst beror det på bristen på turister. 62 miljoner turister kommer årligen till Italien, enligt FN. Och turismen står för 13 procent av Italiens BNP. Men nu blir mycket inställt. Italiens stora vinmässa, Vinitaly, som skulle hållits i Verona i april har flyttats fram till nästa år. Den legendariska vinbaren Antica Bottega del Vino hade bara stängt en gång innan i historien – under andra världskriget.

Den lilla mikrobryggeribaren Ma che siete venuti a fa har funnits i de bohemiska arbetarkvarteren Trastevere i Rom sen 1990-talet. Den lummiga stadsdelen brukar vara packad av amerikanska turister och romerska hipsters. Nu är stadspulsen något segare, men utanför baren trängs lokala fotbollsfans och ölälskare.

Ägaren konstaterar att han stängt baren två gånger under sitt liv. Dagen då han gifte sig, och under pandemin i mars. Efter att ha stängt i ungefär en månad slog de upp dörrarna igen i maj. Den trånga lokalen som annars brukar vara proppfull av craft beer-fantaster och Laziofans (fastän bartendern är romanista, och skrattar gott när jag säger att min brorson är döpt efter Totti) är tom. Istället står folk utanför och dricker sin öl, något som aldrig skulle accepterats i Sverige.

Tibern i Rom. (Foto: Andreas Eriksson.)

Där träffar jag Kim Golding, en gammal vän från Massachusetts. Kim är tredje generationens italienare, med förfäder från Abruzzo. För några år sen flyttade hon till Rom, träffade sin man Diego, övergav sin bakgrund i Demokraternas politiska liv och utbildade sig till gastronom. I flera år har hon anordnat guidade turer i Rom och jag har aldrig träffat någon som kan romersk mat så bra. På grund av pandemin blev hon arbetslös, för första gången någonsin.

– Det är tufft, men vi anpassar oss, säger hon och pekar på människorna utanför baren som dricker, skrattar och kollar på fotboll, utomhus och med avstånd.

Det hela får mig att tänka på l’arte di arrangiarsi, den italienska konsten att kunna hanka sig fram, att få saker att gå ihop även om det inte finns något hopp. Ur den har så mycket gott kommit, som vi idag beundrar och betraktar som lyx. Den italienska maten som idag blivit känd, cucina povera, fattigmansmaten, växte ur detta koncept – att kunna förvandla enklare ingredienser till fantastiska måltider.

I Gragnano digitaliseras pastaproduktionen

Från Rom reser jag söderut, till Neapel och därifrån tar jag pendeltåget ner mot Sorrentohalvön. Några mil från orter som Sorrento och Positano ligger Castellammare di Stabia, en rätt okänd liten stad som mest är känd för att Al Capones pappa föddes här. Här hyr jag ett litet hus uppe på bergskanten, med en enastående utsikt över Vesuvius, Capri och Neapelbukten som är svår att överträffa. Några kilometer uppe på Monte Faito-massivet ligger byn Gragnano. Här har pasta tillverkats på traditionellt vis, med särskilt mjöl och med bronsvalsar, i mer än hundra år.

Pastificio di Martino är ett av de största pastatillverkande företagen här. Men trots deras hantverksmässiga tillverkningsmetoder har de alltid varit i framkant när det gäller teknik. Redan före pandemin var de först med att omedelbart införa ett system för total spårbarhet i produktionskedjan, och startade bloggar före många andra bolag i branschen. För Pastificio har pandemin bara snabbat på utvecklingen av digitala hjälpmedel. Nu arrangerar man matlagningsprogram, konferenser och möten med hjälp av olika digitala verktyg. Det är smidigare, eftersom flera kontor ligger på andra sidan jorden, bland annat i New York.

Tillverkningen har inte stannat av. Tvärtom går den på högvarv. För under pandemin var pasta en av de mest eftertraktade produkterna för matlagning hemma.

– Vi exporterar 95 procent av vår produktion och är vana att röra på oss och resa. Därför beslutade vi att överföra hela vårt interna informationssystem till molnet, förklarar Giuseppe Di Martino, vd för familjeföretaget, i en intervju.

Tysktalande italienskor klipper av mig byxorna i Pompei

Jag reser vidare söderut till Sorrento. Eftersom alla i södra Italien talar så urbota dålig engelska är det lokala vattenhålet för oss engelsktalande en liten irländsk pub som mest serverar vin och italiensk öl. Där träffar jag en amerikansk poet som åker runt på sin Harley Davidson och läser dikter, ett gäng soldater från armébasen i Vicenza och två tjejer från Trentino-Alto Adige, närmare bestämt Sydtyrolen. Regionen som ligger på gränsen till Österrike.

