Låt de intellektuella lämna Stockholm

Krönikor.
Foto: Pixabay

HUVUDSTADSHATET. ”Vanligt för dem som vill fly Stockholm tycks vara att de inte är födda här. Därför är det också de som är mest trendkänsliga. Länge har trenden varit en bostad i rätt område. Nu är det istället att längta ut på landet och tycka illa om sin bostadsort som gäller.”Lars Thulin tittar på vilka förutsättningar att bo på landet som finns för stockholmare som längtar bort.

Är man intellektuell och bor i Stockholm bör man avsky sin hemstad. Det är nu helt klart. På kort tid har fyra kända krönikörer i Stockholms största tidning förklarat att man hatar denna vidriga stad. Björn Wiman, Andrev Walden, Wiman en gång till, Kristofer Ahlström och Bengt Ohlsson tycker alla lika. I intervjuer har andra mer eller mindre namnkunniga uttryckt samma sak. Det kan tyckas märkligt att en tidning som har sin bas i huvudstaden driver denna linje. Men DN har på senare tid förtjänstfullt byggt ut sin redaktion med bevakning i Skåne, Göteborg och Norrland.

Och för att locka läsare i dessa regioner måste man kanske göra det som Sverige utanför Stockholms län gör så bra – ständigt och vällustigt förakta rikets största stad.

Vanligt för dem som vill fly Stockholm tycks vara att de inte är födda här. Därför är det också de som är mest trendkänsliga. Eller kalla det ängsliga. Oron för att inte passa in är stor. Sålunda hänger de nervöst på allt som är politiskt korrekt. Länge har det varit en bostad i rätt område. Nu är det istället att längta ut på landet och tycka illa om sin bostadsort som gäller.

Jag har varit mantalsskriven i Stockholm, Nordens Venedig, Mälardrottningen, Städernas stad, hela min drygt sextioåriga tillvaro och vill vara det livet ut. Utvecklingen av synen på bostäder och boende i Stockholm har förändrats våldsamt över dessa år. Förändringen märks mest i sociala sammanhang, typ mingel. För i denna märkliga och krävande verksamhet gäller det att snacka med okända och sedan bedöma dem. Ska man gilla dem och bestämma om man har nytta av att känna dem?

För många år sedan gjorde stockholmare denna bedömning utifrån yrke, utbildning, kanske vilken musik man gillade och inställning i politikens dagsfrågor. Nu gäller i princip bara en sak: Var och hur bor du? Om svaren bedöms som ”rätt” följer en lång diskussion som handlar om bostadspriser, bostadspriser och bostadspriser. Typisk replik är denna:

”Herregud, i vårt kvarter såldes en trea på första våningen, verkligen inte märkvärdig, för 6,9 miljoner. Kan du fatta det? Prisutvecklingen är så sjuk och otäck.”

En titt i personens ögon visar dock att hen inte alls tycker det är otäckt. För blicken är fylld av extas och ren girighet.

En deltidsanställd städare boende på Östermalm har sålunda betydligt högre status än en hjärnkirurg med postadress Farsta. Jag har i nästan 40 år bott i Skärholmen. Det är inte klassificerat som särskilt utsatt område, men präglat av det som kallas mångkultur. Det är till stor del en välsignelse, till mindre del en förbannelse.

Om jag i mingelsammanhang nämner min adress möts det på i huvudsak tre olika sätt. Detta för att jag klassats som paria på grund av fel postnummer.

Det första är total tystnad och ett plågat ansikte. Personen önskar att genast bli teleporterad minst tio mil bort.

Det andra är att frågeställaren plötsligt upptäckt en person i vimlet som var studiekamrat på högskolan. Denne måste fångas upp direkt – så, ursäktar du mig?

Det tredje är att hen tillkämpat hurtigt säger att det var ju intressant. Och att kebaben där ute är underbar och grönsakspriserna på torget fantastiskt låga. Men även denna person vill bli teleporterad omgående.

Jag hoppas att DN:s skribenter hittar bostäder långt från den plats som ger dem sådan ångest. Kommer de att trivas? Låt oss se på förutsättningarna.

Jag utgår från att de äger sina hem. Det gör våra utvandrare till vinnare. För även för mediokra bostäder i trista lägen får de loss pengar för att köpa två hästgårdar i Värmland eller en halv by i Norrlands inland.

Väl på plats – är de välkomna? Jag har korta tider bott och arbetat på flera håll i vårt avlånga land och haft fritidshus både i fjällen och i Skåne. Som stockholmare är man hatad och misstrodd vart än man kommer. Fördomarna flödar och alla på landet vet exakt hur vidrigt det är i huvudstaden. Personerna ondgör sig över att stockholmare har fördomar om lantisar och tror sig veta bäst. Att de agerar på samma sätt mot stockholmare, det föresvävar dem aldrig.

Om man i månader förnedrar sig och pudlar för att bli accepterad ute i landet kan man i bästa fall få kommentaren: ”Du är ganska okej – fast du är nollåtta”. Längre når man aldrig. Misstänksamhet och gliringar finns där för evigt.

Materiellt kan utvandrarna leva gott – boendekostnaderna är låga och skatteutjämningsbidragen från det vidriga Stockholm faller likt manna från himlen över många kommuner på landsorten.

Så jag önskar dessa kulturhöjdare lycka till i sina flyttplaner. För med IT-teknik kan deras för Sverige så oerhört väsentliga jobb utföras i hela landet.

Då blir bostäder tomma. När efterfrågan på dem från väl betalda kulturarbetare sjunker kanske priserna går ner. Då kan de som har mindre viktiga jobb i huvudstaden – lärare, sjukvårdspersonal och anställda i kollektivtrafiken – få råd att bo.

När rapporterar krönikörerna om sina flyttlass? Vi som gillar Stockholm vill gärna läsa de berättelserna.

LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr