CENTRALEN. ”I Stockholm är det mycket synligt och på senare tid har splittringen ökat.” Lars Thulin skriver om de ökande sociala klyftorna i landet utifrån en plats de flesta av oss någon gång varit på, huvudstadens centralstation.
Stockholms Centralstation är precis som andra stationer i stora städer. Byggnaden förenar och splittrar. Här föds och dör drömmar. Många som kommer till huvudstaden möter först dess station. Kanske kommer de hit för drömjobbet, för en eftertraktad utbildning. Eller för att komma bort från det invanda, börja om på nytt, pröva sina vingar. Då föds drömmar.
Men kraven är hårda, fällorna är många. Det behövs inte mycket för att det ska gå fel. Därför kan en station också bli en värmestuga, en plats att tigga, en plats för hopp att något bra ska hända. Om inte, dör drömmar.
Splittringen har ökat
I Stockholm är det mycket synligt och på senare tid har splittringen ökat. Nämligen det faktum att de sociala klyftorna i både huvudstaden och landet växer. Fler skryter med sin rikedom, fler hukar i sin fattigdom.
En kluven central
Centralen i Stockholm delas rent fysiskt av Klarabergsgatan. På den södra sidan av denna ligger det som har med tåg att göra: fjärr- och lokaltrafik, tunnelbana och tåg till Arlanda. På den norra sidan allt som rör den långväga busstrafiken. Delen kallas Cityterminalen.
Men onsdag och söndag kväll delar gatan också upp staden ekonomiskt. I den gamla stationen, den med tågen, ligger restaurangen och champagnebaren Perini. Med utsikt mot Klarabergsgatan.
Champagne för de rika på centralen
Här kan den som känner sig sugen på bubbel slinka in. Och välja mellan olika varianter på den pärlande och förföriskt goda drycken. Kanske en Gimonnet-Gonet L´Accord för 798 kronor? Eller varför inte 2013 Billecart-Salmon för 1 600 spänn? Allt flinkt serverat av vänlig personal i de långa förkläden som hör franska restaurangkulturen till. Här är platsen att visa sin klasstillhörighet, sin rikedom. En plats för att imponera på andra och kanske även på sig själv.
Soppkök för de fattiga
På andra sidan gatan bildades det vid 18-tiden en lång kö med människor. De som väntar på att soppköket ska dra igång. Varm mat, kaffe och en påse med frukt delas ut. Stämningen i kön är dämpad, det är inte ärofullt att stå här. Men nödvändigt för många. Här delar sig staden: Champagnebar – soppkök. En del som besökt soppköket söker sig senare till Centralstationen för att få värme. Och den är öppen mer än 21 timmar per dygn.
Antalet fattiga ökar
Antalet fattiga i Sverige ökar långsamt men stadigt. Som fattig räknas den som lever på under 60 procent av snittinkomsten i landet. 2021 låg gränsen på 13 900 kronor efter skatt. Så lever 15 procent av svenskarna. Termen är relativ fattigdom. Absolut fattigdom är då pengarna inte räcker för att betala de nödvändiga utgifterna. Det är verklighet för drygt en halv miljon medborgare.
Stora geografiska skillnader
Geografiska skillnaderna är stora. I Djursholm norr om Stockholm lever fyra procent under gränsen för relativ fattigdom. I Rinkeby, någon mil därifrån, är siffran 45. I Skanör, en av Skånes gräddhyllor är det 5 procent. I Rosengård i Malmö 68 procent. Siffran minskat från 84 för tio år sedan. I villaidyllen Örgryte i Göteborg gäller sex procent, i Norra Biskopsgården 47 procent.
Matmissionen
Fattigdomen märks också i butiker. Sedan några år driver Stockholms Stadsmission butikskedjan Matmissionen. Nu är det sex butiker i huvudstaden som i ett fint samarbete med livsmedelskedjorna till låga priser säljer det som kallas överbliven mat. Främst är det varor nära eller något över bäst-före-datum. Samt färskvaror som är okej men inte jättefräscha. Och livsmedel i förpackningar som skadats.
Det är en vinst för miljön och för hushåll med svag ekonomi. För att få handla till det låga priset krävs bevis på att kunden lever på en inkomst under socialtjänstens gräns för försörjningsstöd. 11 190 kronor i månaden 2022. Dessa kunder kallas medlemmar. Från 2022, ett år präglat av sviktande ekonomi i samhället och hög inflation, inte minst på mat, har antalet medlemmar fördubblats.
Matmissionen i Jakobsberg kontra färska hummern i Östermalms saluhall. En annan spricka i Stockholm.
Inget nytt fenomen
Fenomenet är dock inte nytt. Det upptäckte jag i mitten av sjuttiotalet då jag i ett halvår arbetade på posten på Centralen. Jobbet bestod av lastning och lossning av bilar och järnvägsvagnar, i princip dygnet runt.
En morgon 04.15 väntade jag och en kollega på posttåget från Malmö. Det var femton grader kallt ute och en bitande vind. Centralen var stängd men vi kom in bakvägen via postterminalen och gick runt i en tom men varm stationshall. Tyckte synd om oss själva som tvingades jobba så tidigt.
Jag tog en sväng mot portarna mot Vasagatan och chockades då jag upptäckte en grupp på säkert 40 personer som bokstavligt talat pressade sina ansikten mot de låsta glasdörrarna. De väntade på att få komma in. Få vara där jag var – i värmen, ljuset och utan isande blåst.
Centralen som mikrokosmos
Ibland är gränsen mellan omedelbar lycka och olycka bara en glasruta. Den natten var jag på den lyckliga sidan.
Senare i livet insåg jag att det inte behövs mycket för att man ska hamna på fel sida av gatan, i fel matbutik, på fel sida glaset. Orsaken kan vara händelser man inte kan rå på samt ohälsa, otur, några dåliga beslut. Mer krävs inte. Att förstå detta skapar ödmjukhet och tacksamhet.
Järnvägsstationer är mikrokosmos. Som kan lära oss mycket.
lars.thulin@opulens.se
