NATURVETENSKAP. Människan har sedan tidernas begynnelse förundrats över frågan om hur allting började. Detta är utgångspunkten för Guido Tonellis nya bok ”Genesis ‒ Den stora berättelsen om alltings ursprung”. “Boken är alltså synnerligen intressant, och den har varit en resa för mig,” skriver Lis Lovén.
Genesis ‒ Den stora berättelsen om alltings ursprung
av Guido Tonelli
Verbal förlag
Enligt fysikern Guido Tonelli måste vi människor skapa oss ett nytt språk för att förstå kosmos uppkomst. Men kan våra vardagliga upplevelser förmå oss att förstå var vetenskapen nu befinner sig? Det tycks trots allt vara möjligt att uttrycka det omöjliga. Han försöker förklara de tankar om universum som nu finns hos den nya forskningen.
I boken ”Genesis, Den stora berättelsen om alltings ursprung” leder Tonelli läsaren in på fantastiska slutsatser. I denna okända värld måste vi liksom ge oss ut på en resa, på en upptäcktsfärd bortom horisonten. Kanske måste vi tänka bortom våra historiska fördomar för att förstå kosmos. Framförallt tänka bort allt det vi tänker oss att tomrum är.
Människan har ju alltid egentligen forskat och undrat över verkligheten. Tankar om kaos och oordning har alltid funnits, även om det tycks vara kulturellt betingat hur vi ser på tomhet, på nollan, på begreppet ‘ingenting’.
Bibelns berättelse började med ‘och jorden var öde och tom’. I Indien tänkte man att kosmos uppstod gång på gång och där hade man inte samma tankar inför begreppet noll som antikens greker hade. Det är ju just rädslan för ett kosmiskt kaos som troligtvis får oss människor att söka balans, harmoni och ordning och reda i samhället. Men tänk nu att tomrummet är något annat och att den kan lära oss något om skapelsen och tingens natur. Varför finns det till exempel materia och hur uppstår den?
Det är lite krångligt för mig att förstå, jag är ju bara gammal humanist i sammanhanget. Men i en partikelaccelerator, belägen i Schweiz, kan man studera hur materia och antimateria uppstår. Och i dessa experiment kan man återskapa kosmos början. På partikelnivå antar jag. Men helt och hållet harmoniskt är inte universum, då skulle allt vara platt, om jag förstår Tonelli rätt. Alltså måste något i skapelseögonblicket ha rubbat balansen, så att det fanns utrymme för själva den skapelseakt som gör att något finns. Och detta något – materian tycks det som – är ju det stabila i tillvaron. Annars fanns ju inte vår värld. Pust! Har jag förstått allt rätt nu?
Boken är alltså synnerligen intressant, och den har varit en resa för mig. In i denna värld av plasma och töcken och ett segt ”något.” Kanske är det här Higgsbosonen kommer in. Jag har inte riktigt fått kläm vad nu det där med boson är. Men tror det har att göra med ett fält, den väv som skapelsen består av.
Rent poetiskt och konstnärligt tror jag man kan göra jämförelser mellan konst och kosmos. För alla tror jag någon gång kan fyllas av förundran över något i tillvaron. Tänk bara långt ute på landet en stjärnklar natt! Finns vi verkligen här? I tomrummet tycks det som. Och kanske finns det en slags sanning i det där med att meditera: Att gå bortom invanda föreställningar. Det är nog vackert i sig. Kusligt ibland, men skrämmande vackert.
Sedan, i andra halvan av boken, är det lätt att intresset falnar. Det hela handlar ju nu om partikelnivå, än hit och dit, och växelverkan. Och alla smådelar som beter sig än si och än så. Jobbigt att ha koll på. Men på det stora hela får man en överblick av vad författaren vill. Att skapa ett språk för lekmän. Och i slutklämmen vill författaren få oss att inse att vi alla kommer ur samma ursprung. Tomheten – ja!
Men det är inte slut där. För vi äger även ett symboliskt universum, skapat av hjärnans komplexitet. Att återberätta vårt inre kosmos – genom berättelser – är att skapa kontaktytor människor emellan. Och jag tror att detta var anledningen till att Tonelli ville dela sin bok med världen. Berättelsen går ut på att vi alla kommer från samma ursprung. Det är sannerligen ett vackert tomrum.
info@opulens.se
