FLERA TANKAR. “Måste vi köra ner allt detta i den biologiska kvarnen? Rimligare är att på ett förnuftigt och finkalibrerat sätt kombinera biologiskt och socialt baserade rön”, skriver Erik Cardelús apropå storsäljande böcker, populära föredragshållare och tv-program som SVT:s aktuella serie Från savannen till Tinder.
Det våras för biologin, eller biologismen om så önskas. Internationellt kända akademiker som Steven Pinker. Robert Plomin och David M. Buss säljer stora upplagor och intar stora scener med sitt tal om biologins starka påverkan på beteendet.
På TV går serien Från savannen till Tinder, där alltifrån raggning till skolarbete hälls ner i den biologiska tratten. Journalisten Belinda Olsson – tidigare stridbar feminist i Fittstimgänget – flankeras av den välrenommerade neurovetaren Marcus Heilig. Huvudbudskapet är att det finns biologiskt baserade skillnader i kvinnors respektive mäns beteende som tonats ner eller rent av belagts med tabu i samhällsdebatten. I så fall, varför?
Att det finns stora statistiskt belagda skillnader mellan män och kvinnor på gruppnivå är uppenbart. Kvinnor lever några år längre, världen över. Över 90 procent av alla som väljer att arbeta inom förskolan är kvinnor, medan den förkrossande merparten av alla brandmän är – just det – män. Läkaryrket har gått från att vara ett starkt mansdominerat yrke till att ha en lätt överrepresentation kvinnor, speciellt bland de yngre i läkarkåren. Liknande gäller juridik. Så gårdagens könsfördelning är inte dagens. Snart har vi en kvinnlig statsminister och bland dagens partiledare dominerar kvinnor, både till höger, mitten och vänster – en Ebba, en Annie, en Nyamko och en Nooshi och en Märta. Partiledare med olika hudtoner, födelseår och ursprung, vilket punkterar tesen om att bara medelålders vita män tillåts i toppen.
Runt 70 procent av alla som begår självmord har en snopp, medan kvinnor tjänar mindre pengar på gruppnivå. Samtidigt finns det stora resultatskillnader i skolan till flickors fördel, en utveckling som varit synlig sedan 90-talet, detta trots att man sedan länge talat om att kvinnor är förfördelade i offentliga sammanhang. Så, hur stämmer det att patriarkatet alltid ger godbitarna åt männen och skrapet åt kvinnorna? Det är en kognitiv genväg i beskrivningen av det komplexa människolivet. För livet är alltid större än teoriers räckvidd.
Vidare, i princip alla som begår dagens skjutningar är män, män med ursprung i socioekonomiskt svaga områden. I många fall också med migrationsbakgrund. Men migrationsbakgrund säger i princip ingenting; skillnaden mellan grupper och individer i detta kollektiv är enorm, från KI-forskare till kontorsstädare, från skoningslösa fajters till stöttande föräldrar. Inom gängvåldet tenderar män vara både förövare och offer, eftersom absoluta lejonparten i gänguppgörelser är just män. Män som befinner sig långt ner på klasstrappan. Män som länge utvecklat destruktiva beteenden och identiteter. Män som förstör livet för varandra, men också samhället i stort.
Men måste vi köra ner allt detta i den biologiska kvarnen? I så fall, hur? Rimligare är att på ett förnuftigt och finkalibrerat sätt kombinera biologiskt och socialt baserade rön, samtidigt som vi nogsamt undviker att hamna i otäckheter som de som skedde under 30-talet nere på kontinenten. Det var inte heller så länge sedan Sveriges stolta universitetsstad Uppsala hyste ett rasbiologiskt institut, en vedervärdig verksamhet som spred giftig dynga omkring sig.
Med andra ord, det kan i vissa delar vara lämpligt att använda biologin för att förklara unga mäns överrepresentation inom våldsbrott, självmord och olyckor. Här finns trots allt testosteronet – som tyvärr – kan bidra till aggressiva och oöverlagda handlingar. Detta hormon brukar svalla som mest hos män i slutet av tonåren och i början av 20-årsåldern, människokategorin som begår flest våldsamma brott och medverkar i flest olyckor. Men testosteronet är aldrig ensam aktör, här finns alltid en människa och ett samhälle med. I våldsbrott finns också en stark samvariation med annat – inte minst social, ekonomisk och kulturell utsatthet. Allra värst blir dessa faktorer kombinerade med segregation och droger.
Det sägs också att män mognar senare än kvinnor, vilket kan förklara att de trögare kommer till sin rätta i skolsammanhang. Men vad vi sedan ska göra av denna information, är en annan sak. Det är här vi måste tänka till lite längre än näsan räcker, om vi vill kalla oss civiliserade demokrater. Inget forskningsresultat översätter sig – rakt av – till en viss politik.
Så en vedervärdig åtgärd – med ett obehagligt historiskt eko – vore att kastrera alla unga män, eller bara män från ”fel” område och bakgrund. Denna vedervärdiga åtgärd provades under decennier i Sverige, då med tvångssteriliseringar utförda mestadels på kvinnor. Denna eugenik spårade ut i stor skala i Tyskland, om någon har missat det.
Dessa sociala åtgärder utesluter ingalunda att rättssamhället ska ha sin gång.
Bättre är att använda denna biologiskt grundade kunskap – i detta fall – för att stötta pojkar (speciellt från socioekonomiskt svaga hem), stärka skolan och satsa på mer av vettiga fritidsaktiviteter, satsningar öppna för både tjejer och killar, såklart. Och dessa sociala åtgärder utesluter ingalunda att rättssamhället ska ha sin gång, om någon trodde det.
Inget mänskligt beteende är kirurgiskt separerat från etablerade sociokulturella normer och praktiker. Och nog har vi alla hört talats om machomentalitet, maskulin anti-pluggkultur och andra värderingar som eldar på vissa beteendeinriktningar. Här har vi alla ett ansvar – kvinnor, män och icke-binära – att påminna om att det alltid finns andra förebilder, vägar och val. Människan är – till skillnad från djuren – utrustad med en stor och komplex hjärna, ett organ som möjliggör förnuftiga handlingar och ger oss förmågan att välja och ta ansvar.
Så med andra ord: varken Olsson och Heilig, eller någon annan som hävdar att det finns biologiska skillnader som påverkar beteendet, behöver ursäkta sig eller tryckas undan (om det nu är så). För nog ser en snopp och snippa annorlunda ut, nog finns det variation i fördelningen mellan testosteron och östrogen mellan könen – på gruppnivå. Likafullt finns det variation i alla populationer, från långe programmeraren Ahmed och korte renhållningsarbetaren Fredrik, mörkhyade toppjuristen Salima och ljushyllta kassörskan Sandra. Dessutom finns icke-binära, med stora variationer.
Kruxet är vi ser mönster på gruppnivå, men lever dynamiska liv på individnivå. Som människor har vi många kvaliteter, identiteter och tillhörigheter, alltifrån skolresultat till brottsstatistik ofta diffar avsevärt mellan män och kvinnor, men även klass, kultur och annat. Allt detta är gammal skåpmat. Viktigt är dock att handskas med denna information på ett förnuftigt, sakligt och demokratiskt sätt, varken med hysch-pysch eller respektlös polarisering. Och nog kan vi det. Nog kan vi hålla flera tankar och teorier i huvudet samtidigt. Nog kan vi bättre än nu.
info@opulens.se
