Jimmies marionetter bör ställas till svars

TIDÖAVTALET. “Vi får aldrig någonsin glömma var det verkliga ansvaret ligger. Nämligen hos de tre, tidigare seriösa, partierna KD, L och M som med öppna ögon släppte fram SD och därmed lät sig själva bli marionetter”, skriver Lars Thulin.

Sommaren har inte varit nyhetsfattig. Mord, skjutningar och framförallt sprängningar tog inte semester. Och det politiska samtalet har skruvats upp åtskilliga grader. Senast är det SD-topparna Richard Jomshofs och Björn Söders spyor som rört om i Sverige. Och inte rört om i Sverige.

Först ut var Jomshof, ordförande i riksdagens justitieutskott, ett av de finaste och mäktigaste ämbetena i vårt parlament. Nyckelord för en jurist är måttfullhet, noggrannhet med orden samt gott omdöme, Jomshof, tidigare lärare i samhällskunskap (!), saknar allt detta då han målar ut profeten Muhammed som kvinnofientlig massmördare, mitt under Nato-ansökan.

Och Björn Söder, tidigare en av riksdagens talmän, dundrar på att med att Pride-festivalen är lika med pedofili och att statsministerns och talmannens uppskattning av paraden gör dem till anhängare av pedofili.

Uttalandena är groteska och för ett par år sedan hade Sverige exploderat och de båda politikerna hade fått sparken. Minns att Mona Sahlin fick gå för ett par Toblerone och blöjpaket på fel kontokort. Det känns som det hände i någon annan galax och i en annan tideräkning.

Nu har vi vant oss vid grövre ammunition. Kvällspressen rasar visserligen, sociala medier får något att tugga på. Men vår regering samt deras inblandade partier rycker i princip på axlarna och sedan är det business as usual.

Hur kan vi ha hamnat där och varför uppför sig SD som de gör?

Svaret ligger i att regeringspartierna framhåller att Jomshofs och Söders excesser i hat är deras personliga åsikter. Absolut ingen skit får stänka på SD som parti.

Den som säger sig tro på teorin om personliga åsikter är antingen bakom flötet eller god lögnare. Jomshof och Söder är inte busiga skolpojkar som råkat säga något alldeles för elakt eller klottrat könsord på väggen på skoltoaletten. Vartenda ord de skriver är med största sannolikhet godkänt av Den Store Ledaren Jimmie Åkesson. För han håller sitt parti i ett järngrepp. Och Jomshofs och Söder är hans mesta trogna och nära soldater och har varit med ända sedan Jimmie kom in i partiet. De tillhör den innersta kretsen. Åkesson kommer aldrig att sparka dem.

Uttalandena är uttänkt taktik. Målet är uppnåendet av SD:s drömsamhälle som har mycket gemensamt med Orbans Ungern, Trumps USA, Bolsonaros Brasilien och Putins Ryssland. Ett samhälle där den parlamentariska demokratin som vi känner den är utrotad, där rättsväsende politiserats och där politisk opposition och fria medier i bästa fall hånas och hindras, i värsta fall tystas.

Taktiken är gammal och ofta framgångsrik. Den kan beskrivas i krigstermer, metaforer som blivit vanliga i Europa idag. Pojkarna Richard och Björn är kommandosoldater som skickas ut för att ställa till oreda bakom fiendens linjer. Med uppdrag från stridsledningen. Övergripande syftet är att testa gränser. Hur långt kan vi gå? Hur mycket av vår verkliga politik tål samhället nu? Vilken blir reaktionen?

I överenskommelsen vid Tidölagets tillkomst, står att de ingående partierna inte får tala illa om varandra.

Provokationen sätts högre än vad samhället förväntas klara av. Men inte för högt. För med rätt nivå gäller principen två steg framåt, men bara ett bakåt. Gränserna flyttas fram. Och framförallt har man bundit de trogna kärnväljarna närmare sig. De som tycker precis som Jomshof och Söder och älskar att någon vågar säga det. Därmed kan kärnväljarna fås att glömma sveket om tio kronor billigare diesel vid pumpen.

Men Kristersson reagerade ju kraftfullt, kanske någon säger? Ja och nej. Visst, han sade några ord som en duktig talskrivare gett honom. Om groteskt och förolämpning. Han gjorde även klart att regeringen inte kan lägga sig i riksdagens arbete och sparka några där. Det är helt riktigt och en av den parlamentariska demokratins grundpelare. Men Kristersson och de andra marionetterna i regeringen är ju faktisk makthavare i partier som finns i just riksdagen. Så givetvis kan de agera i form av partiledare.

Fast den makten vågar de inte utöva. För Åkesson styr regeringen. Även debatten. I överenskommelsen vid Tidölagets tillkomst, står att de ingående partierna inte får tala illa om varandra. En fullständigt häpnadsväckande skrivning som upphäver det fria politiska samtalet. Det märkliga är att regeln uppenbarligen var ensidig. Söder får i princip kalla statsministern för pedofil. Men denne vågar inte svara med med full kraft. Och korvgubben Johan Pehrson, som ska stå för frihet och liberalism, konstaterar att det var bra att Söder tog bort tweeten om pedofili. En mer kastrerat politiskt pip är svårt att tänka sig.

Det är lätt att utmåla SD som stora stygga vargen i sammanhanget. Och det stämmer till stor del. Men vi får aldrig någonsin glömma var det verkliga ansvaret ligger. Nämligen hos de tre, tidigare seriösa, partierna KD, L och M som med öppna ögon släppte fram SD och därmed lät sig själva bli marionetter och nervöst gläfsande knähundar ledda i strypkoppel av Jimmie Åkesson. Likheten med 30-talets Tyskland är oundviklig och iskallt skrämmande. De tre svenska marionettpartierna kommer få mycket att stå till svars för.