MORGONMÄNNISKA. I den här veckans krönika förklarar Lars Thulin fördelarna med att vara morgonmänniska. Det handlar om vilka magiska möjligheter morgnar kan erbjuda.
Är du kvälls- eller morgonmänniska?
Är du kvälls- eller morgonmänniska? Den frågan ställs ofta i de mest skilda sammanhang. Jag är morgonmänniska. Trots att jag i mitt yrkesliv haft flera jobb som inneburit mycket sena kvällar. Men jag har sällan svårt att gå upp tidigt på morgnarna, däremot ofta svårt att sova länge. Medan mina nära och kära under dygnets tidiga timmar tycks beredda att byta en månadslön mot ännu en tid med huvudet nedborrat i kudden. Så varför gillar jag morgnar?
För det första, det är underbart att få vakna till en ny dag. För djup sömn är ett stadium mellan livet och döden. Att sömnen än en gång bryts så att vi får tillbaka fullt medvetande och ytterligare en dag, är en ynnest som inte är självklar.
Det andra är att dagen som föds är en ny sida i livet. Med nya möjligheter då gårdagen förpassas till historien. Uttrycket ”låt oss sova på saken” är sällan fel. En tidig morgon är det mesta möjligt, framför oss ligger en rad beslut vi kan och måste ta. Beslut som kommer att forma dagen, ibland även resten av vår tillvaro. Men vi har ännu inte tagit dem. Fortfarande kan vi välja.
Vid sidan av det kan morgnar bjuda på magisk skönhet. Låt mig ta tre exempel.
Morgnar i skidorter
Morgnar i skidorter. Tiden när man står först i kön när liften öppnar. Då backarna erbjuder manchester-åkning. Det betyder att nedfarterna är orörda efter att pistmaskinerna kammat dem till perfekt jämnhet och lämnat ett mönster som påminner om spåren i ett manchestertyg. Inga isfläckar som gör att färden kommer gå för fort och okontrollerat, inga snövallar som gör att färden kan gå för långsamt, stoppas upp och därmed blir osäker. Att som första åkare får uppleva detta, det är… magi.
Morgnar i storstäder
Morgnarna i exotiska storstäder. I sådana ger jag mig ibland ut tidigt. Tiden då staden sträcker på sig efter natten och tar sats för en ny stressig dag full av trängsel och utmaningar. Men innan dess sprids förförande dofter från bageriernas ventilationer, ägarna till kaféer spolar trottoarerna utanför sina serveringar, sopbilar slamrar genom gatorna och städar bort gårdagen.
Nyligen var jag i Palermo på Sicilien och upplevde detta tydligt. Männen på kaféerna kanske var samma som under gårdagens sena timmar. Men tonen dem emellan var annorlunda. De högljudda, ofta konfrontativa diskussionerna var borta. Samtalen nu lågmälda, eftertänksamma. Flera sekunders tystnad var helt okej. På bänkar satt byggjobbare och väntade på någon skulle plocka upp dem för jobb på avlägsna platser. Luften – normalt tung av avgaser – fylldes med bröd- och kaffedoft, blandat med den från fiskbilen där smältvattnet från dess is förde med sig doft av Medelhavet.
Morgnar med bad
Morgnar med bad. Kroppen väcks på ett speciellt sätt när den möter vatten. Endorfinkicken efteråt både lugnar och skänker liv. Framför allt höjer den längtan efter nybryggt kaffe, en annan av morgonens stora välsignelser.
Ett intresse för resor och möjlighet att göra dem, har gjort att jag fått sådana bad i de flesta av världshaven. Flera på magnifika stränder på turisternas topp-tio-listor. Men det bästa upplevde jag för knappt femtio år sedan i min hemstad Stockholm.
Ett morgondopp i Riddarfjärden
Jag cyklade hemåt efter ett arbetspass på ett diskotek. Det var i juli och klockan hade just passerat tre. Färden gick över Västerbron. I öster kämpade sig solen upp över Gamla stan, i väster tycktes Reimersholme och Essingeöarna vänta på att väckas av den. Göteborgare och Malmöbor får ursäkta, men huvudstadens alla vackra hus, grönytor, stora vattenspeglar och magnifika broar en sommarmorgon är något alldeles extra.
Jag beslöt att inte åka hem utan svängde ner mot klippbadet på Långholmen. Inte en människa syntes på ön. Enda övriga levande var måsar som skränande lyfte från strandkanten, kanske förbannade för att jag störde deras morgon.
Riddarfjärden verkade inte bestå av vatten utan av ett tunt lager silver med Stadshuset i fonden. Att få bryta den ytan med simtag var trolskt. Mälarens mjuka vatten omslöt min nakenhet och jag erfor en känsla av både ensamhet och gemenskap. Å ena sidan kände jag mig allena i världen, eftersom tydligen alla andra sov. Å andra sidan en samhörighet, för jag låg mitt i en stad med den miljon invånare som formar denna helhet. Jag var mitt i det som både förbinder och delar Stockholm.
Blev ett med staden
Att säga att jag blev ett med staden är ingen lögn. Till sist bet ändå vattnets kyla, sommaren var inte en av seklets varmaste. Jag gick upp, torkade mig med min t-shirt och knäppte jackan över min fuktiga överkropp. Cykeln tog mig hem via öns slumrande koloniområden, övergivna fängelse, tomma utomhusteater och småbåtshamnar.
När jag klev ur hissen i mitt hus vid Hornstull mötte jag tidningsbudet och tog den färska tidningen ur hennes hand. Vi muttrade god morgon och jag gick in till mig. Normalt kastar jag mig över nyheter, men lät nu bli. Magin skulle inte störas av världens brus och larm, förmedlat via trycksvärta. Jag satte fönstret på glänt för att höra fåglarna som sedan länge hälsat dagen.
Därefter kröp jag ner mellan lakanen. Kroppen luktade lite insjö. Och somnade tryggt som ett barn. Ni kvällsmänniskor, se till att få uppleva en liknande morgon åtminstone någon gång i livet.
lars.thulin@opulens.se