Vi tar oss till den lilla staden Pompei och därifrån vidare till Vesuvius som vi ska bestiga. Vana vandrare som de är har de med sig riktig utrustning. Jag dyker upp i långbyxor, piké och seglarskor. Efter att ha blivit övertygad om att klippa av mina byxor till shorts så lånar vi en sax från den lokala kiosken. Snart är hela byn en del av mina byxors transformation och varenda bybo vill hjälpa till.

– Du kommer få jobb på Armani, skriker en gubbe till tjejen som klipper av mina byxor, skrattande bakom sitt munskydd.

Tjejerna är i min ålder och jobbar som engelsklärare. De tillhör den tysktalande minoriteten i Italien och mycket av deras kulturella attribut påminner mer om något från Österrike än det vi svenskar känner till som Italien. De talar tyska med österrikisk brytning även om de flesta är tvåspråkiga, de är vana öldrickare och äter knödelliknande dumplings och äppelstrudel. Det väcker intressanta frågor om den nord- och sydkonflikt som präglat Italien så länge.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på lördagar.
Prenumerera

I kölvattnet av Coronakrisen har arbetslösheten i Italien ökat. Redan innan pandemin var arbetslösheten på 20 procent i de fem södra regionerna i landet. Nu riskerar cirka 27 procent av italienarna att hamna i fattigdom, enligt vissa beräkningar. I södern där olika maffiaorganisationer har ett starkt grepp om befolkningen i den starka statens frånvaro har dessa kapitaliserat på krisen.

Marcello är en restaurangägare i Palermo som var tvungen att stänga i mars. Han såg som det som sin enda utväg att sälja krogen till maffian, istället för att vänta på statliga lån som han skulle ha svårt att betala tillbaka.

– Jag känner mig helt misslyckad. Jag har alltid fördömt maffian, och nu kommer jag förråda allt jag någonsin trott på, sa han i intervju med BBC i maj i år.

Tillvägagångssättet verkar vara en del i maffians nya strategi. De köper upp restauranger som är på väg att gå i konkurs, tvättar pengarna och lånar sedan ut dem till familjer i nöd. Men deras lån handlar inte om välgörenhet. All hjälp är en form av klientilism av tjänster som kommer med krav på gentjänster och betalningar med höga räntor. Gåvor blir grogrunden för ytterligare rekrytering. Redan i april bedömdes 65 procent av Italiens små och medelstora företag vara i riskzonen för konkurs.

I maj kunde man se maffiabossen Giuseppe Cusimano dela ut mat i ett av Palermos fattigaste kvarter.

– I gengäld kräver maffian tjänster, det kan handla om att gömma vapen eller en förrymd fånge, att anställa en kusin eller att sälja maffiafamiljens mozzarella istället för en konkurrents, säger Fabrice Rizzoli, en expert på maffian som skrivit böcker om Italiens organiserade brottslighet, i en intervju.

Maffian fortsatte att tjäna pengar även under nedstängningen och har mycket pengar investerade. Handeln av droger fortsatte även under pandemin, enligt Clotilde Champeyrache, maffiaexpert vid universitetet i Paris. I slutet av mars arresterades sonen till ledaren av den kalabrianska ’Ndranghetan. Han togs på bar gärning när han grävde ner ett halvt ton kokain i en trädgård. Polisen såg honom eftersom han inte respekterade det rådande utegångsförbudet.

Staden Minori. (Foto: Andreas Eriksson.)

Även där jag befinner mig, i Kampanien, trakterna i och kring Neapel, har Camorran precis som den sicilianska maffian och kalabrianska ’Ndranghetan dragit nytta av människors utsatthet.

I Sorrento träffar jag en hotellägare som fått flera propåer, men hittills stått på sig. Vi kan kalla honom ”Mario”, eftersom han inte vill medverka med namn.

– Jag har fått frågan om jag ville låna pengar men jag tackade nej. Tre gånger behövde jag tacka nej. Hittills har vi överlevt men det är knappt. Regionala skillnader mellan olika stöd och skattelättnader och en enorm byråkrati gör inte saken bättre. Jag fattar varför folk gör det, säger Mario till mig.

Maffian har sedan tidigare involverat sig i krogbranschen. I en artikel i februari i år skrev jag bland annat om hur cirka 5 000 restauranger i Rom och Milano ägs av olika kriminella organisationer.

