Kanske dags att skaffa mobiltelefon

Krönikor/Kultur
Foto: Ingo Joseph

KÅSERI. ”Insikten om att jag i princip är strandsatt i Rom droppar obevekligt ner i mej, i takt med att jag skakar dom sista dropparna av mej på toaletten.” Mikael Henrik Myrtin berättar om en svettig dag i Italiens huvudstad.

 

 

Jag är en av ett försvinnande litet fåtal människor som ännu inte äger min egen mobiltelefon. Det kan ha sina fördelar. Enligt GSMA Intelligence använde runt en miljard människor mobiltelefon år 2003. Fjorton år senare var den siffran fem gånger så hög. 2014 tillbringade den genomsnittlige smartphoneanvändaren i genomsnitt två till fyra timmar per dag försjunken i sin skärm. Då hade det redan börjat talas om risken med att utveckla vad som i vår fysiskt-estetiskt högkänsliga tidsålder borde betraktas som likvärdigt med spetälskan, nämligen ”gam-nacken”. Det var dock inget hot som fick mobiltelefonförsäljningen att avstanna.

Det kan, å andra sidan, också ha sina nackdelar (sic!) med att tillhöra detta snabbt borttynande släkte av mobiltelefonförnekare.

Som när jag och sambon tillbringade en långhelg i Rom och tappade bort varandra någonstans i krokarna runtomkring det sixtinska kapellet. Det italienska vädret hade gjort mej orimligt törstig, och den törsten fortsatte att härja mej hela den långa helgen. I tumultet lämnar jag henne med tavlorna, och inte förrän jag irrat mej ut till piazzan och hamnat i en smått svensk-inspirerad kö till toaletterna, där en säkerhetsvakt släpper fram oss parvis, slår det mej att vi varken har kommit överens om var eller när vi ska träffas, och att ingen av oss är i besittning av något modernt, högteknologiskt kommunikationsmedel, eller i behärskning av det italienska språket. Dessutom sitter sambon på alla våra pengar. Och pass.

Insikten om att jag, i princip, är strandsatt i Rom, droppar obevekligt ner i mej, i takt med att jag skakar dom sista dropparna av mej. Medan jag eftertänksamt masar mej upp ur den svala källaren och in i piazzans masugn, överväger jag mina alternativ. Dom är inte många, och jag ser framför mej ett liv på dom nedgångna gatorna i denna historiska stad, där jag så småningom kommer att försvinna. Spårlöst. Ingen mobiltelefon med GPS-sändare i världen lär kunna leta reda på mej.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

 

Men då, plötsligt, slår det mej att en attraktiv egenskap med det pyttelilla lägenhetshotellet vi bor på, är att man kan se Vatikanens vindlande, ståtliga basilika ifrån terrassen. Hoppet återvänder och bereder mej nödvändig svalka i den oförlåtliga hettan. Räddad av lokalsinnet! (Och av sambons utomordentliga val av inackordering.)

Efter en mycket lång och mycket het och mycket ensam dag, då jag efter viss språkförbistring med portvakten som jag olyckligt nog ger tummen upp till (en gest som betyder något mycket annorlunda i Italien än vad det gör i Sverige) lyckas bli insläppt av dom andra gästerna (sambon hade, förstås, råkat lägga beslag på nycklarna), så stövlar sambon in genom dörren. Vad som därefter följer gör sej inte riktigt i en text som denna, men låt mej bara få antyda att det var mycket minnesvärt.

Väl hemma i Sverige igen, efter att åter ha bytt stövlar så att säja, försjunker vi i soffan framför den amerikanska filmen Horns med engelsmannen Daniel Radcliffe i huvudrollen. Filmen handlar om en förälskad ung man som, lite opåkallat, det börjar växa horn i pannan på. Något som får människorna i det lilla samhället att avslöja sina innersta tankar och känslor för den alltmer förtvivlade hjälten. Hornen blir ett slags symboler för sanningen.

Det bör därför inte förvåna någon att jag med något kluvna känslor tar del av det nyligen rapporterade fenomenet med utvecklandet av så kallade ”horn” i bakhuvudet vid det överdrivna bruket av mobiltelefoner. Den på många sätt fascinerande forskningsrapporten lämnar mej sålunda med två frågor, som jag härmed vidarebefordrar till den tålmodige läsaren: Kommer hotet om hornen, till skillnad ifrån tidigare omtalade bieffekter i nämnda nacke, att ha någon nämnvärd effekt på mobiltelefonjättarnas kvartalsrapporter? Och, förstås, går det verkligen att helt utesluta att inte också dessa horn skulle kunna besitta någon av de övernaturliga egenskaper som hornen i filmen med samma namn har?

Kanske dags att överväga införskaffandet av den där mobiltelefonen, trots allt?

MIKAEL HENRIK MYRTIN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen