Helgporträttet: “Gentrifieringen slog ut alla queera spacer”

QUEERFILM. Just nu pågår filmfestivalen Cinema Queer på olika platser runtom i Stockholm. Melissa Lindgren grundade festivalen tillsammans med Oscar Eriksson, för att fylla ett tomrum av trygga queera rum. 

Hej Melissa!

Först och främst något om dig, vilken är din bakgrund inom filmindustrin?

– Jag är utbildad filmkurator på Göteborgs Filmhögskola och har tidigare jobbat på Tempo dokumentärfestival, bland annat som konstnärlig ledare. Jag är också verksam som producent på ett bolag som heter Story och producerar dokumentärfilm.

Och du är medgrundare till Cinema Queer som pågår just nu i Stockholm. Skulle du vilja berätta lite om den filmfestivalen?

– Ja jag grundade den tillsammans med Oscar Eriksson, som är min festivalchefskollega, och vi driver den ideellt på vår fritid. Vi grundade den 2012, mycket för att vi såg att det fanns ett stort tomrum och en hunger för queer film i Stockholm. Vi båda jobbar i filmindustrin, reser till andra städer och märkte att de flesta storstäder i Europa har en etablerad Queerfilmfestival, men inte Stockholm. Vi tyckte att det var dags.

Vilka typer av filmer är det som visas?

– Vår huvudpublik är hbtq-gruppen så vi vill helst visa filmer som är gjorda för och av hbtq-personer. Vi gör ganska sällan undantag från det men det skulle i så fall vara om det kommer någon stor film eller något som kan vara kul att visa och med bra representation, även fast den inte är gjord av en hbtq-person. Men oftast är det den regeln vi har när vi programmerar.

Och vart äger filmvisningarna rum?

– I år är festivalen på sju olika platser i Stockholm. Vår huvudbiograf är på båten Borgila där vi är varje kväll, och sedan gör vi pop up-visningar på olika platser varje dag. Det är det som är Cinema Queers profil litegrann, vi visar film på okonventionella platser och är väldigt sällan i en biograf. Vi försöker att hitta roliga platser där vi kan bygga vår egen bio, i år är vi bland annat på en båt som ligger på Söder Mälarstrand, just ikväll har vi ett event nere i en grotta och igår var vi i en bowlinghall.

– Vi började jobba på det här sättet för fem, sex år sedan och det var framför allt för att vi kände att Stockholm behövde fler rum och scener för hbtq-personer som var trygga. Allting stängdes ner under den tiden, hyrorna höjdes och gentrifieringen slog ut alla queera spacer. Så därför valde vi att börja producera våra egna trygga rum.

Hur har festivalveckan varit hittills?

– Vi öppnade i måndags med en film som heter Rebel Dykes, en riktig community-film som har varit i produktion i nästan tio år och som många har väntat på. Den handlar om den queerlesbiska scenen i London på 70-80-talet, en ganska politisk film med väldigt härlig musik. Vi tyckte att det var en bra invigningsfilm och visade den på en gammal guldfabrik som nu är ombyggd till fotostudio, hade ett musikperformance av en artist som heter Nenah och innan det en parad av Dykes on Bikes. Det var fullt hus kan man säga, och det kändes så extremt härligt att kunna samlas igen efter att restriktionerna har släppt.

Vad har festivalen för bakgrund, hur startade ni den?

– Från början var vi en ganska traditionell filmfestival. Den var bara tre dagar och vi var på biograf Zita och Park med lite fester på Kolingsborg som fanns kvar på den tiden. Vi hade rätt vanliga biovisningar, kanske med Q and A efter filmen. Men sedan 2014 gjorde vi en jättestor turné inför valet där vi åkte runt hela Sverige och visade queer film med en stor skolbuss vi hade byggt om. Vi köpte en massa teknik, en projektor, duk och allting, och lärde oss hur man rent tekniskt visar film. Vi blev lite kaxigare under den turnén och upptäckte hur kul det var att visa film på andra platser än i biografen, sedan dess har vi fortsatt med det. Vi märkte att om vi kan hitta de här udda platserna och gör om dem och rå om dem helt själva så blir det ett helt annat community-rum än om vi hyr in oss på en biograf.

Vad hoppas ni att Cinema Queer ska bidra med?

– Vårt primära mål är att erbjuda ett rum och en scen för queera kulturskapare att kunna visa sina verk, både film men vi har också börjat jobba mer och mer med musik, performance, utställningar och andra kulturella uttryck. Vi märker att vår publik behöver platser att träffas på och vi tycker att film är väldigt effektivt för att samla folk och skapa samtal. En bra utgångspunkt för möten.

– Vi jobbar också mycket med teman som kan vara problematiska inom hbtq-communityt och driver en del lobbyverksamhet gentemot makthavare inom film för att göra filmbranschen mer tillgänglig och representativ för hbtq-personer. De som har makten i det här fallet är ju Svenska filminstitutet och Kulturnämnden, så vi försöker få våra frågor hörda gentemot dem. Det finns väldigt mycket kvar att göra även om det ser mycket bättre ut nu än vad det har gjort tidigare.

Vad händer i helgen som är slutspurten?

– Vi kommer att ha fest både fredag och lördag, det känns som att folk är väldigt taggade på att festa igen. Imorgon har vi ett fullsmockat program på Cyklopen med en massa film, musik och performance, drag och Heteropodden ska köra en livepodd. Det blir en blandning av flera uttryck. På söndag kör vi också en heldag med film som avslutas med Baba Karam, som är konstkollektivet Fuls senaste dansperformance. Det känns väldigt kul, den hade premiär för en månad sedan i Göteborg och nu kommer den till Stockholm. Jag tror att det blir en höjdpunkt under festivalen.

På vilket sätt kan film vara ett verktyg för förändring?

– Jag tycker att film är ett ganska tillgängligt medium. Det är ett uttryck som är ganska direkt, oftast i alla fall, och som många har en relation till från att man är barn. Sedan är det också något väldigt speciellt med att se på film i grupp och dela en upplevelse med varandra, och sedan kunna diskutera den upplevelsen.

Vad inspirerar dig rent filmmässigt?

– Jag blir väldigt inspirerad av kreativa samarbeten och det är så vi jobbar mycket med Cinema Queer. När jag producerar så är det ju mellan mig och regissören och den historia som regissören vill berätta. Och där blir jag väldigt inspirerad av regissörer som har ett eget perspektiv och som kanske tänker på filmen som ett verktyg från ett lite annorlunda håll än de här väldigt traditionella filmerna man kan se ibland, lite mer experimentellt och utanför boxen.

Du jobbar ju annars med att producera dokumentärfilm. Vad är det med just dokumentärfilm som intresserar dig?

– För mig har alltid verkligheten överträffat fiktionen, och jag tycker oftast att de mest intressanta historierna på film är dokumentära. Sedan har det såklart mycket att göra med hur filmhantverket ser ut men för mig är alltid en verklig historia mer fascinerande än en fiktiv.

Alltid Amber är en dokumentär långfilm som du har producerat. Vad handlar den om och varför behövdes den?

– Alltid Amber är den största filmen som har haft premiär som jag har producerat. Den handlar om Amber som är en ickebinär person och växer upp i Stockholm. Det är som ett romantiskt drama fast med en verklig karaktär, den har alla de aspekter som ungdomsskildringar ofta har med kärlek, dramatik, fest och sorg.

– Det finns extremt få filmer om ickebinära personer, jag vet inte ens om jag kan komma på någon annan, så från det perspektivet tycker jag att Alltid Amber är en jätteviktig film. Och det har jag också märkt ganska mycket när vi har åkt runt och visat och pratat om den med ungdomar, framför allt. Att kunna se sig själv representerad och att känna igen sig i en annan person har varit jätteviktigt för dem. Den typen av respons är fantastisk och det är mycket därför som vi sysslar med film. För att kunna inspirera på det sättet.

Vad händer efter festivalen i ditt fall?

– Jag har kanske tio, tolv filmer som är i olika stadier av produktion, som jag inte kan prata så mycket om eftersom de inte är färdigutvecklade. Jag jobbar både med mer etablerade filmskapare och med nya unga talanger. Jag försöker jobba så brett som möjligt helt enkelt!