Tillbaka i Kampanien så bestiger vi den vackra, och skräckinjagande nog aktiva, vulkanen Vesuvius. För att komma hem delar vi en taxi med några andra turister. Chauffören är född i Neapel, pratar mest napolitanska och betraktar sig som napolitan.

Mina två kompisar från Trentino rör sig i gränslandet mellan det germanska och italienska, men identifierar sig mer med sin region än med Italien som statsbildning. När vi besökte en espressobar för att dricka kaffe på morgonen i Pompei kunde de, med sin italienska, inte förstå den unga napolitanska servitören när de skulle frågan om vägen utan fick ta till engelska. Så stora är de regionala skillnaderna.

Tre turister i bilen är ifrån Veneto, med sin egen regionala prägel och sitt eget minoritetsspråk, venetianska. Min pappa, född i venetianska Vicenza, har alltid identifierat sig mer som venetian än som italienare. Jag sitter alltså i en bil med sex italienska medborgare, och ingen identifierar sig sannolikt som italienare och ingen talar riksitalienska som modersmål. Ändå är det alla en del av grundfundamentet som utgör Italien som land.

Mindre världshandel ger sämre tomater

Världens bästa ursprungsmärkta tomater växer i Kampanien, på Vesuvius sluttningar. San Marzanotomaten, som den heter, är alldeles unik i form av mängden fruktkött och på grund av sin sötma. Men med pandemin stannade stora delar av världshandeln av. Nu hotar det också exporten av världens bästa tomater.

– I juni levererade vi bara några få transporter, vanligtvis brukar det vara 10 containrar per vecka, säger representanter från Alfonso Sellitto i ett pressmeddelande. Alfonso Sellitto är ett företag som innan pandemin hade viktiga marknadsandelar i försäljningen av tomater i USA. Nu är framtiden oviss.

Hur det ska det gå för Italien?

I Rom får jag höra om hur dåligt olika utbyggnader av kollektivtrafiken gått. Taxichaufförerna skämtar om de som bygger ut infrastrukturen, och om arkeologerna som föregår varje byggnadsprojekt i den antika staden. De bygger inte ny infrastruktur, säger man, de letar efter den. Romarna konstaterar att de inte kan bygga något nytt, men kanske hitta något de byggt för tusentals år sedan.

Den inbyggda konflikten mellan nord och syd är svår att överbrygga, nu mer än någonsin.

Trots Italiens anrika historia ligger inte lösningen på framtidens utmaningar i det förgångna. Ekonomiska reformer går inte att återupptäcka som ett borttappat romerskt recept, utan kräver att man ständigt omprövar givna slutsatser.

Framtiden är oviss för den italienska matindustrin och för de regionala skillnaderna i landet. Den inbyggda konflikten mellan nord och syd är svår att överbrygga, nu mer än någonsin.

Framtiden för den globala kapitalismen och världshandeln ser allt dystrare ut. Det riskerar att drabba italiensk matproduktion. Dels på grund av minskad efterfrågan på specifika nischvaror i tider av lågkonjunktur, men också på grund av den protektionistiska våg vi sett svepa genom världen de senaste åren. Mer specialisering, inte mindre, skulle kunna gagna Italien, också konsumenterna. Med exporten av matprodukter som är en så viktig del av den italienska ekonomin borde italienska politiker inta en ledande position för mer frihandel, inte minst mellan EU och USA.

Italien är i behov av ordentliga strukturreformer av sin ekonomi, inte bara mer bidrag och stöd från EU. Krogbranschen borde avregleras och byråkratin skalas ner. Märkliga regler som att krogar måste hålla stängt en dag i veckan borde slopas. Mer global handel är lösningen på deras export, inte mindre. Framför allt borde ett frihandelsavtal mellan EU och USA möjliggöra större exportmöjligheter för Italien.

Problematiken med maffian har ingen lätt lösning, så länge medborgarna känner att staten mest motverkar dem, och så länge de inte har något annat val än att söka hjälp hos organiserade brottslingar.

Tillbaka på Sorrentohalvön tar jag mitt pick och pack och beger mig till världsarvsstaden Alberobello i Puglia, Italiens stövelklack. Långt ner i den djupa södern sitter jag på en uteservering och beställer klanderfritt in en pastarätt på italienska.

– Var är du ifrån, frågar den konfunderade kyparen.
– Jag är svensk, svarar jag, men halvitalienare. Pappa är från Vicenza.
– Men Vicenza, säger kyparen, det ligger ju i norr?

ANDREAS ERIKSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor