Konsten att gå på ett svenskt kaffekalas

Krönikor.
Collage: Opulens.

KÅSERI. ”Måndagen efter kaffekalaset förklarade Barbro för mamma att man måste ta av alla sorters småkakor först innan man får ta av tårtan.” Katrine Hamori skriver om hur det var att växa upp i Sverige utan att riktigt kunna koderna.

Jag har roat följt debatten om Swedengate, alltså diskussionen om svenskarnas förmenta snålhet då man förvägrar barnens kompisar att äta vid samma bord som familjen. Kompisen tillsägs, eller det har i alla fall många vittnat om, att vänta i ett rum medan familjen äter middag. Jag känner igen det, det hände mig ofta när jag växte upp i en radhusidyll på Lidingö. Till saken hör att min familj var kanske den enda, eller i alla fall mycket ensamma i det att vi var flyktingar som då ganska nyligen kommit till Sverige. Jag minns att jag inte alls tyckte det var konstigt att jag inte blev inbjuden att dela måltiden med min kompis familj. Det kändes nog snarare som en lättnad att slippa sitta med vid bordet och känna sig annorlunda när alla andra vid bordet hörde ihop.

Jag var van vid att känna mig avvikande, nyfiket uttittad. Äldre tanter kunde komma fram till mig och sträcka fram en hand för att känna på mitt hår som till skillnad från i stort sett alla andras var både mörkt och våldsamt lockigt. Vi talar femtio-tal, det svenska folkhemmet stod i full blom. Barn hade rakt, ljust hår, pojkarna var kortklippta och flickorna hade halvlångt och hårspänne vid sidan. Och inga tanter hade en tanke på att barn skulle ha integritet. Alltså kunde man utan att tveka kliva fram till den lilla mörkhåriga krulltotten och ta på hennes hår och klappa, eller till och med knipa, henne på kinden. Jag lärde mig snabbt att säga; pejmantetat! Vilket möttes med förundrad misstro och huvudskakningar – ingen hade väl hört talas om att man permanentade håret på småflickor. Men det är klart – vi var ju inte svenskar och kanske var det sed att göra så med barn där jag kom från. Det fick tanterna att backa och lämna mig ifred i alla fall.

Apropå att inte få sitta med vid middagsbordet – till kafferep blev vi faktiskt inbjudna min mamma och jag. Mamma arbetade på ett tryckeri där hon staplade papper i olika högar. Det var ett bra jobb för det gjorde inget att hon talade en mycket bristfällig svenska. Hennes arbetskamrat Barbro hade bjudit in på kaffe. Mamma hade en knallgul klänning med vita prickar. Alla andra hade pastelliga småblommiga klänningar. Bordet var dukat med en bländvit duk, kaffekoppar och fat var placerade vid bordets ena kortända, där fanns stora fat med konstfärdigt upplagda högar med olika sorters kakor. Mitt på bordet stod en gräddtårta dekorerad med färska jordgubbar.

Barbro säger var så goda och ta för er. Kvinnorna går fram till bordet i ordnad tropp med små assietter i vänstra handen, med högra handen nyper de försiktigt tag i hallongrottor, finska pinnar, mintkyssar och allt vad de heter och lägger på de små tallrikarna. Mamma ser min blick på den fluffiga gräddtårtan, tar tag i tårtspaden, skär ut en trekantig bit.

Småpratet tystnar tvärt. Alla huvuden vänds mot mamma och mig. Mammas hand stelnar i luften. Hon ser upp från att ha böjt sig ner mot mig. Med en snabb rörelse sveper hon upp tårtbiten från min tallrik, försöker passa in den i den tomma biten i tårtan. Det går inte så bra. Jordgubbarna halkar runt, tårtan sjunker ihop. Nu ska vi ha kaffe! ropar Barbro och pratet kommer igång igen. Ingen säger något till mamma och mig.

På vägen hem pratar mamma om tårtan. Att det där med tårtan måste ha med någon sedvänja att göra att inte ta av tårtan. Kanske att den äldsta kvinnan först ska serveras av den? För visst hade hon förstått att hon begått ett misstag när hon som första person tog av tårtan.

Måndagen efter kaffekalaset förklarade Barbro för mamma att man måste ta av alla sorters småkakor först innan man får ta av tårtan.

För en icke infödd svensk är detta en ganska märklig sedvänja.

Jag har än idag svårt för gräddtårta och små torra kakor.

Man brukar ju tala om kulturella koder. Idag är det väl ingen som bjuder på kafferep med sju sorters kakor och en tårta. Jag tror inte heller att man idag säger till sina barns kompisar att gå in i ett annat rum och vänta medan familjen äter middag. Däremot är det självklart att om någon gjort mig en tjänst som att vattna mina växter när jag är bortrest, gått ut med hunden när jag blivit försenad eller tagit emot ett postbud när jag är på jobbet – ja, då säger det sig själv att man tackar genom antingen en bukett blommor eller en flaska vin. För en icke infödd svensk är detta en ganska märklig sedvänja. Varför ska man tacka för något så självklart? Ingen människa är en ö. Vi är beroende av varandra, nästa gång behöver den andre min hjälp. Jag tolkar vinflaskan, blombuketten som ett sätt att göra sig oskyldig, då är man kvitt och ingen kan kräva något. Man står i skuld till den som bistått, men om man tackar med en inte alltför billig gåva så har man gjort sitt.

Om man inte bjuder barnet att sitta med vid matbordet, kan man inte heller sen kräva att ens barn ska bli utfodrat. Så tänkte man och så tänker man fortfarande – fast ändå inte. En blombukett är ju inte en middag.

KATRINE HAMORI
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Leve cyklismen!

TEKNIKHISTORIA. Idag inträffar den internationella cykeldagen, ett skäl att ägna en extra
0 0kr